Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Pekpinnen

Alla älskar att hata hennes råd om hyfs och etikett. När Magdalena Ribbing lämnade rollen som politisk reporter, fick hon mer makt än hon kunnat ana.

Hon öppnar dörren med ljuset i ryggen och lockarna som en nedsjunken gloria kring öronen. De nästan vita lockarna, lätta att känna igen henne på. När hon var ung, var de mörka och hon säger att hennes judiska arv sitter där. Arvet från modern och den Thielska sidan av släkten. Magdalena Ribbing är mycket stolt över sitt judiska påbrå, det ger en tillhörighet till en annan kultur och gör att hon reagerar extra starkt mot främlingsfientlighet.

Frisyren är snäll, och otrendig. Magdalena Ribbing har alltid varit fel. Hon debuterade med en bok om smycken och ädla stenar 1969 – mitt under Vietnamkriget – och var ungefär så inkorrekt det gick att vara då. Men hon är envis som en oxe, det är ett av hennes kännetecken och en framgångsfaktor. Tjugofem böcker senare skriver hon på ännu en etikettbok som väntas bli ett givet standardverk. Hennes frågespalt i Dagens Nyheter är en av de mest lästa och kommenterade delarna av tidningen. I dag är hon rätt.

– Nu får du äta kakor, säger Magdalena Ribbing och nickar mot ett svällande fat medan hon gör i ordning kaffe i sitt gula kök.

Inom någon minut är hon inne på svensk politik, det går snabbt.

– Att de understår sig att ljuga! säger hon och betonar »understår« som om ett modersmord hade begåtts.

Hon talar lite som vore hon uppvuxen i korsningen Sturegatan/Östermalmsgatan, alltså i en synnerligen högborgerlig del av Stockholm. Det är hon också. Och det är lätt att vända emot henne. Men den som läst Magdalena Ribbings spalt vet att den innehåller en stor näve bondförnuft.

Just i dag har hon fått en fråga av en ung kvinna som på sin nya arbetsplats ständigt möts av negativa uttalanden om invandrare och tiggare, sådana frågor dyker upp med jämna mellanrum. Det återkommande svaret är att man måste våga säga emot. Inte bara för de utsatta människornas skull, utan också för att vårda sin egen moral och självkänsla.

Magdalena Ribbings DN-blogg »Fråga om hyfs och stil«  är alltså inte bara en spalt om hög- eller lågklackat. Etikettgurun har en bakgrund som samhällsjournalist, hon skrev om politik i tjugo år.

– Jag var ingen stjärna som politisk reporter, för jag trodde på vad folk sa, fortsätter Magdalena Ribbing. Hon balanserar kaffet mot soffbordet.

– Det är obegripligt för mig att de faktiskt ljuger för att få egna förmåner. Och så är det ju fortfarande. De säger att de inte tagit emot mutor, fast de har det. Nej, jag var för godtrogen.

Det är en förenklad verklighetsbeskrivning, framförd med samma barska humor som etikettspalten präglas av. Magdalena Ribbing handplockades till DN från Veckojournalen 1970. Det var en tid av expansion. Tidningen hade ett eget flygplan med två kaptener, tjänstebilar, en reportagebåt och minst en seglarreporter. Eftersom Magdalena började på DN:s söndagsbilaga kunde hon tillsammans med några kolleger föreslå en regatta i februari, och få gehör för det. Hon minns att de hyrde Eriksdalsbadet, tre optimistjollar, en vindmaskin och så gjorde hon matsäck till alla.

Strax därefter gick hon över till politiken. Hennes dåvarande kollega Åke Ekdahl berättar om Magdalena Ribbing som en i en grupp om fyra under den legendariska inrikespolitiska chefen Sven Svensson. En tajt och långvarig konstellation med höga ambitioner och stor kunskap. De hade, liksom andra stora nyhetsredaktioner, egen lokal i riksdagen och bevakade allt som hände omkring landets styre. Magdalena Ribbings roll i gruppen var som stilist, hon gestaltade platser och personer och gjorde politiken levande. Bland annat hade hon en serie flanörintervjuer med partiledarna, som visade nya sidor i det öppnare samtalet. Själv kallar hon sitt dåvarande gebit för »kammarflams«. Medan det pågick debatter i plenisalen vandrade hon runt i korridorerna och fångade allt som hände runt omkring.

– Ibland fick jag förstås tag på viktiga uppgifter. Och även en del hårda ord. Gösta Bohman sa till exempel alltid olämpliga saker, men jag skrev det aldrig. Jag gjorde alltid sådana fel. För jag förstod ju att de inte menade vad de sa, utan att de var tillfälligt upprörda. Eller att de drog »drängstugeskämt«.

KUL_ribbing_inne

Förutom positionen på DN, var Magdalena Ribbing redan då gift med Thomas Hempel, inrikespolitisk kommentator på Ekoredaktionen. Det är hon fortfarande. De var ett par mitt i smeten och Magdalena kände de flesta, kontakterna var en av hennes tillgångar.

Hon var dessutom ordförande i Riksdagsjournalisternas förening, vilket var en post som bland annat innebar att arrangera fester. De var populära. Och så fick hon gå till UD när det var dragningar där, eftersom hon var den enda som kände sig bekväm i det mer officiella sammanhanget.

Hon talar om en känsla av »vördnad och respekt« för den makt som utgick från riksdagen. Besluten där påverkar nio miljoner invånare. När miljöpartiet valdes in 1988 noterade Magdalena Ribbing klädkoden med förskräckelse.

– Talmannen fick alltså säga till Ragnhild Pohanka att inte ha mysbyxor i plenum! Och Birger Schlaug var tvungen att ha slag på sin kofta.

Fick de verkligen sådana instruktioner?

– Ja! Absolut. Tänk dig en ledamot i det brittiska parlamentet som skulle hasa runt utan slips ...

Men vad skulle det spela för roll?

– Med sina kläder sänder man ut signaler. Man visar hur man uppfattar sin omgivning och i det här fallet sina väljare. Man visar respekt. Och så klär man sig till en högre nivå och kan därmed bete sig som en bättre människa.

Jo, intresset för etikett fanns där, även som politisk reporter. År 1985 kom hon ut med »Etikettboken: allt man behöver veta för att kunna strunta i« tillsammans med trendige designern Sighsten Herrgård, och fyra år senare »Festboken« tillsammans med nattklubbsdrottningen Alexandra Charles.

Då tillbringade Magdalena Ribbing fortfarande sina dagar i riksdagshuset, och det uppstod en smärre kulturkrock. Kollegerna tyckte att det var pinsamt och tramsigt. 1993 slutade hon med politiken och blev chef för »Namn och Nytt«, tidningens lätta kultursida, och med tiden har det blivit alltmer av etikettsfrågor.

– För mig hänger allt samman. Jag har levt min kunskap och jag hämtar det allra mesta från situationer jag varit med om, säger Magdalena Ribbing.

Det är goda kakor hon bjuder på, inte hembakade. Magdalena hinner knappt smaka, för hon pratar väldigt mycket.

– Jag har vuxit upp i en högborgerlig omgivning där det är självklart att man uppför sig hyfsat. Alltså hur man äter, tilltalar någon eller skickar tackkort. Sedan blev jag journalist och samtidigt var det 68-revolt och folk satt på golvet och halsade rödvin. Inte för att jag var speciellt revolutionär, det kan jag inte berömma mig av, men jag var ändå med. Så blev jag politisk reporter och fick träffa väljare från alla håll, partiledare och makthavare. Jag reste och fick äta middag i Vita huset. Jag har befunnit mig i många sammanhang, som jag nu får svara på frågor om.

Alla känner inte igen sig i Magdalena Ribbings sammanhang. En del ser henne som reaktionär och ärkekonservativ. Hon väcker debatt. Till exempel om amning. Hennes åsikt är att mamman och barnet gott kan dra sig undan och hitta en egen vrå, för att värna sin integritet och för att inte störa andra. En fin fest är inte till för att ammas på.

Mot det har manifesterats en upprörd rörelse av framför allt ammande kvinnor som hävdar sin rätt att mata barnet i offentligheten, utan att ses som sexuella objekt. Också Magdalena Ribbings inställning till hen-ordet har provocerat.

– Använd det som ni vill, men jag tycker inte att det behövs. Jag kommer aldrig att använda det, sammanfattar hon den.

Kvinnlig frigörelse och jämställdhet blir lätt problematiska i debatten om etikettsregler. Varför ska kvinnor behandlas annorlunda? Som att de ska få dörrar öppnade för sig, väskor burna och stolar utdragna. Är inte det bara ett sätt att cementera könsroller?

– En gång när jag tittade på Nobelfesten ovanifrån, som man gör när man sitter med SVT, sa någon att nu är det många män som inte drar ut stolarna till sina damer. Utmärkt! svarade jag. Det är svårt att ordna med sina kjolar och att träffa stolen rätt, mycket enklare att sköta på egen hand.

Hon drar efter andan.

– Jag fick så mycket reaktioner. Men jag menar att man gör det som passar i situationen. Jag håller upp dörren för dig om du har kassar i händerna. Någon håller upp dörren för mig för att jag är gammal. Någon borde resa sig från sitt säte på bussen om jag har kryckor, men det gör de inte. Man hjälper dem som behöver, det är artighet.

Så det måste inte vara så att kvinnan är den svaga, den som behöver stöd?

– Nej, det handlar om att se sitt sammanhang, i bussen eller i trapphuset eller med vännerna. Stil och etikett handlar om att begripa att man inte är ensam.

Det finns en uppenbar efterfrågan på ledning i de här frågorna. I dag har varje familj sitt eget bordsskick och rutiner som framför allt får barnen att äta och kvällarna att gå ihop. Få lägger häftstift på bordet för att undvika armbågar (som Magdalena Ribbings föräldrar gjorde, som en lek). Men strax arrangerar de uppvuxna barnen traditionella bröllop för flera hundratusen kronor. Och då börjar gästerna fundera över om det är okej att ha en klänning med vit botten och mönster på. Och om man ska ta med present trots att det är kuvertavgift. Och om det är en skymf att ens nya flickvän inte är bjuden. Och då vänder man sig till Magdalena Ribbing.

Hon har blivit en symbol för det korrekta, på gott och ont. En snabb genomgång av det aktuella nyhetsflödet ger några exempel på hur Magdalena Ribbing används som begrepp.

Expressen skriver: »Åsa Romson vägrade hälsa på Jimmie Åkesson efter ett replikskifte under riksdagsdebatten. Kommer talmannen att boka en kursplats hos Magdalena Ribbing?« I Dagens ETC recenseras en bok om invånarna i Djursholm: »Lysande social fernissa men tom inombords. En prydligt välklädd zombie med Ribbing-certifierat bordsskick.« Och på spelbloggen Gamereactor efterlyser man hyfs på fotbollsplanen: »I efterskalvet av helgens Champions League-final tänkte jag lista lite förbättringspunkter i sporten vi alla älskar. Eftersom Magdalena Ribbing fortfarande lyser med sin absoluta frånvaro i ämnet.«

Magdalena själv har nyligen fått berättat för sig hur en toastmaster på ett bröllop använt sig av hennes ansikte uppklistrat på en pinne för att sätta nivån (knipa tyst när någon håller tal och konversera båda sina bordsgrannar, inte bara den som är roligast).

Det skrattar hon åt. Hon skrattar en hel del faktiskt, även när hon svarar på sina läsarfrågor.

Åke Ekdahl, kollegan från nyhetsgruppen, minns att hon var en rolig typ. Men också att hon avvek lite från de andra journalisterna i riksdagshuset.

– Hon är god och trevlig, det vet man om man känner henne, men säkert var det några som såg henne som en överklassdam som ränderna aldrig gick ur. Ibland odlade hon det aristokratiska draget med viss humor. Jag minns till exempel att när Ian Wachtmeister kom in i riksdagen sa hon: »Han har ju fel ordningsnummer« och då menade hon nummer i Riddarhuset. Hon skojade med sin egen bakgrund.

Den allra mest laddade frågan omkring Magdalena Ribbing är klass. Är det överklassens härskarteknik att sätta ramar för vad som är gott uppförande? Maria Sveland tycker definitivt så, hon skrev nyligen i en krönika i ETC att Ribbing är en extremistisk aristokrat som vill lära pöbeln veta hut.

Magdalena Ribbing värjer sig ständigt för klassfrågan. Hon tycker att det handlar om annat.

– Maria Sveland använder mig som ett tillhygge i sin egen klasskamp, det är inte okej, eftersom jag inte är en del av den! Samvaro har alltid sina regler, så är det i alla grupper. Mitt motto är att man ska känna till hur det fungerar för att kunna strunta i det, om man så vill. Jag fick själv lära mig hyfs som barn för att det skulle bli lättare för mig, och det har det blivit. Den tryggheten hoppas jag att jag kan förmedla i mina svar.

Hon pratar om att göra det bekvämt för den man möter och ta bort oro för att man beter sig fel.

De rent praktiska sakerna är ju lätta att förstå, men till exempel armbågar på bordet, varför skulle det vara så illa?

– Man ska inte ta mer utrymme än vad som anstår en. Det är trångt och man ska hålla sig till sin yta. Men jag har själv armbågarna på bordet om det behövs på en lång middag.

Och om det inte är trångt?

– Ursprunget var att man skulle visa att man behärskar sin kropp och kan sitta rak i ryggen i flera timmar.

Men då blir det en exkluderande uppvisning i att man känner till koderna, en klassmarkör.

– Tänk så här. Det räcker att bli bjuden på en 50-årsfest, något utöver det vanliga. Vi klär upp oss, det är ett skådespel där vi är aktörer och vi uppför oss lite annorlunda än till vardags. Då är det skönt att hitta repliker och ett sätt att agera.

Hon tar prinsbröllopet i SVT som exempel.

– En av tittarna frågade om man verkligen kan ha roligt på en sådan middag. Och det kan man! De är lätta och bekymmersfria, bara man fattar hur det går till.

För Magdalena Ribbing finns ett egenvärde i att kunna uppföra sig och hon är inte ensam i den övertygelsen. 65 000 frågor har hon tagit emot under sina år med frågespalt, och än finns inga planer på att pensionera sig från den.

Tankarna om uppfostran började redan i lägenheten på Sturegatan. Magdalena var ett brådmoget barn som kunde läsa i fyraårsåldern. Hon tyckte om orden. Och hon beundrade sina föräldrar. Hemmet beskriver hon som varmt och öppet med mycket frihet, de fyra systrarna hade roligt tillsammans med sina föräldrar. Och för all del med daddan. Hur man uppförde sig var en del av samvaron.

Hon älskade att dricka ischoklad på NK:s takterrass på sommaren och bodde hemma tills hon var 25 år. Hon revolterade aldrig mot familjen. Systrarna håller fortfarande ihop, de bor i Stockholms norra delar och talar i telefon flera gånger om dagen. Magdalena Ribbing har inga egna barn, men har gift sig till bonusbarn och delar sina systrars avkommor. Tillsammans har hon 19 bonusbarnbarn och »har totalkoll på allihop«.

När systrarna Ribbings pappa var 49 år, dog han hastigt och oväntat i en hjärtattack. Eftersom han var överstelöjtnant spelade Svea livgardes musikkår på begravningen och eftersom han var en skicklig amatörpianist visste familjen precis vad han hade önskat sig för musik. Det var »Indian Love Call«, en indiansk locksång från en operett. Mycket okonventionellt, men ett krav från moderns sida som livgardet till slut gick med på. Magdalena Ribbing ler åt minnet.

– Jag minns också hur vi ofta gick i bredd alla barnen på trottoaren och hur våra föräldrar sa »maka åt dig«. Det betydde att vi inte skulle ta för mycket plats på gatan och det har följt mig genom livet. Både fysiskt och andligen försöker jag att inte ta mer plats än jag unnar andra.

Magdalena Ribbing arbetar just nu på en ny bok om etikett som kommer ut våren 2016.

FAKTA | Svär gärna

Namn: Magdalena Ribbing.

Ålder: Fyller 75 år i sommar.

Bor: Där Gärdet och Östermalm möts.

Familj: Make, systrar, bonusbarn och bonusbarnbarn.

Aktuell med: Ny etikettbok, som föreläsare och ständigt i sin frågespalt.

Intresserad av: Smycken och historia.

Ser gärna: »Downton Abbey«, har varit med i eftersnacket på SVT flera gånger.

Bra på: Sy om kläder och brodera på fri hand.

Dålig på: Ansikten och namn, dessutom långsint och svär i onödan.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera