Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Det här är Sverige 2015«

Regissören och kodknäckaren Lisa Aschan har gjort ett rymdepos om de anställda på migrationsverkets förvar.

»De är väldigt stränga här«, viskar Lisa Aschan och blickar menande mot damerna som med bister uppsyn sköter kassan på Citykonditoriet. Tre trappor upp i pingstförsamlingens café på Adolf Fredriks kyrkogata i Stockholm står vi och blickar ut över mackor och mazariner. I kön framför oss velar lunchgästerna och Lisa Aschan hinner stega bort till de svarta karotterna framför disken för att inspektera ärtsoppan innan hon bestämmer sig. Pannkakorna till efterrätt får fälla avgörandet.

De senaste två åren har Lisa Aschan spenderat långa perioder på Migrationsverkets förvar i Märsta för att göra research. På förvaret placeras personer som fått avslag på sin asylansökan eller gripits utan uppehållstillstånd och väntar på avvisning. En natt var personalen underbemannad och Lisa fick rycka in och hjälpa till med en »incheckning«. Polisen kom in med en ung, skrämd kille som såg Lisa i ögonen och på flytande svenska frågade »Varför är jag här? Varför ska ni låsa in mig?«.

– Jag satt där och inbillade mig att jag var neutral, men insåg då vilken maktposition jag har. I det ögonblicket bestämde jag mig för att göra den här filmen.

Precis som Lisa Aschans långfilmsdebut »Apflickorna« är »Det vita folket« en film om makt. I »Apflickorna« skildras en obehaglig kamp mellan två tjejer som tränar ridsporten voltige. En modern western, kallade Lisa Aschan själv filmen som fick kritikerna på fall och kammade hem pris för bästa film på Guldbaggegalan och på prestigefyllda amerikanska Tribeca Film Festival. I »Det vita folket« är maktspelet mer ofrivilligt och subtilt. Filmen är gjord som ett klaustrofobiskt rymdepos på ett underjordiskt fängelse i Sverige 2015, där de frihetsberövade »gästerna« väntar på »verkställning«.

– Jag vill skildra den obekväma makten som de anställda på ett förvar tvingas förhålla sig till. Personalen försöker dölja att det är de som har kontroll. De ska vara både vårdare och väktare i samma människa, det är en omöjlig kombination.

Lisa går och hämtar pannkakor och kaffe.

– Jag tycker det var skitsnålt med sylt, eller vad säger du?

Hon är uppvuxen mellan två bondgårdar på den skånska landsbygden, ett överklasshem med inslag av rysk kulturelit.

– Min mamma har alltid tagit med mig på teater, film, dans och utställningar. Hon behandlade mig som en vuxen och det fanns inga filter för vad som var för barn eller inte.

När Lisa fyllde tolv flyttade familjen till Göteborg. Lisa hatade det och tjatade sig till att få gå på en engelsk internatskola. Hon fick sin vilja igenom och flög så över Nordsjön till sitt nya liv med bestämda tider för skoputsning och handtvagning. Hon skickades ofta upp till rektorns kontor för att hon sagt emot en vuxen, men trivdes med de tydliga reglerna på skolan.

Till Den Danske Filmskole i Köpenhamn sökte hon efter att ha tagit studenten i Göteborg och jobbat ett tag på en krog i Stockholm. Hon var 22 år och kom in på första försöket.

I Köpenhamn blev hon besatt av att knäcka koderna till språket.

– Jag ville förstå vilka uttryck och sätt att prata som hänger ihop med vilken person och klass.

Hon satt på bodegan Høvlen i Christianshavn om eftermiddagarna och snackade med stammisarna. På söndagarna såg hon på Big Brother.

Också på förvaret i Märsta strävade Lisa efter att bli en så naturlig del av miljön som möjligt. Alla scenerna i »Det vita folket« har hon på något sätt upplevt där. Personalen ordnar aktiviteter som bingo för de frihetsberövade och ropar ut »B som i Bakir«, och när det vankas frukt till efterrätt skämtar en anställd glatt om att han kommer med »bananer till aporna«.

– Jag tror inte man kan föreställa sig den känslan, att se en människa i ögonen och säga »Nu ska vi låsa in dig för att du ska utvisas«, och sedan fråga samma person »Hur mår du?« och »Varför mår du inte bra«?.

Det har varit viktigt att inte utse någon syndabock. Hon insåg till exempel att språket som personalen använder är ett försök att få den obekväma maktpositionen de är i att verka lite mjukare.

– Retoriken är väldigt speciell, de säger »verkställa« i stället för »deportera«. De säger inte att någon »rymt« utan att de »avvikit«. Men jag förstår att man blir tvungen att prata på det sättet för att klara av att ha den rollen.

Hon sitter redan och skriver på nästa film, som ska bli en komedi.

– Det är lustfyllt, jag har precis börjat. Det känns som det svåraste man kan göra, säger hon och slevar i sig en sista gaffel med sylt.

– I »Det vita folket« har jag gjort science fiction av verkligheten. Men för mig är det jätteviktigt att man inte ska kunna avfärda filmen som en dystopi. Det här är Sverige 2015.

Lunch med Fokus | Ärtsoppa på Citykonditoriet

Bjuden på lunch: Lisa Aschan, filmregissör och manusförfattare.

Aktuell: Med långfilmen »Det vita folket« som har biopremiär den 27 november.

Åt och drack: Vegetarisk ärtsoppa. Pannkaka med sylt och grädde till efterrätt. Drack mineralvatten och kaffe.

Bjöd på lunch: Hilda Ärlemyr som åt räkmacka, pannkaka och drack kaffe.

Var: Citykonditoriet på Adolf Fredriks kyrkogata i Stockholm.

Fotograferade: Bezav Mahmod, som inte var hungrig.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera