Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Till symbolpolitikens försvar

Under de sju år jag bott i södra Skåne har det genomgått en drastisk förvandling.

Utanför varje mataffär på hela Söderslätt och Österlen sitter numera tiggare; på sina håll har metoderna blivit mer påfrestande, då unga män börjat gå fram till bilar och knacka på rutorna. Stämningen är, kan man säga, inte god. Bland det sorgligaste man kan se är hur de svagaste bland infödda svenskar, ofta med psykiska problem, går fram och börjar gräla med de mest utsatta av alla.

I dessa trakter har som bekant sverigedemokraterna störst väljarstöd i hela landet. Där jag bor nådde det senast över trettio procent. Tendensen till högerextremism i Skåne har förstås alltid varit stark, men på senare år har en röst på sd blivit rent mainstream. Ingen ska inbilla sig att det inte har med tiggeriet att göra.

Irritationen som uppstår när trötta människor ska utföra sina vardagssysslor och möts av uppfordrande gester och utfall är faktiskt inte så märklig. Man kan rimligen på en och samma gång känna med den i hemlandet diskriminerade romen, som kanske lurats eller tvingats hit, och den skrämda gamla damen, som plötsligt en dag inte längre kan gå och handla kaffe utan att tvingas möta en fattigdom hon själv varit med och byggt bort under folkhemmets framväxt.

För det är just det som tar emot så fruktansvärt: att detta aldrig ingick i vårt samhällskontrakt. De tiggare vi varit vana vid har funnits i storstäderna. Det har handlat om uppenbara missbrukare, vilket har setts som en förmildrande och förklarande omständighet. På landsbygden har det på sin höjd synts till en och annan a-lagare på de berömda bänkarna. Till och med dessa har haft en tydligt synlig social tillhörighet: de har umgåtts i grupp och fördrivit tiden med att sitta och prata med varandra.

Den nya gatubilden i svenska småstäder är helt förödande för synen på invandrare och flyktingar. På mindre orter är detta praktiskt taget de enda utlänningar folk ser. Begrunda gärna det. De hundratusentals människor med invandrarbakgrund som dagligen sliter och gör rätt för sig i storstäderna är här ute ett nästan okänt begrepp.

Om man utesluter att staten skulle ha rätt att förbjuda människor att ingå frivilliga ekonomiska transaktioner är det moderata förslaget nyligen om att förbjuda själva organiserandet av tiggeri inte så dumt. Visst, det kanske blir helt verkningslöst. Bevisningen lär vara en mardröm att säkra. Lagstiftningen används i så fall bara för att, som det heter, sända en signal. Sådant brukar avfärdas som symbolpolitik. Men är inte hela problemet i grund och botten av symbolisk art? Det handlar om stämningar, om oförståelse och ilska och onödigt hat.

Ett förbud av organiserat tiggeri är trots allt bättre än ingenting. Stiftar man en sådan lag utan att tillföra så mycket som en krona till de rättsvårdande myndigheterna har man åtminstone tagit ifrån sd problemformuleringsmonopolet. Jag tror inte ett dugg på att medborgarnas respekt för lag och ordning skulle urholkas av enstaka lagar som i praktiken inte efterlevs. Det finns redan gott om sådana lagar utan att samhället har rasat samman.

Genomför gärna ett högljutt uttrumpetat förbud. Lägg sedan den verkliga kraften på att lyfta frågan på EU-nivå, där i synnerhet Rumänien måste tvingas att börja ta hand om sin egen befolkning. Det är inte riskerna med en verkningslös lag som borde förskräcka oss, utan vad den vanmäktiga vreden kan göra mot vår förmåga till medkänsla.

Detta var min sista krönika i Fokus. Tack för ordet.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera