Kultur

Alex och Sigge-effekten

Dagens självhjälpsförfattare borde vara ännu mer egofixerade.

Kommer ni ihåg Wayne Dyer? Motivationens fader. Författare till »Älska dig själv eller Inte sämre än man gör sig«. Självhjälpsböckernas självhjälpsbok som kom i slutet av sjuttiotalet och som blåste nytt liv i hela genren. Wayne Dyer dog för några veckor sedan, 75 år gammal. Enligt NBC News självbehandlade han sin leukemi med positivt tänkande och motion, och lät ett brasilianskt medium utföra »psykisk kirurgi« på honom. Ända in i kaklet trodde han på individens förmåga att forcera händelseförlopp.

Trots sin allt annat än privilegierade uppväxt på ett barnhem i Detroit lyckades Wayne Dyer göra sig en akademisk karriär. Efter hans genombrott populariserades självhjälpsgenren rejält. Tidigare hade författarna varit experter och läkare, nu kunde vem som helst bli framgångsrik guru bara man trodde tillräckligt mycket på viljekraft – och kunde skriva, i alla fall hjälpligt. Tidsandan var redo att ta råd. Det kollektivistiska sjuttiotalet var på upphällning, och en individualistisk era på ingång.

Sedan dess har vägledningslitteraturen utgjort en inte obetydlig del av bokutgivningen.

Men något har hänt på senare tid. Självhjälpsförfattarna tycks vara allt mindre intresserade av att gräva i människans inre, och fokuserar på mer lätthanterliga grejer såsom konsumism, kropp och kommunikation. »Konsten att lyckas i sociala medier« av Frida Boisen. »Så vinner du kommunikationskriget« av Per Schlingmann. »Säker stil: guiden till den perfekta garderoben« av Ebba Kleberg von Sydow och Emilia de Poret. »Ett renare liv: ren mat, naturlig skönhet, grönt hem« av Tina Holt och Birgitte Magnussen, är några titlar från höstens katalog.

Tankeböckerna, de som handlar om allt och inget, högt och lågt, har skjutit in sig som vår tids verkliga självhjälpsböcker. Upplägget är detta: om jag berättar något som jag varit med om så kanske det hjälper dig bara genom det enkla faktum att du lyssnar på MIG. När bokförlaget Bookmark slantade upp en och en halv miljon i förskott till Alex Schulmans och Sigge Eklunds tankebok om tid, förstod de nog att det inte skulle bli en upphottad version av fysikern Bodil Jönssons klassiker »Tio tankar om tid«. Och att boken, vilket författarna också påpekar i förordet, inte ens blev så mycket tankebok, utan »något av ett självporträtt«.

Det är synd att det blev en tankebok alls. Det gör den inte finare. Jag är för-vånad över att jag säger det här om landets största självvältrare, men de skulle vältrat sig mer i sig själva. Inte bakat in egofixeringen i en slöja av uppbygglighet.

Då hade det blivit något. Något mot-villigt, ska sägas, sugs jag in i berättelserna om Alex och Sigges såriga uppväxter, -hatkänslorna Alex kände inför sin pappa, sårbarheten Sigge bar på efter skils-mässan. Nattskräcken. Arvsynden. De rör mig till tårar emellanåt. Problemet är det andra. Själva tanken i tankeboken. Den förnumstiga. Om hur de blivit frälsta av denna nya syn på tiden, som ickelinjär.
Om fruar som läser fantastiskt. Om föräldraskap och parasolldrinkar. Det förstör. Tanken är vår tids tankevurpa.

Våga lita på berättelsen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera