Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Fruktans lakejer

Därför kan Turkiet inte enas mot våldet.

Tre dagar efter bombdåden i Ankara står det turkiska landslaget uppradat på fotbollsplanen inför EM-kvalmatchen mot Island. Spelarna ser tagna ut när en tyst minut hålls för de 97 personer som dödades i bombdåden i Ankara. Det är en klassisk manifestation för nationell enighet och sorg.

Men så bryts den magiska tystnaden på stadion i Konya, staden som är en av regeringspartiet AKP:s starkaste fästen. En skara turkiska fotbollssupportrar på läktaren visslar och ropar högljudda tillmälen medan de viftar med turkiska flaggor. Någon skriker Allah Akbar, »Gud är större«, så att det hörs i tv-apparaterna som många turkiska tv-tittare bänkat sig framför i hela landet.

Att fotbollssupportrar beter sig illa är naturligtvis inte ett problem som är unikt för Turkiet. Men scenen illustrerar väl den djupa klyftan av misstänksamhet och hat mellan landets olika politiska läger.

På ena sidan står Erdogans supportrar och turkiska nationalister, som menar att det är den kurdiska gerillan PKK och -militanta vänstergrupper som utgör ett hot mot Turkiet.

På den andra sidan står en brokig opposition; anhängare till det prokurdiska partiet HDP, de som ideologiskt biter sig fast vid landsfadern Atatürks politiska vision om ett sekulärt Turkiet, turkiska vänstersympatisörer men också anhängare av den religiösa Gülenrörelsen och delar av de mest hårdföra turkiska nationalisterna. Den gemensamma nämnaren för denna brokiga skara är att de inte har förtroende för president Recep Tayyip Erdogan och regeringspartiet AKP.

– Vi kommer aldrig få veta sanningen om bombdåden så länge Erdogan sitter vid makten, säger fackföreningsaktivisten Umit Oguz, som gick med i fredsmarschen och såg flera vänner ligga döda i blodiga högar efter explosionerna utanför tågstationen i Ankara.

President Erdogan sa i ett uttalande i veckan att alla som ställer honom eller regeringen till svars för våldsdåden »omedvetet ställer sig på terroristernas sida«.

– Jag säger inte att det är presidenten eller AKP som gjort det. Men de har uppenbarligen inte lyckas förhindra våldsdådet mot oss som engagerar oss för fred i Turkiet. Jag tror inte en sekund på att de verkligen vill att sanningen om dåden ska se dagens ljus, säger Umit Oguz och håller upp ett plakat där det står »fred« på kurdiska.

Turkiets premiärminister Ahmet Davutoglu har pekat ut Islamiska staten som ansvarig för dådet. Enligt premiär-ministern ska teknisk bevisning tyda på att bombdådet utfördes av två självmordsbombare som hade fem kilo dynamit, sprängämnet nitramin och stålkulor fastvirat kring kroppen, för att döda så många som möjligt. De utlöste explosionerna mitt i en folkmassa i Ankara som marscherade för förbättrade arbetsvillkor och fred mellan Turkiet och PKK.

Efter bombdådet fick inrikesministern Selami Altinok frågan om han övervägde att avgå, vilket han avfärdade med orden »Det finns inget att ifrågasätta om brister i säkerheten«.

Säkerhetsanalytikern Metin Gurcan, tidigare rådgivare till den turkiska militären, är av en annan uppfattning. Han menar att alla våldsdåd som har med förövare från Islamiska staten att göra präglas av »problem och osäkerhet« från Turkiets sida. Han ser också ett mönster i vilka som tjänar på denna osäkerhet.

– Osäkerheten kring självmordsbombarnas identitet tillåter både regeringspartiet AKP och prokurdiska HDP att främja sina narrativ inför sina väljare, säger Metin Gurcan.

Regeringens narrativ går ut på att det är mäktiga fiender till Turkiet som står bakom våld och kaos. Ända sedan protesterna som började i Gezi-parken 2013 har regeringsföreträdare pratat om en internationell sammansvärjning mot den turkiska nationen. I de regeringskritiska lägrens retorik är det i stället den turkiska regeringen som bär huvudansvaret. Resonemangen går ut på att Erdogan är redo att samarbeta med Islamiska staten eller våldsamma nationalister som en cynisk strategi för att klamra sig fast vid sin maktposition, när hans parti inte längre har en stark majoritet i det turkiska parlamentet.

Oavsett vad man tror om dessa teorier kan man krasst konstatera att explosionerna i Ankara var den tredje bombattacken mot prokurdiska eller vänstergrupper i Turkiet på fyra månader. Dagarna före valet i juni dödades fyra personer i Diyarbakir på HDP:s valmöte. I staden Suruc dödades 33 unga vänsteraktivister i ett självmordsattentat.  Dessutom har mer än 100 poliser och militärer dödats. Väpnade PKK-sympatisörer och civila kurder har också dödats i strider i sydöstra Turkiet sedan vapenvilan mellan Turkiet och PKK bröt ihop i somras.

Andra analytiker menar att regeringens egentliga strategi är att provocera det prokurdiska partiet HDP till våld. Partiets ledare Selahattin Demirtas, som vann en historisk valseger i juni då ett kurdiskt parti för första gången tog sig över Turkiets valspärr på 10 procent, stod i skottgluggen för premiärministerns hårda ord efter bombdådet i Ankara. Demirtas anklagades då för att försöka göra partipolitik av terrordådet.

– Jag talade i egenskap av en person som förlorat 150 vänner i attacker som den här de senaste månaderna och så tänker jag fortsätta att tala, svarade Selahattin Demirtas, som också anklagade regeringen för att inte ha gripit en enda gärningsman i något av de senaste månadernas bomdåd.

Frågan är hur Turkiets väljare kommer reagera på våldsdåden när landet går till nyval om två veckor.

Opinionsundersökningar visar att partisympatierna inte har förändrats nämnvärt sedan det förra valet, men samtidigt väcks farhågor kring valsäkerheten i sydöstra Turkiet, där prokurdiska HDP har sitt starkaste stöd.

Marginalerna är mycket knappa för maktspelet om det turkiska parlamentet. Med endast några procentenheters förändring i valurnorna kan president Erdogan och AKP knipa egen majoritet bland parlamentsledamöterna. Om inte, kan maktpartiet som styrt landet i 13 år bli tvingat till stora eftergifter för att hitta en koalitionspartner bland oppositionspartierna, som envist ger presidenten kalla handen i valrörelsen.

Fakta | Våldsdåd i Turkiet

10 oktober 97 personer dödas och ungefär 250 personer skadas i bombdåden i Ankara.

9 september Ett fåtal personer skadas då prokurdiska HDP:s partilokaler attackeras och bränns ned i flera städer i Turkiet.

6 september 31 soldater från turkiska militären dödas när PKK attackerar en militärkonvoj i Daglica vid gränsen mot Irak.

20 juli 33 unga vänsteraktivister dödas i en självmordsattack i staden Suruc vid gränsen mot Syrien.

5 juni 4 personer dödas i bombdåd på valmöte för prokurdiska HDP, två dagar före parlamentsvalet, i Diyarbakir i sydöstra Turkiet.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera