Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Hon är kulturens mäktigaste

Kultursveriges mäktigaste person, SVT:s vd Hanna Stjärne, leder en jätte inom såväl drama som kulturjournalistik – och som växer när nästan alla andra drar ned.

Det var sommar i luften. Kön ringlade lång utanför Fårö kyrka där den nytillträdda SVT-chefen Hanna Stjärne skulle inviga årets upplaga av Bergmanveckan. Hon talade om Ingmar Bergmans gärning inom tv-mediet och det lät ungefär som det brukar när tv-direktörer hyllar demonregissören: Ingmar Bergman älskade televisionen och televisionen älskade Ingmar Bergman. Men sedan hände det. Stjärne sa det där ordet: Jag.

– Jag hade förstås mer än gärna sagt ja till ett tv-drama i tio delar på SVT Play signerat Ingmar Bergman.

Jag? Må vara att den litterära världen post Knausgård fullständigt svämmat över av romaner författade i första person singular, men den riktiga kulturvärlden är mer jagsvag än någonsin. Reinfeldts platt-tv-present till kronprinsessan Victoria har blivit synonym inte bara för borgarnas bristande bildning utan också för samhällets avkulturifiering.

Byråkraterna har tagit över. Statens kulturråd, myndigheten som årligen delar ut två miljarder till landets kulturliv, har en gammal officer som generaldirektör och ordförandeskapet rattas av en folkpartistisk civilekonom.

Att Hanna Stjärne – etta på Fokus lista över Kultursveriges mäktigaste personer – väljer att säga »Jag« i stället för »Vi« eller »SVT« är intressant. Det talar för att det nya chefskapet rymmer både en administratör, som skickligt kan navigera bland system och strukturer, och en visionär med idéer om kulturens innehåll.

Hanna-Starne-440

Det slutade inte på Fårö. För några veckor sedan bjöd Hanna Stjärne in till filmpolitisk debatt på Kulturhuset i Stockholm och citerade en recension av Ingmar Bergmans första film »Kris« som beskrev filmen som »nästan en framgång och nästan ett fiasko«. Hon drog paralleller till den »nästan-kris« som hon menar råder för svensk film. Det räckte för att folk skulle bli till sig i trasorna.

»Äntligen en filmdebatt med fokus på kvalitet«, utropade Helena Lindblad i DN.

En chef som vill prata innehåll! Något säger det också att det var just Hanna Stjärne som arrrangerade samtalet om »kvalitetsfilmens framtid«, och inte Svenska filminstitutets chef Anna Serner (listans plats 34) eller ännu hellre kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke, som placerar sig utanför topp tre för att hon ännu inte visat vad hon vill med kulturpolitiken.

Kulturella visioner räcker inte för att en person ska hamna högt upp på listan, till detta krävs att han eller hon har makt över kultur där konstnärlig höjd paras med ett stort genomslag. Som just SVT. Public service-företaget är en av landets största finansiärer av svensk film och drama. Av SVT:s totala programkostnad på 3,2 miljarder förra året, gick 618 miljoner till fiktion, främst svensk dramatik men också långfilm, och 196 miljoner till kultur- och musikprogram. Och för det mesta lyckas man nå innehållsmässigt hög kvalitet och dessutom bli tongivande inom sin genre – ta gamla hederliga långkörare som »Babel« och »Kobra«, nyare serier som »Bron«, »Fröken Frimans krig« och »Jordskott« och dokumentärerna om Astrid Lindgren. Eller för den delen, medfinansieringen av Roy Anderssons långfilm »En duva satt på en gren och funderade på tillvaron«.

När Hanna Stjärne tog över SVT-rodret efter Eva Hamilton i januari i år, blev hon i ett slag ledare för Sveriges största kulturproducent. Få tänker nog alls på SVT som en kulturinstitution. Det borde man göra. För här snackar vi en institution som, i motsats till andra, inte direkt behöver spara på det finansiella krutet. Licenspengarna rullar än så länge stadigt in.

Muskel-SVT har därför med flera personer på listan – bland andra Eva Beckman och Christian Wikander, inflytelserika programchefer på SVT Kultur & Samhälle respektive SVT Drama, och den ännu mäktigare men lite av en doldis, programbeställaren Clara Mannheimer. Det andra stora public service-bolaget – Sveriges Radio – finns givetvis också med på listan för dess omfattande musikbevakning och kulturprogram som exempelvis »Kritiken« och »Kino«. Men som kulturproducent är SR betydligt mindre än SVT, och dess vd Cilla Benkö, hamnar därför en bit ner på listan – plats 38.

Så var kan man då säga att makten finns i Kultursverige? Hos framför allt tre aktörer, visar rankningen: de licensfinansierade public service-företagen, de statliga myndigheterna som delar ut pengar, och de stora institutionerna som får dem. Därför hittar vi också så många representanter för institutions-teatrarna på listan: Eirik Stubø, chef för Dramaten, hamnar på plats nummer 8, bara fyra platser under kulturministern. Farnaz Arbabi, konstnärlig ledare för Unga Klara, hamnar på 26:e plats, och Birgitta Svendén, chef för Operan, på 53:e plats – en institution som får hisnande en halv miljard i stöd varje år. Björn Sandmark, chef för Göteborgs stadsteater, hamnar sex pinnhål längre ner. Backa Teater är betydligt mindre, men dess chef Mattias Andersson premieras för sina egensinniga uppsättningar och kommer ändå med på listan, men sist: plats 75.

Att institutionerna sitter på väldig makt borde inte förvåna någon som följt kulturpolitiken det senaste, ja, hundra åren. Redan i socialdemokraternas första partiprogram från 1897 slogs fast att arbetarklassens frigörelse skulle ske genom att den borgerliga finkulturen – opera, teater, dans – gjordes tillgänglig. Sedan dess går alla resurser till institutionerna; de små progressiva aktörerna får klara sig bäst de kan. Institutionerna dikterar inte bara vilken kultur vi ska konsumera utan också kulturutövarnas existens.

Vilka bildkonstnärer, skådespelare, regissörer, dansare, filmare med flera, tänker de anställa och anlita? Vilkas uppehälle tänker de finansiera? Resten av kulturlivets begåvningar vaskas rakt ut i intet. För det spelar ingen roll hur mycket Proventus-finansiären Robert Weil än går ut i tidningarna och vädjar till sina kolleger i näringslivet att släppa golfklubborna och slanta upp lite till kulturlivet. För bildningens skull.

Vad är det, kanske de undrar?

»Vi har alla med intresse följt debatten de senaste åren om den bristande bildningen i samhället i stort och i näringslivet i synnerhet. Jag är en del av näringslivet och måste tyvärr sälla mig till dem som oroas«, skrev Robert Weil 2013.

Konstmecenaten är ett lika sällsynt släkte i dag som för tio år sedan. Och inget tyder på att kapitalisternas kulturinsatser kommer att växa inom en överskådlig framtid, vilket också avspeglas på listan: Daniel Sachs, vd för Weils bolag Proventus, och Jeanette Bonnier, initiativtagare till Bonniers Konsthall i Stockholm, är rankningens enda fullödiga näringslivsrepresentanter. Om man nu inte räknar listans nummer 9, Benny Andersson, som numera nästan är lika mycket kulturmecenat som kompositör. På samma sätt som en annan Benny – Benny Fredriksson, vd för Kulturhuset i Stockholm – är lika mycket konstnärlig ledare som detaljstyrande maktspelare som följer teaterns biljettförsäljning i realtid. Hans förmåga till djup och bredd – mixen av kreddig Knausgård-pjäs och rivig »Cabaret«-musikal, samt hans tunga styrelseplats i Statens kulturråd – gör honom näst mäktigast efter Hanna Stjärne.

Mäktiga konstnärer och författare då? Jo, de finns också representerade. Men kombinationen konstnärlig höjd, stort genomslag – helst inom flera konstarter – och brett kontaktnät är det få som besitter.

Sara Danius, ständig sekreterare i Svenska Akademien, som snart inför allas blickar och för första gången ska tillkännage vem som får världens tyngsta litteraturpris, gör det och hamnar på plats 3.

En annan är Sara Stridsberg, vår främsta författare och dramatiker (plats 40). Eller Jonas Gardell, vars breda genomslag inom såväl litteratur, film, teater och underhållning  ger honom åtskilliga poäng och gör honom till Sveriges tolfte mäktigaste kulturperson.

Listan innehåller bara en handfull personer med utländsk bakgrund, och det är så det ser ut på högsta nivån i Kultursverige. I somras kom en rapport från Myndigheten för kulturanalys som visar att andelen med utländsk bakgrund i kultursektorn är lägre än i stora delar av svenskt näringsliv i övrigt.

34 stycken bland kulturmakthavarna är kvinnor, vilket är strax under 50 procent och högre än den tredjedel som Fokus lista över hela samhällets mäktigaste brukar innehålla.

Läs mer: Hela listan med Kultursveriges 75 mäktigaste

Vill du läsa hela artikeln?

Detta är ett utdrag ur en artikel. Om du vill få tillgång till den här artikeln och hela tidningen digitalt, välj då det alternativ som passar dig bäst.

Redan prenumerant Köp lösnummer Börja prenumerera

KrönikaInrikes/utrikes

Prenumerera