Krönika

Framtiden tillhör gnagarna

Jag har infört ett bidragssamhälle på balkongen, där ekorren utan nämnvärd motprestation kan hämta nötter.

När januaribaksmällan slår till med tomhet i buteljer och bankkonton; med flagnande nyårsnagellack i kort grått dagsljus och bortglömda blanketter som skulle lämnats före årsskiftet; med sibiriska minusgrader som infiltrerar ett oförberett Europa; med plötsliga blodtrycksfall på börsen; med svåra relationssamtal om svåra relationer; med dialektiken mellan snö och slask på gatan; med stränga kontroller av den dansk-svenska gränsen, men varken gräns eller kontroll på den dansk-svenska retoriken; då det överhuvudtaget inte finns mycket att yvas över i vare sig världen eller privatlivet – ja, då kan man, om man har tur, ändå glädja sig åt att man har en ekorre på balkongen.

Egentligen är de två, det vet jag för att jag en gång såg båda samtidigt. Men vanligtvis kommer en i taget, och då kallar jag den för ekorren. Smidigt klättrar den på fasaden mot gården upp till fjärde våningen och tar sig via fönsterbrädan över till balkongräcket. Jag föreställer mig att den betraktar huset som ett överdimensionerat träd och balkongerna som något i stil med Semiramis hängande trädgårdar. Ett av närområdets sju ekorrunderverk.

»Mühsam ernährt sich das Eichhörnchen«, lyder ett tyskt ordspråk: »Med möda skaffar ekorren sig föda.« Tyskarna är bra på djurordspråk (min favorit är att man om en plats som på svenska skulle ligga »bortom ära och redlighet« kan säga att den är »wo sich Fuchs und Hase gute Nacht sagen« – »där räv och hare säger godnatt till varandra«). Men oavsett ordspråk: då jag inte är någon riktig vän av arbetslinjen har jag infört ett bidragssamhälle på balkongen, där ekorren utan nämnvärd motprestation kan hämta nötter. Ett litet nötutopia.

Ekorren strålar av gnagarglädje när den hittar nötprovianten och springer fram och tillbaka för att gömma de nötter som den inte vill äta genast i blomkrukor och på andra ställen. Den kan dock fortfarande tänka klart, och har sina prioriteringar: först ska hasselnötterna bringas i säkerhet, sedan mandlarna, sist valnötterna. Jag, som också huvudsakligen livnär mig på nötter, brukar prioritera omvänt.

I den fornnordiska mytologin sprang ekorrkorrespondenten Ratatosk upp och ned för världsträdet Yggdrasil med meddelanden mellan örnen i toppen och draken Nidhögg vid rötterna. Enligt Snorres Edda uppviglar den dem båda genom att sprida skvaller och förtal. Jag får idén att skriva en barnbok som heter »Ekorrarnas internet«, men vet inte riktigt vad den ska innehålla, och förresten lyckas jag ändå aldrig hitta utgivare till mina geniala barnbokskoncept. Januari. Vad tjänar allt till? Men då kommer ekorren och skuttar omkring och är lustig och gullig och muntrar upp mig.

Av det verkliga internet lär jag mig att det finns en Marvelhjälte som heter The Unbeatable Squirrel Girl, och att Ratatosk i serietidningens åttonde nummer hotade att vandalisera hennes Wikipediasida, vilket ledde till att ekorrflickans fans i verkligheten i stället vandaliserade Ratatosks Wikipediasida. Världen och fiktionen är komplicerade ställen.

Kanske kunde jag filma ekorren till en viral Youtube-video? Men jag håller på ekorrens integritet. Dessutom misstänker jag att det i framtiden kommer att anses som lika olämpligt att skratta åt gulligt roliga djurvideor som det är att skratta åt rasistiska skämtteckningar i dag. Eller också kommer det ännu längre in i framtiden bara finnas gulliga och roliga djur kvar, eftersom gullighet och rolighet var den enda fungerande evolutionära strategin vid umgänge med människor. Tillhör framtiden ekorrarna? Är det inte vår snart?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera