Kultur

Att kräva ett leende

Varför ska en flykting vara tacksam?

Det är rasistiskt att förutsätta att jag skulle vilja vara svensk.

Så skriver journalisten Duraid Al-Khamisi, som växt upp i Stockholmsförorten Husby.

Boken »Regnet luktar inte här« är en berättelse om hur hans familj reser från Irak till Sverige. För att rädda sig själva, men också för att kunna fortsätta utöva sin religion och bibehålla sin kultur.

Al-Khamisis familj är mandéer och flyr från Saddam Hussein. Berättelsen börjar under vattenlinjen i lastrummet på en överfull båt i Östersjön. Duraid är åtta år gammal. Han sitter bredvid en äldre man som dör under resan. Kroppen kastas i havet. Till slut driver de i land på Gotland. I en gummibåt paddlar familjen den sista biten med händerna.

Väl framme är det dags för integration.

»På SFI-utbildningen sa lärarna åt mina föräldrar att försöka anpassa sig. Lära sig språket, svenska seder och traditioner. Vi lärde oss den hårda vägen att inte grilla fisk ute på gården. Samtidigt hade ju mina föräldrar flytt för att kunna förbli mandéer, inte bli tvångsassimilerade.«

Khamisi kommer från en överklassfamilj i Bagdad. De lämnar ett lyxigt hus bakom sig. Via flyktingförläggning och tillfälliga boenden hamnar de i Husby.

»Regnet luktar inte här« handlar om dofter som försvinner och om att längta hem till något som inte finns kvar. Men också om att som överklass komma till en del av samhället där man betraktas som underklass. Att inte acceptera det. Kanske inte ens säga tack.

Då och då debatterar vi tacksamhet och invandring i Sverige. Förre migrationsministern Tobias Billström avkrävde Aftonbladet-skribenten Somar Al Naher tacksamhet efter hennes krönika om ilskan över sina arton månader på flyktingförläggning.

Personlig attityd i stället för »volymer«. Visst känns det länge sedan? Det var i juni. Innan det pratade vi ibland om representation eller om dold rasism. När jag skriver det här ligger sverigedemokraternas partiledare etta på svenska Itunes. Med en Ultima Thule-cover. Det bara är så.

Efter den här sommaren är den svenska diskussionen kring flyktingar långt bortom begrepp som tacksamhet.

Nu pratas det å ena sidan om grupper av människor som forcerar murar. Å andra sidan tar många sig rätten att posta bilder av anonyma barn som dött i Medelhavet i sitt Facebook-flöde, för att väcka sympati. Ledarskribenter diskuterar de svenska förorter som de själva inte bor i. Individer syns aldrig i debatten om de inte kan användas för att förstärka en poäng. 

I »Regnet luktar inte här« berättar Duraid Al-Khamisi om brodern Ramis engagemang i ungdomsorganisationen Megafonen, som under kravallerna i Husby vägrade ta avstånd från de ungdomar de jobbade med.

Boken visar hur krav på tacksamhet kan bunta ihop människor från hundratals olika kulturer till en homogen massa och samtidigt elegant placera dem längst ned på samhällstrappan. Om fördelarna, och nackdelarna, med att inte säga tack.

»Regnet luktar inte här« passar inte riktigt in i nyhetsflödet just nu. Därför är den så befriande att läsa.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera