Vem fan läser Bibeln?

»Som fan läser Bibeln« – en kollega associerade till detta ärevördiga ordspråk apropå dagens debattklimat, där folk mindre argumenterar mot vad som står i andras texter än mot vad deras egna fördomar fyllt i mellan raderna. Men jag ska inte gnälla här över att ha blivit missförstådd i senaste månadens biblioteksdebatt. Snarare tänkte jag prata om Bibeln. Vem fan läser den längre? Gör ens Fan det?

Dessvärre kan jag inte framhålla mig själv som föredöme på denna punkt, trots att jag har två bibelappar installerade i min Ipad. (Skriften må vara uråldrig, men apparna uppdateras flitigt och komiskt: »Bugfix: Passage selector crashing in Matthew in OT/NT columns«.) Jag läser mejl i stället för om Moses. Och mitt minne av vad Jakobs söner hette och gjorde förblir tämligen vagt, trots att det knappt talades om annat under min lågstadietid. Som uppenbarligen inföll för minst hundra år sedan.

Det skulle väl hjälpa om jag var religiös, antar jag, men det är jag tyvärr inte. En gång åt jag middag hos en katolsk biskop, och middagskonversationen om teologi och Vatikanintriger fick mig att överväga en karriär inom katolska kyrkan. Men i mitt hjärta är jag en helt och hållet protestantisk ateist: jag tror inte på Gud, och skulle Gud mot förmodan finnas så är det han som vill ha det på det viset.

Likväl vill jag berätta om när jag i höstas under ett besök i England bjöds med på ett möte i min väns bibelstudiegrupp. Först blev jag nervös och tänkte avstå. Vilket jag är glad att jag inte gjorde. För sällan får jag – trots umgänge med allehanda litteraturexperter – vara med om att någon verkligen läser något så omsorgsfullt som skedde där. Inte bara utan vilja att missförstå, utan tvärtom med en vilja att förstå även det mycket svårbegripliga (i detta fall den mycket problematiska liknelsen i Matteus 25:14–30). Och utifrån det föra ett ödmjukt etiskt samtal. Det var lärorikt.

Jag har noterat att det pågår en debatt om den nya kyrkohandboken. Att musik- och språkvetare finner den banal och undermålig. Angår det oss som inte är troende? Kanske. Genom många sekler var gudstjänsten många människors första och främsta och kanske enda chans till ett möte med något högre – inte bara i religiös mening, utan även i konstnärlig. Musiken. Arkitekturen. Predikans och psalmernas poesi. Jag tror inte att man bryter sådana traditioner ostraffat.

För även om det knappast kan bekymra mig att folk inte längre är kristna, så bekymrar det mig om såväl kristna som andra förlorar kontakten med det sakrala. Som man förvisso kan uppleva på andra håll – det må vara i en tyst bibliotekssal eller på en technoklubb. Men någonstans måste man uppleva det, om man inte ska leva i själslig fattigdom.

För övrigt handlar all bildning om att få syn på något bortom den egna vardagen. Den som vill göra varje miljö- och varje kulturyttring så vardaglig som möjligt, är i grunden bildningsfientlig.

I läxa över sommarlovet vill jag ge er – politiker och debattörer och andra – som läser detta i uppgift att noga läsa och begrunda Matteusevangeliets kapitel 6. Orden om hycklare som ger gåvor kan kanske vara tänkvärda för den som kräver tacksamhet av invandrare. Liknelsen om liljorna på marken kan möjligen ge ett nytt perspektiv på debatten om arbete och tillväxt. Och så vidare.

Jag säger inte att ni måste hålla med om allt. Det gör jag själv inte. Men jag säger att det inte kan skada att läsa ordentligt och åtminstone på försök ta det på allvar. Sen, när ni är klara med det, får ni gå ut och leka! Den blomstertid nu kommer!

Malte Persson är författare.

Text: