Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Vetenskap

En tidsfråga

Vad är tid? Och varför går den så fort när man har roligt?

Vi kan varken se, höra, känna, smaka eller lukta på den. Ändå omfattar tiden allt från förståelsen av vårt universum till synkronisering av neuronerna i hjärnan. Tiden är också en av få universellt accepterade storheter. Mått och vikter uttrycks på olika sätt världen över men tiden är gemensam. En sekund är en sekund är en sekund.

Tiden blir dessutom allt viktigare, inte bara för att vi är nåbara dygnet runt, den tränger sig också in på nya områden. En meter som tidigare definierats som 1/10 000 000 av avståndet från nordpolen till ekvatorn är numera den sträcka ljuset tillryggalägger i vakuum under tiden 1/299 792 458-dels sekund.

Sekunden har vi ärvt från babylonierna som delade in dygnet i tolv mörka och tolv ljusa timmar. Beroende på årstid varierade med andra ord timmarna, något den grekiske astronomen Hipparchos rättade till 150 f Kr genom att standardisera varje timma så att den blev just en timme lång.

Att Hipparchos var astronom var ingen slump. All tideräkning har från början utgått från observationer av himlafenomen: dygnet, månens faser, årstiderna. Maria Sundin, astronom och docent i teoretisk fysik vid Göteborgs universitet, kallar tiden sitt främsta arbetsredskap.

– När jag undersöker galaxers rörelser är tidsskalorna tiotals miljoner år så för mig är tiden ett högst konkret och nödvändigt verktyg.

När det gäller hur tiden uppträder: linjärt, cykliskt eller spiralformat, undviker Maria Sundin att låsa sig till en bestämd uppfattning mer än att tiden har en riktning.

Vanligt är annars att vi ser tiden som linjär, vilket till stor del beror på att vi skapat en tidslinje med start vid Kristi födelse. Andra religioner, som hinduismen, har en tidsuppfattning mer i linje med månens och solens cykliska rörelse.

Dagens tidsuppfattning utgår från big bang, men detta är en sen upptäckt, relativt sett. Först in på 1900-talet kunde man konstatera att Vintergatan bara var en liten del av ett expanderande system av galaxer.

Men inte ens den astronomiska tiden är alldeles pålitlig. Jordens oregelbundna rotation har gjort det nödvändigt att justera dagens hyperexakta atomur och lägga till eller dra ifrån en skottsekund då och då för att det kosmiska tidspusslet ska hänga ihop.

Den största knäcken för tiden stod emellertid Albert Einstein för. Han visade i sin relativitesteori att tid, massa och sträckor är beroende av vilken hastighet man rör sig med.

– Vår närmaste stjärna, Alfa Centauri, ligger fyra ljusår bort, och med dagens teknik tar det bortåt 100 000 år att åka dit. Men i ett rymdskepp som når tio-tjugo procent av ljusets hastighet kommer avståndet till stjärnan att upplevas som kortare och dessutom kommer vi att åldras långsammare under tiden jämfört med förhållandena på jorden, säger Maria Sundin.

Också hos Hans Samuelsson, docent i psykologi vid Göteborgs universitet, dyker relativitetsteorin upp. Det visar sig att rumtiden, sammanslagningen av rummets tre dimensioner med tiden, på sätt och vis har sin representation i hjärnan där de delar som processar rums- och tidsinformation ligger väldigt nära kopplade och också spiller över information på varann.

Med utgångspunkt i uttrycket »tiden går fort när man har roligt« ger han sin förklaring på hur vi upplever tid.

– Hjärnan tar emot impulser hela tiden och av dem försöker den återskapa det den tror finns därute och detta sätts ihop till en upplevelse. Men den upplevelsen är inte alls samma sak som det faktiska där ute utan en personlig konstruktion av både vår historia och impulserna som kommer in.

Vi skapar med andra ord vår egen individuella tid, eller egentligen flera olika tider, och det som gör att vi upplever att tiden går fortare beror helt enkelt på att vi har släppt tanken på tiden. Vi är tidsmedvetslösa. Hans Samuelsson använder ordet flow, att vi är uppslukade av någonting. Motsatsen är när vi fokuserar uppmärksamheten på själva tidsprocessen. Då upplever vi att tiden går långsammare.

Men vi har också begränsningar när det gäller vad vi upplever som tid. En sekund är mer hastighet än tid och ett år är för långt för att ge en tidsupplevelse. Var går gränsen?

– Fan vet, säger Hans Samuelsson. Här saknas forskning, men jag tror att det är något vi lär oss. Jag tror inte att männi-skan är skapt för att uppleva sekunder eller minuter, snarare förmiddag-eftermiddag. Sedan har kulturen berättat vad som är viktigt.

Han syftar på klocktiden, ett fenomen som dyker upp i höjd med den industriella revolutionen under 1800-talet, och med den också tidsstressen.

– I stället för att tänka nytt får hjärnan anstränga sig för att försöka anpassa sig och hela tiden uppfinna nya strategier för att bara hinna med.

Lösningen, menar Hans, är att vi börjar respektera vår inre tid.

– Det är viktigt att kunna skilja på vår inre mentala upplevelse av tid och det som finns är ute. Att vi följer klocktiden är egentligen onaturligt.

För en filosof är begreppet tid helt centralt, säger Jonna Bornemark, docent och lektor i filosofi vid Södertörns högskola. Inte helt oväntat kan svaret på frågan om vad tid är mynna ut i både nya frågor och svar. Att tiden är en rörelse har man gemensamt med fysiken, men bara som en förklaring bland många.

– Det innebär inte att det är sannare än något annat, men om vi utgår från att tid har med rörelse att göra så kan vi tänka på tid som verb snarare än ett substantiv.

För att förklara sin egen utgångspunkt delar hon sedan upp detta i två olika alternativ: att det är tingen som rör sig eller att det är rörelsen som skapar tingen. Själv företräder Jonna Bornemark det senare.

Och trots att vi kan ha både olika tidsuppfattningar, bakgrund och språk så menar hon att tiden ändå skapar ett gemensamt rum när vi delar den med andra. Hon kallar det tidslighet.

Men att det här i grunden positiva perspektivet på tid då också skulle kunna innebära att vi kan bli fångna i tiden håller hon inte med om.

– Jag skulle i stället säga att vi är tiden.

Förklaringen är att strömmen av erfarenheter skapar våra uppfattningar om att det överhuvudtaget finns något sådant som en människa och att det är detta som gör det möjligt att säga att vi är tiden.

– Så länge vi lever finns rörelsen. Hjärtat slår och kroppen är aldrig helt stilla. Även om vi tar bort alla yttre stimuli så kommer den grundläggande upplevelsen av tidslighet att finnas kvar just för att kroppen är sina tidigare erfarenheter.

Vilket i sin tur leder till en försoningsaspekt av tid. Det vi har bakom oss kan omformas av hur vi tänker på det i dag och i en förlängning bli betydelsefullt för framtiden, menar Jonna Bornemark.

– Har man smärtsamma minnen är det viktigt hur man förhåller sig till dem. Det som har hänt det har hänt men hur hanterar vi det i dag – hur formar vi den levande rörelsen? Det kommer också att förändra det som ligger bakom oss.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera