Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

STOCKHOLM 20130829 Anna Odell, konstn‰r. Aktuell med filmen ≈tertr‰ffen. Foto Ylva Sundgren / TT Kod 11141

Kultur

Okänd kvinna

Konstnären Anna Odell förblir ett mysterium. Det är precis vad hon vill.

Januari 2009. Det var lika kallt i kvällsluften som på britsen hon snart skulle spännas fast vid på psykiatriska akutmottagningen vid S:t Görans sjukhus i Stockholm. Benen särade, armarna över huvudet, remmar hårt runt vrister och armleder. En spruta lugnande medel i baken över de neddragna trosorna. Strax innan, på Liljeholmsbron i Stockholm, hade vinden tagit tag i hennes ljusa, alltför tunna kläder när hon förvirrat började röra sig mot staketet som skyddade henne från att falla rakt ner i det svarta vattnet. Hon kastade sina skor. Flera av de personer som passerade den okända kvinnan visade på mänsklig värme. De agerade snabbt, försökte hjälpa, ringde polisen.

De visste inte att kvinnan de räddade bara spelade en roll. Och att rollen hon spelade var sig själv.

Inledningsscenerna till filmen i Anna Odells konstverk »Okänd, kvinna 2009-349701« tillhör numera modern svensk konsthistoria på den mest basala allmänbildningsnivån. Att Kulturhuset i Stockholm nu ställer ut det sex år gamla verket, förvisso komplett – från slututställningen på Konstfack till rättegångens fällande dom, kryddat med seminarier på exakt samma teman som diskuterades då (bemötandet inom psykiatrin och konstnärliga metoder) – säger något om verkets genomslagskraft när det begav sig. Efter att någon, troligen på psykakuten, larmat Aftonbladet om att de haft en Konstfackselev intagen och därmed blivit en del av ett konstprojekt, brast alla debattdammar i landet. Ett historiskt mediedrev brakade loss. Och stillade sig inte på många, långa månader.

Inte ens de som tycker att Anna Odells tillvägagångssätt var tveksamt kan förneka resultatet. Ett rekordstort och folkligt intresse för modern konst. Sällan har väl en vernissage på Konstfack lett till sådan anstormning. Det gick knappt att ta sig fram till rummet där utställningen var för alla journalister som trängdes för att få se första delen i videoverket. Och, i ärlighetens namn, för att språka med den dåvarande överläkaren på S:t Görans psykiatriska akutmottagning, David Eberhard, som stod och smålog i ett hörn omgiven av mikrofoner. Ni minns Anna Odells fränaste kritiker, han som skrev en debattartikel där han uppmanade henne att klippa sig och skaffa sig ett riktigt jobb. På cirkus. Eftersom pajasar brukar jobba där. 

Men, mest omtalat blev inte konstverket för sin kontroversiella Wallraff-variant eller för att konstnären faktiskt dömdes för oredligt förfarande och våldsamt motstånd i domstol efter kvällen på Liljeholmsbron. Det var stora snackisar i sig, visst. Fast egentligen var det inte alls verket som var grejen. Utan dess huvudperson – den då trettiofemåriga Anna Odell. Konstnärsstudenten som iscensatte sig själv. Eller? Sex år senare har vi knappast blivit klokare på vem som döljer sig bakom Anna Odells många masker. Den verkliga konstnären har fortsatt att förvirra sin publik genom att använda sig av den fiktiva personen Anna Odell – ibland även hon konstnär – i sin konst.

Man kan inte påstå att Anna Odell är vare sig först eller särskilt ensam om att använda sig själv i sin konst. Inom samtliga konstformer är utgångspunkten i jaget – i alla dess skepnader – den vanligaste, som alltid. I just verket »Okänd, kvinna 2009-349701«  återupplevde och spelade hon den psykos som privatpersonen Anna Odell haft på samma plats, 14 år tidigare. Hon återvände till samma psykvård där hon varit tvångsintagen på riktigt. Men nu var hon där i rollen som sig själv. Och till skillnad från journalistikens berömda Wallraff-metod, där man klär ut sig till någon annan för att inifrån undersöka och avslöja oangelägenheter, bytte Anna Odell om – och klädde ut sig till sig.

År 2013 var det dags igen, den här gången i långfilmsversion. Till återträffen tjugo år efter nian i högstadiet i Enskede kommer filmens Anna Odell med ett enda syfte – att påminna klassens mobbare, klassens medmobbare och klassens svikare om vad som hände henne under åren de delade i skolan. Filmens (precis som verklighetens) Anna Odell är förresten inte ens inbjuden till återträffen och hennes närvaro gör först den trevliga festen obekväm och därefter direkt obehaglig. Också det här projektet – filmen »Återträffen« – slutar med att Anna bärs bort under protest och med våld. Och efter det krashade partyt söker konstnären Anna Odell upp klasskamraterna för att intervjua dem för ett filmprojekt. Ja … det är verkligen VM i meta.

Det är helt enkelt omöjligt att veta vem Anna Odell egentligen är. Hon får betraktarna i svang genom att de aldrig vet vem de ser eller hör, en fiktionaliserad version av personen Anna Odell eller den verkliga Anna Odell? Man skulle kunna säga att hela hennes konstnärskap går ut på att lura fram reaktioner genom att verka helt transparent med sitt privat- och känsloliv. När allt i själva verket kanske är ett skådespeleri. I dag är just det ett populärt och lätt sätt för alla sorters konstnärer att förhålla sig till sin konst och samtidigt vara personliga, av kött och blod. Albumaktuella Lana Del Rey är en av dem som snyggast byggt en fiktiv värld kring sin artistpersona – som paradoxalt nog tillåter henne att vara naket intim. Hennes karriär var nära att få ett abrupt slut på grund av hennes lek med sanningen. Innan hon ens släppt sitt första album »avslöjades« att hon inte alls hade någon fattig uppväxt i en trailer park. Lana Del Rey hette Lizzie Grant och var en helt vanlig plastikopererad dotter till en förmögen entreprenör, hennes farfar var riskkapitalist.

Greppet är heller inte längre förbehållet konstvärlden – utan snarare ett sätt att vara. Se bara på det ömsom utskällda, ömsom hyllade digitala självporträttet selfien. Den är ett tydligt samtida uttryck för samma lek med olika persona. Personen i flödet på instagram eller i en blogg behöver inte alls överensstämma med privatpersonen bakom. Det viktiga är att budskapet förmedlas på ett snabbt och tydligt sätt. Även i vår dagliga digitala kommunikation väljer vi bort delar, förenklar eller förskönar bilden av oss. Hårdredigerat så att den person vi vill kommunicera att vi är – eller det budskap vi vill få fram – framträder. Gissningsvis köper inte alla generationer den här uppdelningen av fysiska männi-skor och digitala alteregon. Men den yngre, den som är »född på internet«, den vet inget annat sätt att leva.

Den amerikanska konstnären Cindy Sherman ägnade sig åt liknande identitetslekar för trettio år sedan med sina maskerader. Hon undersökte hur bilderna i den tidens massmedia blev till nya verkligheter – äkta eller inte. Bland annat i sitt verk »Untitled Film Stills«, där konstnären själv klär ut sig till kvinnliga schabloner för att avslöja identiteten som lättmanipulerad, en del av ett spel.

Fastän Anna Odell är född på sjuttiotalet, använder hon sig av åttio- och nittiotalistens standardresonemang: identitet är ingenting man ska ta så allvarligt på. Vem man föds till är irrelevant. Det är i stället vem man vill vara som spelar roll. Anna Odell drar konceptet hela vägen – hon vill nog vara personen som verkligen dyker upp på klassfesten och kompromisslöst ställer sina mobbarspöken till svars. För i verkligheten gick hon aldrig dit.

I dag, i den hyperverklighet som vi numera lever i, hade »Okänd, kvinna 2009-349701« troligtvis inte väckt samma uppmärksamhet.

Men när Anna Odell irrade runt på Liljeholmsbron i nattlinne 2009, då var leken med personan exklusiv för konstvärlden, och ganska svårbegriplig för många.

Att det är just experimenterandet med och skapandet av olika persona som gör Anna Odells konst så träffsäker och effektiv är tydligt när hennes verk jämförs med andras. Alldeles nyligen kom konstnären Marie Bondeson till Gävle sjukhus för att skriva in sig på psykosavdelningen. Intagningen kunde inte vara mer olik den Anna Odell iscensatte för sex år sedan. Marie Bondesons psykvistelse var en del av konstprojektet »Artist in Hospital« och här var all personal och alla patienter medvetna om syftet med inskrivningen. Bondeson hade tidigare praoat som bland annat kurator på avdelningen. Ett samarbete inom Region Gävleborg och knappast någonting ämnat att ifrågasätta eller avslöja.

Under årets bokmässa i Göteborg gjordes en annan take på Anna Odells konst. Det var författaren Andreas Bergman som hyrde en monter för att sälja sin bok – en sann historia direkt inspirerad av Anna Odells film »Återträffen«. Men till skillnad från Odells mobbningshistoria har Bergman valt att namnge de personer han anser var sina egna och andras mobbare under uppväxten på en skola i Göteborg. Huvudpersonen, en känd tv-profil, överväger i detta nu att åtala Bergman.

Och även om Anna Odells olika personer förvillat publiken, så har konstnären själv inga problem att skilja dem åt. När hon dömdes till dagsböter för omständigheterna kring ingripandet vid Liljeholmsbron sa hon till nättidningen Konsten: »Jag känner inte att det är jag som privatpersonen Anna Odell som ställs inför rätta utan konstnären Anna Odell.«

De som händelsevis ser konstnären strosa runt på Kulturhuset den närmsta tiden kan fortfarande inte säkert veta vem de ser. »Konstnären Anna Odell« eller konstnären Anna Odell?

FAKTA| Anna Odell går igen

Anna Odell skapade vild debatt när hon som Konstfackselev fejkade en psykos på Liljeholmsbron i Stockholm den 21 januari 2009 och fördes till S:t Görans psykiatriska akutmottagning. 2013 kom hennes hyllade långfilm »Återträffen« där Anna Odell, i rollen som sig själv, förstör stämningen på en klassåterträff. Nu presenteras samtliga delar i hennes konstprojekt »Okänd, kvinna 2009-349701« – från filmen på Liljeholmsbron till rättegångens slutresultat, på Kulturhuset i Stockholm. Därtill blir det seminarier om konstnärliga metoder och bemötande inom psykiatrin. Utställningen pågår från 17 oktober 2015 till 17 januari 2016.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera