Johan Pehrsons sisyfosuppdrag
Sabuni lämnade Liberalerna. Nu står Johan Pehrson inför sitt svåraste uppdrag hittills.

Bild: Henrik Montgomery/TT
Det var den andra fredagen i april, och Nyamko Sabuni hade alldeles nyligen meddelat sitt besked till några få partivänner. Avgången var plötslig, närmast chockerande. Inte ens övriga partitoppar visste att Nyamko Sabuni övervägde att lämna partiledaruppdraget med fem månader kvar till partiets viktigaste val någonsin.
Partiet har visserligen gått dåligt i senaste opinionsmätningarna, men det var ju sannerligen inget nytt. Och ja, hon fick kritik efter att hon spelat in ett något märkligt samtal tillsammans med Svenska Dagbladets politiska redaktör Tove Lifvendahl och Moderaternas partiledare Ulf Kristersson. Hon resonerade kring hur man kan agera i händelse av krig i Sverige, och vart man skulle kunna fly. Fast inte trodde väl någon på riktigt att en partiledare skulle lämna Sverige för Norge om ryssen anföll. Händelsen framstod som en storm i ett vattenglas.
Men för att fortsätta med vattenmetaforiken. Kritiken i frågan kanske var droppen; själva bägaren hade varit full sedan länge. Ironiskt är det alla fall. En partiledare som avgår delvis på grund av ett klipp som partiet självtladdat upp på sociala medier.
Det brukade sägas att det finns lika många definitioner av folkpartism som det finns folkpartister. Partiet har en annorlunda kultur jämfört med övriga riksdagspartiet, medlemmarna sätter en stolthet i att man själv resonerar sig fram till sin ståndpunkt som man sedan stöter och blöter med andra lika debattglada partimedlemmar i olika sammanhang. En liberal partitopp har sagt att andra partier ofta misstar debattlustan inom Liberalerna för sårade känslor och djup oenighet, när det i själva verket oftare handlar om att det är så partiet politikutvecklar.
Eller ja, det var i alla fall så innan det här med förhållningssättet till Sverigedemokraterna blev ett öppet sår som splittrade partidistrikten i ett lag för och ett lag emot. Ett sår man ännu inte lyckats läka.
Därför är det fascinerande att Liberalerna utsett en efterträdare som driver precis samma linje som Nyamko Sabuni gjort. Visst har hon varit kritiserad både internt och i pressen för sitt ledarskap, men det har inte varit lika illa som det var för exempelvis Socialdemokraternas Håkan Juholt under hans mediala slutvarv för tio år sedan. Knivhuggen och nålsticken från motståndarsidan inom Liberalern var färre än på länge. Dels eftersom Sabuni faktiskt hade tagit viktiga segrar på partiets senaste landsmöte, dels också för att hon helt enkelt inte har haft någon seriös konkurrent till partiledarposten sedan det infekterade valet 2019.
MOTSTÅNDARNA I PARTIET har antingen fogat sig eller lämnat. Några distrikt, exempelvis Stockholms stad, har slickat sina sår och ordnat fram sabunikritiska kandidater till valbara platser i riksdagsvalet. Men faktum är att många köpt Sabunis löften om att Liberalerna ska agera som en liberal vakthund i ett borgerligt sammanhang där SD ingår.
Nu är Sabuni inte kvar längre. I senaste mätningarna har partiet haft drygt två procentenheter, sämre än någonsin. Tidigare har partiet kunnat förlita sig på att det funnits allmänborgerliga väljare som stödröstat kvar partiet i riksdagen, men inte ens det verkar man kunna räkna med i höstens val.