Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Jag ville hitta ett sätt att hylla sjuksköterskorna«

Filmaren och grönavågaren Frida Kempff åkte till Toronto och fann ett gäng superhjältar.

»Det känns nästan som att jag jobbar på centralen«, säger Frida Kempff när vi kliver in på brasserie Luzette på Stockholms centralstation. Hon är rutinerad pendlare och har lärt sig vilka av sträckorna mellan Stockholm och Sala som har bra internetuppkoppling. Ikväll har Frida Kempff Sverigepremiär med sin första långfilm, dokumentären »Vinterboj«, om en grupp sjuksköterskor i Toronto som arbetar för att hemlösa gravida kvinnor ska få behålla barnen de väntar.

– Filmen är en berättelse om den gamla sjuksystern som vi håller på att förlora, som har tid att vara ute på fältet.

Den lilla gruppen sjuksköterskor och dietister vid Torontos offentliga vårdprogram gör det som ingen annan har tid med. De följer med kvinnorna – som ofta har lång erfarenhet av missbruk och våldsamma relationer – på läkarbesök, till socialkontor och behandlingshem. En stor del av deras arbete går ut på att agera moraliskt stöd och träffa kvinnorna för samtal över en kaffe på McDonalds. 

– Till en början var sjuksköterskorna oroliga över att filmen skulle väcka en björn som sover. Att den kanadensiska staten ger pengar till så kallade »high risk«-patienter gör sjuksköterskornas arbete med de kvinnorna väldigt kontroversiellt. Många tycker att man inte ska ge de här kvinnorna bidrag, eller att de ska steriliseras.

Frida Kempff lutar sig försiktigt bakåt för att låta kyparen servera den rykande minestronesoppan som anländer i vit skål på fot. Hon bestämde sig tidigt för att göra en dokumentär om sjuksköterskor men hittade ingen tillräckligt unik grupp i Sverige. I stället föll hon för en artikelserie i tidningen Toronto Star om det lilla teamet med sjuksköterskor i Kanada.

– Jag kände en frustration över vad som händer i samhället och att det hela tiden är viktigast att se om sitt eget hus. Så det var någon slags omvänd psykologi, jag ville uppmärksamma dem som faktiskt gör någonting och agerar väldigt osjälviskt. Sjuksköterskor var en sådan grupp, de syns sällan på film men gör ett fantastiskt jobb. Så jag ville hitta ett sätt att hylla dem.

I ett köldslaget Toronto springer distriktssköterskan Doris varv på varv runt en idrottsplats. Bakom stängda dörrar i socialkontorens långa korridorer avhandlas framtiden för kvinnorna. Det är lågt i tak, stundtals klaustrofobiskt.

– Jag ville jobba med staden som ett hot, som någonting kallt och dött. Vi har byggt den för att komma varandra närmare och samtidigt har vi kommit längre ifrån. Jag ville att det låga taket och de långa korridorerna skulle spegla sjuksköterskornas arbete, som alltid innebär en stress och en deadline: Kommer vi kunna hjälpa den här kvinnan innan hon föder barnet?

Själv har Kempff övergivit stadslivet. Efter tolv år i Stockholm bestämde hon och sambon – som passande nog är filmklippare – sig för att flytta ut på landet, till Fridas hemstad Sala.

– I Stockholm jobbade jag med tv-produktion efter tv-produktion som jag kanske inte tyckte var så jättebra. Det var som ett ekorrhjul.

Nu ägnar hon sig åt egna projekt och familjen är inflyttad i ett »Pippi Långstrump-hus«. Under en tid har hon och sambon hyrt en arbetslokal i Sala, nu har de lämnat även den. I stället renoverar de uthuset som ska bli arbetsplats.

– Jag har en väldigt romantisk bild av hur det ska bli. Men vi kommer ha varsitt rum, och vi får nog ha en dörr emellan, skrattar hon.

En regel har hon haft under filmningen av »Vinterboj«: att aldrig lämna sjuksköterskorna. Det hindrar inte att filmen också visar sårbara stunder för några av de gravida kvinnorna – hur de skulle porträtteras har Frida Kempff funderat mycket över. 

– Det är sällan någon som lyssnar på dem, så det här var deras chans att få berätta sin historia. Men jag skulle inte kunna hänga ut dem. En tjej var rädd att visa sin mun för att hennes mamma hade slagit ut hennes tänder. Då var det självklart att inte göra det.

Frida Kempff har också varit noga med att sjuksköterskorna skulle få se filmen så fort den var färdigklippt.

– Min fråga innan jag började filma var: Hur klarar man det här? Många av kvinnorna de stödjer går tillbaka till hemlöshet och en del måste lämna bort sina barn. Av 25 klienter är det kanske en som klarar det. Men sjuksystrarna fixar det för att de jobbar så nära varandra och har rå humor.

Vet du hur det har gått sedan för kvinnorna?

– Två av dem har det gått bra för, de andra har försvunnit. Det är ofta det som händer när deras barn tas ifrån dem, de försvinner. Och vem skulle inte göra det?

I höst byter Frida Kempff spår, från dokumentärfilm till fiktion. I det där uthuset ska hon klippa kortfilm och skriva långfilmsmanus. Men först ska hon och de kanadensiska sjuksköterskorna gå på galapremiär av »Vinterboj«.

FAKTA | Minestronesoppa på Luzette

Bjuden på lunch:  Frida Kempff, filmare och manusförfattare.

Aktuell: Hade Sverigepremiär den 9 oktober med dokumentärfilmen »Vinterboj«.

Åt och drack: Minestronesoppa med tomat, basilika, mozzarella och bruschetta. Drack vatten.

Bjöd på lunch: Hilda Ärlemyr som åt toast Skagen med Kalixlöjrom, dill och citron.

Var: Luzette på Centralstationen i Stockholm.

Fotograferade: Ida Jansson som åt dessert, Rocky Road ice cream med marshmallows, vit chokladmousse och macadamianötter.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera