Riktiga konstnärer bryr sig inte

Text:

Jaja, tänker nån trött, nu har Linda Skugge gjort det igen, hoppat finliret och plockat fram det stora personangreppsartilleriet.

Och visst, när hon i recensionen av Moa Gammels intervjubok »Genier« (Expressen Kultur 22/11) kallar henne »en helt ointressant medioker skådis« och använder hennes tidigare modellkarriär i Milano som argument för att hon saknar förmåga till självständigt tänkande, har Skugge lagt sig på samma läppglansnivå som med Björn Ranelid 2003.

Men bortser man från dessa påhopp har Linda Skugge en poäng.

»Genier« är en bokversion av Moa Gammels hyllade podcast där hon intervjuar sina idoler, majoriteten konstnärer: Suzanne Brøgger, Anna Odell, Farnaz Arbabi med flera. Skugge vänder sig emot bokens utgångsläge. Gammel upplever att hon hela tiden måste begränsa sig själv för att hon är kvinna och vill ta reda på hur dessa kvinnor gjort för att äga sina liv (typ, kört på utan att be omvärlden om lov).

Skugge tycker att detta tänkande är pubertalt: »Det är som att hon inte förstår att en sann konstnär måste skapa oavsett andras åsikter.«

Precis som Linda Skugge tror jag att konstnärskap handlar om total frihet. Samtidigt är jag inte särskilt förvånad över frågornas karaktär: Hur kan du? Hur orkar du? Hur fixar du det?

»Får man vara så kompromisslös som kvinna?« frågar Moa Gammel dramatikern Farnaz Arbabi apropå att Lars von Trier sagt att han känner större plikt gentemot konsten än gentemot branschen. Att möta en beundransvärd med beundran är sällan en lyckad strategi om man vill hålla läsarens intresse uppe.

Vill Moa Gammel bjuda den manliga geniförklaringen motstånd, och det vill hon, borde hon satsat på mer sälta i frågebatteriet.

Även om det är lätt att hamna fel.

Jag minns en intervju jag gjorde med rockgruppen Sahara Hotnights i Bon 2007. »Maria Andersson i Sahara Hotnights låter som en norrländsk Keith Richards och har en konstig knöl i nacken«, inledde jag. Och fortsatte beskriva vad jag såg: intern splittring, schismer och återhållen vrede.

Jag skrev om ett vitrinskåp som stod precis där vi satt, i Cadierbaren på Grand Hôtel; om hur en av medlemmarna skulle smasha sönder det där skåpet, om det erbjöds henne, så att de högblanka bijouterierna rann ut som en syndaflod på den blåa heltäckningsmattan.

Jag skrev att de i sin bråkighet påminde om Metallica, Sex Pistols, The Libertines och jag hamnade därmed i en tröttsam och manligt kodad rockmytsschablon.

Intervjun blev inte särskilt lyckad, och i bandet var de upprörda, men det var ett försök. Ett försök att komma bort från den allenarådande mediebild som fanns, av ett helylligt tjejband från Robertsfors.

»Beröm föder ingen energi«, säger Farnaz Arbabi klarsynt i »Genier«, om att få goda recensioner.

Jag tänker att det är en rätt träffande beskrivning av hela bokprojektet.

Vilket i och för sig passar utmärkt in  i den  verklighetsbeskrivning som Ebba Witt-Brattström ger uttryck för i efterordet:

»Det tycks för Kvinnogeniet mer handla om vad man gör med sin genialitet bortom sitt ego.«

Själv är jag lika trött på fixeringen vid den manliga genikulten som jag är på systerskapets hämmande trevlighetstyranni.

»Genier« ges ut på Natur & Kultur.