Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Vet hut-linjen körd i botten

»Problemet är inte att unga väljer bort arbetsmarknaden utan att arbetsmarknaden väljer bort dem«

Dagens ungdom är alltid latare och mer bortskämd än någon tidigare upplaga. Med tanke på att de ungas moraliska förfall har varit oavbrutet i hundratals år är det ett under att vi överhuvudtaget har ett fungerande samhälle kvar. Det har vi visserligen – men kanske inte så länge till.

Enligt vittnesmål från en psykolog på Arbetsförmedlingen (Expressen 27/5) avböjer nämligen ungdomar jobbchanser för att de måste gå till frisören, vördar sin sovmorgon, eller tycker det verkar »jättetråkigt« att bre mackor.

Dessa anekdoter har skapat större indignation än en bortregnad semester. Argast blev folkpartiets partiledaraspirant Birgitta Ohlsson som genom att storma mot lata ungdomar passade på att visa interna kritiker att hon minsann inte är någon mjukis.

Den arbetskritiske sociologen Roland Paulsen tog å sin sida ungdomarna i försvar och underströk det progressiva i att vägra ta »skitjobb«.

Debatten har gett intryck av att det finns en uppsjö av enkla men hederliga arbeten att tillgå för de arbetslösa ungdomar som är beredda att skita ner naglarna. I själva verket har 150 000 jobb med låga utbildningskrav försvunnit sedan år 2000. De flesta ungdomar som frekventerar Arbetsförmedlingen har ofullständig gymnasieutbildning och/eller funktionshinder. Problemet är inte att de väljer bort arbetsmarknaden utan att arbetsmarknaden väljer bort dem.

Enligt Arbetsförmedlingen kommer de grupper som står längst bort från arbetsmarknaden att utgöra 80 procent av de arbetslösa inom fem år. Deras arbetslöshet är strukturell, och alltså oberoende av konjunkturen. Varken utbildningssatsningar eller kraftiga lönesubventioner har nämnvärt lyckats påverka den strukturella arbetslösheten.

Arbetslösheten har aldrig haft så lite att göra med individuell arbetsskygghet. Trots det betonas individens ansvar starkare än någonsin förr. Enligt -Birgitta Ohlsson måste vi återupprätta ett »förväntanssamhälle« där medborgarna »gör sin plikt«. Sådana uttalanden stärker -hennes ställning bland Sveriges kverulanter men de gör det knappast lättare för arbetslösa att få jobb. I stället stigmatiserar Ohlsson de arbetslösa genom att påskina att deras lathet är problemet.

Moderaterna har för sin del antytt att arbetslösheten bland flyktingar kan minskas med morot och piska. Enligt partiets förslag om tillfälliga uppehållstillstånd ska den som får en anställning inom tre år få stanna för gott. Det är en omöjlighet för stora grupper nyanlända. I de för närvarande största flyktinggrupperna har mellan 35 och 50 procent endast förgymnasial utbildning. Det är nära nog omöjligt för svenskfödda ungdomar som inte har gått gymnasiet att få anställning, och de kan ändå språket och är bekanta med samhället. Att starkare incitament då snabbt skulle kunna få lågutbildade nyanlända i arbete faller på sin egen orimlighet. Det finns inga skäl att tro annat än att flertalet flyktingar inget hellre vill än att få arbete. Det är försåtligt av politikerna att mot bättre vetande antyda att det är drivkraften som saknas.

Anledningen till att Birgitta Ohlsson och andra politiker vill göra arbetslösheten till en fråga om bristande moral är givetvis att det är så enkelt. Det är betydligt svårare att svara på frågan vad vi ska göra åt den växande grupp som inte är välkommen på arbetsmarknaden. Och de möjliga svaren på den frågan är heller inte lika publikfriande.

I dag hanteras problemet av Arbetsförmedlingen där de arbetslösa måste göra rätt för sitt understöd genom att delta i meningslösa åtgärder, och vara föremål för social kontroll. Samhällsekonomiskt skulle det förmodligen inte göra någon större skillnad att i stället bara dela ut understödet rakt av, utan krav på motprestation. Men en sådan ordning vore inte förenlig med den rådande samhällsmoralen. Det finns ett starkt upplevt behov av att socialt kontrollera dem som försörjer sig av allmänna medel, som knappast skulle minska med införandet av den basinkomst allt fler argumenterar för.

En annan, mer realistisk lösning går ut på att tillåta och stimulera framväxten av okvalificerat arbete till betydligt lägre löner, för att göra den bortvalda arbetskraften mer konkurrenskraftig. Men av förståeliga skäl är det få som vill att den sortens jobb ska återuppstå i Sverige.

Alla tänkbara lösningar på den växande strukturella arbetslösheten är besvärliga. Att bara förfasa sig över arbetslösas moral åstadkommer i alla fall inget annat än ytterligare förnedring av utsatta människor. Sådant borde politikerna hålla sig för goda för.

För övrigt är det skandalöst att även den här regeringen ignorerar den snabbt stigande svenska narkotikadödligheten, som nu är näst högst i EU.

Johannes Forssberg är liberal debattör.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera