»Det är relevant att visa baksidorna«

Text: Gustav Gelin

Bild: Ida Jansson

Efter internationellt prisbelönta filmer som »Videocracy«, »Gitmo« och »Surplus« har Erik Gandini nått en position där han kan leva på att göra dokumentärfilmer om precis det han själv fascineras av.

Den här gången grundades tanken till filmen i att Erik har delat sitt liv mellan Sverige och Italien. Två länder med i grunden olika synsätt om relationen mellan individ, samhälle och familj.

– I Sverige värdesätter man idén om att vara en oberoende individ. Oberoende i den meningen att vi ska vara i grunden fria från varandra, säger han när vi slagit  oss ner i ett hörn av den fullsatta restaurangen vid Skeppsbron.

Titeln har inspirerats av boken »Är svensken människa?« där Lars Trägårdh och Henrik Berggren formulerade begreppet om den svenska kärleksteorin.

– Tanken om att äkta kärlek bara kan finnas när två individer i grunden är oberoende av varandra. Det är en supermodern, visionär och fantastisk idé. Det har byggt hela den svenska modellen, som vi är stolta över.

I tre år har han arbetat med filmen och kvällen innan hade äntligen »The Swedish Theory of Love« svensk premiär på Stockholms Filmfestival.

– Filmpremiär är alltid lite luriga, särskilt på festivaler då folk är så himla intresserade och positiva. Det var bra respons, folk skrattade mycket.

Det är en bitvis väldigt sorglig film, med en lite missvisande titel.

– Om du gör en film som heter typ »Den svenska ensamheten«, lycka till liksom!

Erik Gandini växte upp i norditalienska Bergamo. I de sena tonåren, under mitten av 80-talet, flyttade han till Sverige.

– Jag stannade för att jag kunde vara självständig från mina föräldrar. Det var fantastiskt att kunna ta studielån. Sverige är det bästa landet i världen när du är 20 år gammal.

Han menar att bakgrunden i två olika kulturer är en bra utgångspunkt för att skildra Sverige ifrån ett utifrånperspektiv.

– Jag förundras alltid över hur vissa idéer nästan slumpartat får fotfäste och blir norm i ett land medan de är helt ratade i ett annat land.

Det är en dystopisk bild av det moderna Sverige som skildras i filmen. Postorderbebisar och spermabanker, isolerade och känslomässigt avstängda människor. Målet att vara autonom och fri förvandlas till djupaste ensamhet.

– Jag tycker det är relevant att visa baksidorna, men det handlar inte om att avskriva hela projektet. Man kan ju inte vara emot självständighet och oberoende. Det är ju väldigt positiva idéer. Men det finns en oförmåga till sociala relationer, som jag hade svårt att begripa när jag flyttade hit, från ett land där ensamhet inte existerar. Själva idén om att det ska vara ansträngande med socialt liv är för en italienare helt obegriplig.

Han tar en tugga av fisken, lutar sig tillbaka i soffan och börjar rabbla exempel.

– Folk går inte längre på sina släktingars begravningar. SOM-institutet kom med en rapport i somras som visade att mellan en halv miljon och en miljon svenskar betraktas som socialt isolerade. Vi har den högsta procenten ensamhushåll i världen. En fjärdedel dör ensamma. Sexfrekvensen har minskat med 25 procent.

Han pratar engagerat och redovisar källor för sina påståenden, berättar att han gör nästan journalistisk research inför varje film.

– Röda Korset gjorde en undersökning härom året som visade att 40 procent av alla svenskar känner sig ensamma eller är rädda för att bli ensamma. Att Röda Korset, som sysslar med krig, hungersnöd och katastrofer, börjar oroa sig för ensamheten. Det säger något.

I filmen får vi stifta bekantskap med den dansksvenske Doktor Erik Erichsen som lämnat Eksjö för att starta upp ett fältsjukhus på landet i västra Etiopien där han likt en kirurgversion av MacGyver bokstavligen tar vad som finns för att kunna genomföra sina operationer. Han menar att den själsliga nöden i Sverige är värre än den materiella nöden i Etiopien.

– Vi håller faktiskt på och slutför en timmes egen film om honom. Jag fick stor respekt för hans arbete. Han driver det här lilla fältsjukhuset utan några resurser, men har räddat så många människoliv. Han sa en gång att han tjänar lika mycket på en vecka i Norge som på ett år i Etiopien. Att han självmant sökte de här obekvämligheterna är något fascinerande.  

Erik Gandini lever till stor del själv i den teori om kärlek och individualism som han kritiserar i filmen. I våras skilde han sig från tv-programledaren Johanna Westman efter nästan tio års äktenskap.

– Det var en superciviliserad skilsmässa, inga draman eller advokater som mina italienska vänner trodde. Vi har en bra kontakt. Allt är verkligen som »The Swedish Theory of Love«. Jag är ju en del av det här systemet själv. Jag lever i ensamhushåll och har anammat allt det där helhjärtat. Och jag är livrädd för att bli en ensam man.

Lunch med Fokus | Sejfilé på Mr French

Bjuden på lunch: Erik Gandini

Aktuell: Som regissör för dokumentärfilmen »The Swedish Theory of Love« som har biopremiär i januari.

Åt och drack: Hollandaisegratinerad sejfilé med potatis, samt en karaff kranvatten.

Bjöd på lunch: Kulturjournalisten Gustav Gelin som åt samma sak.

Fotograferade: Ida Jansson som också åt samma sak.

Var: Mr French, på Skeppsbron i Stockholm.