Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Förbannade galenskap

Inte ens konsten är en frizon för dårar längre, skriver Clara Törnvall som läst en ny bok om tre kvinnliga genier.

På Beckomberga sjukhus ligger författaren Agnes von Krusenstjerna nedsänkt i heta långbad. Det är 1930-tal. Av personalen får hon lugnande sprutor och extra cigarettransoner. Hon är svårt ångestriden, men också tacksam för sitt tillstånd. Det fördjupar hennes seende. Under sina vistelser på sinnessjukhuset skriver hon nästan hela tiden.

Det gör också poeten Nelly Sachs, tre decennier senare på samma sjukhus. Hon har eget rum, gör lyckliga anteckningar om frid och trygghet och författar brev och dikter varje dag. Två diktsviter från Beckombergatiden får avgörande betydelse för hennes Nobelpris 1966. Samtidigt känner hon sig förföljd av barn, katter och Gestapo och är rädd för färgen rött. Hon behandlas med elchocker och väger bara 40 kg. Läkarna diagnosticerar henne som paranoid. Men den plats som andra kallar dårhus ser hon som gudomlig.

Idéhistorikern Karin Johannissons nya bok »Den sårade divan« kretsar kring tre kvinnliga geniöden från 1900-talets första hälft – den omsusade författaren, den framgångsrika konstnären i modernismens framkant och den uppburna poeten. Genom att förvandla Agnes von Krusen-stjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs till fallberättelser undersöker hon tidens snäva ramar för kvinnlig normalitet. Deras sjukroller förstärks av att hon döper om dem till Agnes von K, Sigrid H och Nelly S, med association till den tidiga psykiatrins klassiska täcknamn som Freuds patient Anna O.

Johannisson har närläst deras sjukjournaler. Redan bokens titel ger en fingervisning om att det fanns självmedvetenhet hos dessa tre plågade kvinnor. När hon kallar dem för sårade divor är det för att hon vill åt deras samspel med den egna diagnosen. En diva har makt över sin roll.

Kulturen har ett underligt förhållande till psykisk sjukdom, som närmast liknar beundran. Det kan vara frestande att gestalta dårhus som en trygg, jämlik frizon, en skyddsplats där gemenskapen är stark och alla sorters avvikande beteenden får utlopp. Myten om dåren som ett radikalt geni lever. Ändå finns det inte längre någon plats för verkliga galningar, inte ens bland konstnärerna.

Karin Johannissons gedigna undersökning visar hur konsten och vetenskapen genom historien i allians putsat en vacker bild av psykiskt lidande. Det märks i psykiatrins förskönande språk, som talade om »skymningstillstånd« och »klardrömmar«, om sjuka självskadekvinnor som »soverskor«, »svälterskor« och »synålsjungfrur«.

Det syntes också i bilderna av den galna kvinnan, där den medicinska vetenskapen gestaltade psykisk sjukdom visuellt via stereotyper för utseenden och beteenden. Karin Johannisson kallar det för sjukestetik, formad genom möten mellan läkare och patient. På 1920-talet fotograferades patienter på mentalsjukhus i estetiserade poser. En manlig, patriarkal läkare och en blek flicka med uppåtvänd trånande blick.

Hon berättar om hur surrealisterna använde den hysteriska kvinnan som gestaltning av modernismens psyke, det splittrade och dubbla. Och hur modernistiska konstnärer tog den schizofrena kvinnan som gestaltare av en ogarderad spontanitet. Den tidiga psykiatrins berättelser låg fiktionen och iscensättningen nära. På sjukhuset La Salpêtrière i Paris anordnade neurologen Jean-Martin Charcot hysteriföreläsningar där patienterna framträdde likt performanceartister inför publik.

Senare tog ju litteraturen och filmen vid och i dag känner vi typdårarna väl: den manipulerande uppviglaren, den sexuellt utlevande självskadekvinnan, den apatiske farbrorn i virkad mössa, och så det manliga konstnärsgeniet: pianisten som hamrar Rachmaninov tills fingrarna blöder. På 1960- och 70-talen växte en antipsykiatrisk rörelse fram, tydligt synlig i romanen (1962) och filmen »Gökboet« (1975). Genom antihjälten Randall McMurphys uppror och undergång drevs tesen att psykisk sjukdom kan simuleras eftersom psykiatrin står handfallen inför människans inre gåtor. Patienterna i boken och filmen var i själva verket inte sjuka, utan bara normkritiska. Myten om mentalpatienter som samhällsomstörtande radikaler odlades under samma period av feministiska forskare som Phyllis Chesler, som hävdade att inlåsta kvinnor var misslyckade men heroiska utbrytare ur en alltför snäv kvinnoroll. »Den som någon gång besökt ett sinnessjukhus vet att man skapar dårar där«, skrev André Breton i sin dagboksroman »Nadja« (1928). Och i sin kartläggning av psykets estetik är Johannisson förstås inte ute efter att romantisera historien. Tvärtom visar hon envetet hur kvinnor har sjukförklarats som ett sätt för det patriarkala samhället att behålla makt och kontroll.

Däremot intresserar hon sig för motståndsfickorna. Hon synar den avvikande kvinnans självbild och hur psykisk sjukdom för den som upplevde sig sakna identitet kunde erbjuda ett antal masker: utlevande, känslosam, hysterisk, slampig, bråkig. Den galna kvinnan kunde använda sin diagnos som spelyta och därmed bygga sig ett större manöverutrymme.

Det är kanske ingen revolutionerande upptäckt att människan är nyansrik, men ändå värt att som Karin Johannisson lyfta fram att dessa psykiskt sköra kvinnor agerade självständigt och var annat än sin sjukdom, att de använde lidandets teatrala gester, odlade sin excentricitet och själva regisserade sitt drama.

Livsberättelserna om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S handlar framför allt om frihet inuti fångenskap, samma överlevnadsstrategi som poeten Rut Hillarp gjorde till sin och Aase Berg knyter an till i sin nya diktbok »Hackers«. Inte heller vår samtid tål särskilt mycket vansinnigt kvinnobeteende. Att döma av vittnesmål som Anna Odells verk »Okänd, kvinna 2009-349701«, reportageboken »Slutstation rättspsyk« om tvångsvårdade självskadepatienter och radiodokumentären »Den fastspända flickan« bestraffar psykiatrin fortfarande de galna unga kvinnorna.

Samtidigt är romantiseringen av kreativitet och galenskap på väg tillbaka, pånyttfödd av vetenskapen. När läkaren Simon Kyaga förra året sommarpratade om att hjärnforskningen funnit samband mellan kreativitet och psykisk sjukdom fick programmet stor spridning.

Vansinne fortsätter att kopplas ihop med konstnärlig inspiration och betraktas som en gåva, ångesten sedd som en frigörande kraft. Ett samband finns förmodligen, den som saknar skydd förnimmer världen starkare, men romantiseringen är också falsk. Psykiskt lidande är vare sig radikalt, autentiskt eller sant. Det är torrt, askgrått och tilltäppt. Det är svårt att känna sig normkritisk när man slö och avtrubbad av medicin sitter i heldygnsvårdens smutsiga korridor och lyssnar på tanten som läser samma rad högt ur Allers om och om igen. Här blir ingen konst gjord.

Och när Karin Johannisson närmar sig frågan om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S var sjuka »på riktigt« eller offer för sin samtid finns svaret kanske i vem av dem som förmådde hålla liv i sitt skapande. De upprättade egna verkligheter och de var svårt ångestridna, men var de galna?

Nelly S och Agnes von K fortsatte att skriva på Beckomberga. Hur sjuk var Nelly Sachs? Johannisson tvekar. Högkänslig, absolut, åldersdement, kanske. Men psykotisk? Inte säkert. Agnes von Krusen-stjerna kategoriserar hon som »kanske sjuk, möjligen galen, definitivt missbrukare«.

Men för Sigrid Hjertén var det annorlunda. Hon låg bortvänd i sin sjuksäng, oförmögen att måla. Det gjordes försök att få henne att börja; man gav henne till och med fenedrininjektioner. Men hon sa att det är omöjligt för en konstnär att arbeta i sjukhusmiljö. 1948 dog hon i sviterna av en klumpigt utförd lobotomi. Läkaren borrade sig in i hjärnan via ena ögonhålans tak, men förde in lobotomiinstrumentet för djupt. Enligt Karin Johannisson är det svårt att hävda att Sigrid Hjertén inte var allvarligt psykiskt sjuk på Beckomberga, men osäkert om hon verkligen var det innan hon kom dit.

Dåtidens kvinnor levde i ett trångt utrymme för normalitet. I dag verkar det utrymmet krympa för de flesta av oss. Samtidigt som vi talar alltmer öppet om psykisk sjukdom och lever under doktrinen Våga Prata tillåter samhället allt mindre avvikande beteende. Och frågan är om hashtaggar och offentliga bekännelser alls hjälper oss när till exempel arbetslivet lämnar så lite plats för de psykiskt instabila. Till och med traditionella frizoner för dårar, som kulturlivet och akademin, kräver numera smidiga personligheter. Vår tids konstnärer måste vara hela, rena och förnuftiga.

På 1960- och 70-talen fanns fortfarande professorer vid Stockholms universitet som kunde använda stekta ägg som bokmärken i sina böcker. Det är svårt att föreställa sig att någon som gjorde detsamma i dag skulle beviljas forskarstipendium. Historierna om hur dåtidens kulturarbetare slogs så att knapparna rök börjar likna sagor, medan den nya välanpassade generationen lydigt fakturerar bemanningsföretagen och vårdar sina varumärken i sociala medier.

Dårarna är inga samhällsomstörtare som vi verkar kunna lära av. Och bara normalitet kan rädda den svårt psykiskt sjuke. Men den välkammade jättetrevligheten är också en sjuka för vår tid.

Karin Johannissons nya bok »Den sårade divan« ges ut av Albert Bonniers förlag.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera