Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Ensam i tvivlarnas rike

»När jag släpar mig upp för att gå till kyrkan på söndagsmorgnarna känner jag mig som en relik från en fjärran era.«

Nyligen såg jag ett ståuppnummer med Johan Glans. Jag fullständigt älskar hans och David Batras tv-serier, och även nu skrattade jag bitvis så ohejdat att Nöjesguiden hävdade att jag utgjort halva underhållningen. Förutom under en period då jag satt helt tyst. Det var när Glans skämtade om kyrkobesök, och det berodde inte bara på att jag som troende blev ledsen över hans uttalade ateism. Mer handlade det om att hans utgångspunkt var så väsenskild min egen att det inte fanns någon som helst anknytningsyta för skämt. För Glans var en kyrka en främmande plats man endast sällan besökte. Skämten gick ut på att kyrkobesökarna bara hade vaga föreställningar om vad de egentligen borde göra där, att ingen visste varför de utförde vissa handlingar – och att handlingarna egentligen var helt meningslösa.

För mig är kyrkan tvärtom platsen där allt man gör, till skillnad från så många andra platser, verkligen har en mening på djupet; allt känns igen och man är hemma. Som katolik har man även den stora fördelen att det är samma kyrka över hela världen och att det talade ordet bara är en liten del; mystiken, sakramenten är huvudsaken. Således kan jag mitt i det kaotiska Hanoi, i det synbart så främmande Port-au-Prince eller i en vindpinad, skotsk fiskeby alltid finna en plats där jag är fullständigt hemma. Oavsett språk råder det aldrig någon tvekan var i mässan man befinner sig, och jag kan alltid säga »pax« vid fridshälsningen – oavsett om mina bänkgrannar talar mandarin, creol eller baskiska. I skandinaviska småstäder är det tvärtom: jag förstår mässpråket, men runt mig sitter flera som bara kan spanska, koreanska eller arabiska. Och ändå har vi mer gemensamt än om vi vore en samling svenskar som mötts i en fjärran djungel.

Men av övrigas skratt att döma kände många igen sig i Glans skildring. Och ibland när jag släpar mig upp på söndagsmorgnarna känner jag mig onekligen som en relik från en fjärran era. För 75 år sedan var söndagens kyrkgång en del av majoritetskulturen. I dag besöker bara var tjugonde svensk regelbundet kristna gudstjänster. Ännu för 15 år sedan kunde min svenskkyrkliga mormor möta flera grannar i församlingen en vanlig söndag – men med den generationen försvann de sista som gick i högmässan varje vecka, utan att behöva känna sig konstiga i andras ögon.

När jag ger mig av till mässan på söndagsmorgnarna är staden nästan tom: hopknycklade cigarettpaket, tomma ölburkar och skärvor vittnar om lördagskvällens nöjen. Sömniga turister kommer släpande på sina resväskor från hotellen på väg till Centralen. Annars ser jag bara några rastande hussar och mattar, och en och annan morgonpigg pensionär. Kanske någon av de sistnämnda är på väg till en gudstjänst; det är inget som syns på dem. Var söndag längtar jag tillbaka till Harlem.

Min hustru bodde elva år i Harlem, New York, och under ett halvår bodde jag hos henne. När jag lämnade min »hedniska hälft« kvar i sängen med datorn i knät på söndagsmorgnarna, var trottoarerna fulla. Från baptiskyrkan i grannkvarteret hördes redan pastorns glatt skrikande Ejj-menn! och Älle-louja! Överallt strömmade det heldagsklädda människor: damer i svarta hattar och vackra klänningar, herrar i snygga kostymer och välsydda rockar. Det var visserligen bara en bråkdel som likt mig skulle till S:t Aloysius, jesuitkyrkan på 132:a gatan. I Harlem ligger en fallfärdig kyrka i varje kvarter, tillhörande all världens samfund – men det var ändå ett underbart samförstånd. Alla var ute för att ta sig till gudstjänst, alla inledde söndagen med att prisa Gud. Och ingen hade förstått ett ord av Glans skämt om hur konstigt det är i kyrkan.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera