Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Jag har inte så smarta svar längre«

Skådespelaren och exhibitionisten Lena Endre tycker att livet har varit enklast på scenen.

För Lena Endre har skådespeleriet alltid varit ett sätt att göra livet lite mer begripligt.

Att upphäva ensamhet, lätta bördor, skänka samhörighet.

Lindra det svåra, läka det trasiga.

– Det är livsviktigt. Kultur går inte att särskilja från människan, det är något vi är lika beroende av som mat och sömn. Vi måste spegla oss och prata om livet för annars blir vi tokiga. Du kan gråta eller skratta över eländet här. Du kan vara hemma här. Det fina är också om man kan förstå livet lite bättre. Det är väl därför vi går på teater eller bio eller vilken konst vi än tar del av, för att livet är så konstigt.

Lena Endres röst får en skärpt teaterklang. Som en skådespelare i scendiket, talande till ensemblen.

– Kan ni på scenen berätta något för mig och säga att jag inte är ensam om att tycka så här? »Nej, älskling, du är inte ensam, så här tokigt är det i den här historien vi ska berätta nu.« Kan man lindra ensamheten är det väl så gott.

Dagens repetitioner är avklarade. Lena Endre stänger dörren om sig i logen, dukar fram kaffe och bullar, knäpper upp skorna och sjunker ner i fåtöljen. Hon är aktuell med med Dramatenföreställningen »Och ge oss skuggorna« – Lars Noréns pjäs om dramatikern Eugene O’Neill. Örjan Ramberg spelar Eugene O’Neill, Lena Endre hustrun Carlotta och Thomas Hanzon och Erik Ehn gestaltar sönerna.

Det hela är ett familjedrama i fritt fall.

– De har varit gifta i 20 år, hon skyddar honom mot omvärlden samtidigt som han blir alltmer introvert. Carlotta är en kvinna som har släppt alla spärrar, det finns inga försiktighetsåtgärder. Vissa grejer är så grova att jag inte ens vill säga dem. Men det är samtidigt väldigt befriande och väldigt roligt att spela en sådan äldre kvinna.

Färgar rollerna av sig på din privatperson?

– Man är lite mer sluten och koncentrerad framåt en premiär. Min dotter sa en gång: »Men mamma, du är ju arg hela tiden.« »Vad menar du?« sa jag. Då sitter man och äter middag och sjunker in i någon textpassage. Mitt uttryck ändrades och hon uppfattade det. Men någon Carlotta O’Neill blir jag inte.

Uppväxt i Stockholm inleddes karriären på de lokala teaterscenerna. 1983 antogs hon till Teaterhögskolan och värvades 1987 till Dramaten efter att Ingmar Bergman upptäckt henne i tv-serien »Varuhuset«. Sedan dess har teateruppsättningar som »Macbeth« och »Rummet« varvats med filmer som »Män som hatar kvinnor« och »The Master«, där hon spelar mot Philip Seymour Hoffman och Joaquin Phoenix.

På frågan om vad Ingmar Bergman lärt henne kommer svaret snabbt:

– Att inte ställa sig framför rollen. Att inte kliva in på scen (slår ut med armarna i en kabaretgest): Här kommer Lena Endre! Han lärde mig att underkasta mig rollen och göra uppgiften.

Genom åren har teatern fungerat både som arbetsplats och tillflyktsort.

– Livet har varit enklast på scen många gånger. Där vet jag vad som händer och hur det ska sluta. Har man haft det krångligt i privatlivet är det väldigt skönt att gå ner på teatern. Man har helkoll på livet där. I privatlivet går saker och ting fel och man missförstår varandra, här har vi i alla fall planlagt hur vi missförstår varandra, haha.

Påverkas din privatperson av hur du presterar i yrkesrollen?

– Det är svårt att särskilja mig själv eftersom det är samma kropp. Det är ett konstnärligt uttryck som står där på scen, men eftersom det också är jag som person som står där kan jag bli otroligt ledsen om någon skriver något elakt. Jag måste tänka att det är inte jag.

2014 hittade 59-åringen kärleken i konstnären Martin Wickström. Hon förklarar att livet som nykär är detsamma som när hon var 19 år.

– Man är som en tonåring igen, det är exakt samma sak. Man är väldigt glad och energifylld.

Finns det ett konstnärligt utbyte?

– Absolut. Det är väldigt roligt eftersom det är i två olika discipliner, vi konkurrerar inte, vi har bara ett utbyte av varandra. Det är spännande.

Kaffe är uppdrucket, bullarna uppätna, Lena Endre borstar pärlsockret från händerna. Det är dags att återvända till arbetet. Jag frågar henne om drivkraften att ställa sig på scen kväll efter kväll.

– Det är svårare att svara på ju äldre jag blir. Dels kan det handla om barndom och att bli övergiven, man ska visa de jävlarna. Dels är det exibitionism: »Hallå! Här är jag och jag är värd att älskas.« Men inte fan vet jag! Att förändra världen och göra nytta är yta på något sätt. Bottnen i de här yrkena är att det är saker man måste göra. Man måste vända in och ut på livet och uttrycka det.

Lär man inte känna sig själv ju äldre man blir?

– Jo, och just därför vet jag inte riktigt. Hade du frågat mig för 20 år sedan hade jag haft en massa intelligenta svar. Jag har inte så smarta svar längre. Men det är rätt skönt att det blir mindre svart och vitt.

Fakta | Kaffe i logen

Bjöd på fika: Skådespelaren Lena Endre, som åt en kanelbulle och drack kaffe.

Aktuell: Spelar en av huvudrollerna i Lars Noréns pjäs »Och ge oss skuggorna« på Dramaten i Stockholm.

Bjöds på fika: Victor Johansson, som åt chokladboll och drack kaffe.

Var: Lena Endres loge på Dramaten.

Fotograferade: Angelica Zander.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera