Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Svenskarnas fjanteri för kungahuset är patetiskt«

Författaren och politikervikarien Jörn Donner kan inte släppa taget om sitt gamla hemland.

Sverige är på många sätt ett fascinerande land, säger Jörn Donner över en sen lunch på den restaurang han valt för att den brukar servera bra strömming. Men just denna dag lyser strömmingen med sin frånvaro utom på Peter Dahls målning på väggen över vårt bord.

Donners uttalande överraskar givetvis inte. Han fann landet fascinerande och annorlunda redan första gången han kom hit, 1949. Han var sexton år och fick bo hos familjen Lindqvist i Älvsjö, där sonen Sven kunde allt och hade läst mycket på många språk. Sven Lindqvist och hans kamrater var »oerhört moderna, kosmopolitiska, stinkande kunniga«, skrev Jörn Donner många år senare i »Sverigeboken«. I en tidning betecknades Donner som »den svenske Norman Mailer«.

Då, i början av 70-talet, hade han själv hunnit bli modern, kosmopolitisk och mycket kunnig om mycket. Han var ordentligt etablerad som författare och filmregissör, arbetade på Filminstitutet, hade levt med Harriet Andersson under en stor del av 60-talet. Han skulle senare vara gift i fjorton år med Jeanette Bonnier och fortsätta som författare, regissör och politiker.

Nu är han 82 och har efter halvtannat års trägna resor och samtal ägnat sommaren åt att skriva en ny bok om det land han fortfarande finner så fascinerande och som han inte har bott i permanent på 33 år, men besökt ofta. »Sverige – resor i ett främmande land« heter boken.

I ett sammanfattande kapitel beskrev Donner sin förra Sverigebok som »ett försök att beskriva frukten av ett förhållande mellan kärlek och hat, frukten av ett misslyckande, upprepade försök att beskriva någonting av landet Sverige, förnuftssamhälle och konstitutionell monarki«. Han hävdade också att Sverige styrs av »en stor, kollektiv åtta miljoners kompromiss där alla har sitt lilla fack som i en bikupa«.

Nu har folkmängden ökat till tio miljoner, men liknande teman återkommer i den nya boken.

– Jag har försökt lukta mig fram till samhällsatmosfären. I princip är ju Sverige ett oerhört sekulariserat samhälle, men det tillhör nog de bättre i världen. Det har funnits en övertro på nationella lösningar på alla sociala problem. Och detta fjanteri kring kungahuset, det är närmast roande … Nej, det är inte bara roande, det är lite patetiskt.

Jörn Donner skriver i den nya boken en hel del om detta »fjanteri«, och om att Sverige är så oerhört centraliserat, så Stockholmsdominerat.

Det har alltså gått 42 år sedan »Sverigeboken« kom ut. Han säger att detta möjligen bidragit till att han är något mildare till sinnes, men han nyanserar sig efter en kort paus.

– Nej, så mild är jag ju ändå inte. Trots allt ser jag Sverige som ett utpräglat klassamhälle, och detta ungefär lika mycket nu som för 42 år sedan. Men det är ett klassamhälle som strävar, eller har strävat, mot jämlikhet, och denna strävan har ju inte bara funnits på den socialdemokratiska sidan utan också bland liberalerna …

»Sverigeboken« handlade inte bara om tillståndet i Sverige för 42 år sedan, den handlade också om Jörn Donner själv, och hans längtan då efter en kvinna som var gift på annat håll och som han kallade H. Många recensenter trodde förstås att det handlade om Harriet Andersson. Men bokens H stod för någon annan. Med Harriet Andersson har han för övrigt fortfarande en mycket bra vänskapsrelation; hon brukar säga att Jörn var den bäste av alla hennes män.

I den nya boken har H fått ett namn, Hanna, men under Peter Dahls strömmingar och över abborrfilén på sin lunchtallrik säger Jörn Donner lite kryptiskt, hemlighetsfullt att det alltid handlar om ett förhållande när man skriver om ett land. Senare säger han att Hanna är en fiktion, för att hålla fast en tråd, »men i alla fall …«.

Donners funderingar inför den nya Sverigeboken skymtar i »Lilla mammuten«, den bok med »halvautentiska dagböcker« från juli 2013 till februari 2015 som han gav ut i början av året i Finland.

En dag i maj 2014 noterade han till exempel i denna dagbok att han inte hade skrivit ett ord om Sverige på flera veckor, vilket fick honom att överväga att ge upp hela projektet och i stället skriva en roman. »Det är inte Sverige jag jagar utan minnet.« Men han sansade sig alltså och fullföljde projektet.

Jämsides med arbetet med »Sverige – resor i ett främmande land« hade Jörn Donner tre andra åtaganden: att skriva romanen »Son och far«, som kom ut förra hösten, att färdigställa sin film om Marimekkos grundare Armi Ratia (som nu visats på biografen Zita i Stockholm och varit föremål för ett seminarium på Finlandsinstitutet)  samt att avsluta sitt arbete i Finlands riksdag, där han satt som inhoppare på ett mandat för Svenska folkpartiet fram till valet i april i år.

Den nya Sverigeboken kommer ut i slutet av oktober. Lite bekymrat betecknar sig Jörn Donner nu som »en arbetslös pensionär« som behöver tjäna pengar. Även om han har en del lösa idéer till nya projekt har han dock bestämt sig för att inte bestämma sig för någonting på ett tag.

FAKTA | Abborre på Wärdshuset Ulla Winbladh

Bjuden på lunch: Jörn Donner.

Aktuell: Med en ny bok om Sverige, som kommer ut i slutet av oktober.

Åt och drack: Smörstekta abborrfiléer med vit sparris, -nässelsås och ängsyra, ett glas vitt vin och en dubbel espresso.

Bjöd på lunch: Kurt Mälarstedt som åt samma huvudrätt och drack ett glas vitt vin och en cappuccino.

Var: Wärdshuset Ulla Winbladh på Djurgården i Stockholm.

Fotograferade: Bezav Mahmod, som nöjde sig med en öl.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera