Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Mare, myten, legenden

Serieaktuella Mare Kandre stämplades som svår författare efter sin död. Hon förtjänar bättre.

Redan från början handlade det om ljus och mörker. Det var 1984 och en tjugotvåårig Mare Kandre satt i tv och berättade om sin skönlitterära debut, »I ett annat land«. Hon var ung, äppelkindad och uppsluppen över den exceptionella uppmärksamhet som hennes förstlingsverk hade skapat. Mot denna nästan spralliga förväntan ställdes det hon sa om sitt skrivande liv, som hade en helt annan klang: »Det är på liv och död och det måste det alltid vara.«

Mare Kandre klev rakt in i det svenska litteraturlandskapet. Vissa menar att hon förändrade det helt och hållet. Starten följdes upp av »Bebådelsen« och »Bübins unge«, och snart blev den omåttligt hyllade debutanten en omistlig samtida författarikon. Med sitt blekta hår, sina röda läppar och sitt orädda utforskande av tillvarons dunkel, var hon de alternativa nördarnas dröm. Hon var punkaren med pretentioner (följebrevet hon sände till Bonniers tillsammans med sitt debutmanus var högtravande på ett sätt ingen borde kommit undan med). Hon var gotikförfattaren som skrev en drömskt obehaglig och isande vacker prosa.

Some die young. Drygt tjugo år efter debuten, skärtorsdagen 2005, dog Mare Kandre. Hon blev bara fyrtiotvå. När en sällsam begåvning lämnar i förtid får tragedin sällan vara tragedi ifred, den blir också bördig mylla för spekulation. Och, inte minst, mytologi.

Mörkret är den tråd som myten om Mare Kandre vävts av. »Det fanns en sorg i hennes blick«, säger vännen och författarkollegan Carina Rydberg om deras första möte 1987, i Johan von Sydows dokumentär »Det är jag som är ett geni«. Andra i filmen vittnar om en vän som var depressiv, skar sig och hade ett knapert matintag. Man talar om Kandres mörka sidor och lämnar frågan om hennes död märkligt öppen, trots att lite talar för att Mare Kandre dog för egen hand. »Sanningen tog hon med sig«, säger von Sydow, och refererar till den »rockmytiska och konstnärsromantiska lag« som handlar om att dö ung.

I boken »Skitigt vackert mörker« kommenterar litteraturvetaren och vännen Mattias Fyhr fiktionaliseringen kring Kandres död. Han konstaterar hur långvarig, oprofessionell utskrivning av ångestdämpande mediciner ibland får katastrofala följder – ofrivillig överdosering. »Läkaren tilldelades en varning för att ha brustit i sitt omhändertagande av Mare Kandre, felet ansågs varken ringa eller ursäktligt«, skriver Fyhr.

Det är så frestande att göra berättelsen om Mare Kandre till den om den främmande, mystiska fågeln i svenskt litteraturliv. Det pikanta och exotiska inslaget som inspirerades av systrarna Brontë, Sylvia Plath och Virginia Woolf. Hon som hängde på legendariska restaurangen Prinsen med Carina Rydberg, Stig Larsson och gänget, utan vilken många av vår tids författarskap säkerligen hade sett annorlunda ut.

När Mattias Fyhr beslöt sig att skriva »Skitigt vackert mörker« var ett betydande skäl att han ville motsäga den allmänna, mediala (läs: mytologiska) bilden av Mare Kandre. I boken framträder Kandres vardaglighet. Inte minst så i de brev- och mejlväxlingar som utvecklades mellan henne och Fyhr. Mare Kandre berättar om dagislämningar, saker hon läst i tidningen, kompisar som gifter sig och födelsedagspresenter. Ändå förknippar vi sällan Mare Kandre med vardag, tycks Fyhr mena. Hon är också slagkraftig och rolig i sina mejl – liksom flera av hennes verk är tydligt humoristiska. Hon kallar Majgull Axelssons »Aprilhäxan« för »en djävla kärringbok« och skriver att Kristina Lugn blev »helt till sig i brallorna« av hennes senaste bokmanus. Hon har en befriande slängighet i språket, som i sig kontrasterar mot den utpräglade stilistiken i hennes romaner.

Marekandre

Underfundig. Mare Kandres romankonst beskrivs ofta som mörk, i själva verket innehåller den mycket humor. Bilden är tagen 2002, tre år senare var hon död. (Foto: Ingvar Karmhed/TT)

Nej, Mare Kandre behöver inget mysterium. Hon fascinerade, och fortsätter att fascinera, gåtan förutan. Visst är det sant att myten fungerar som en motor. Vi tröttnar aldrig på berättelserna om de missanpassade som gör oväntad succé och sedan rycks bort i förtid. Men, vill man förstå Kandres omedelbara betydelse – kanske kan den jämföras med den unge Stig Dagermans fyra decennier tidigare – räcker det att gå till hennes författarskap. »Hon hade en helt egen röst«, har det sagts om Kandre otaliga gånger och det blir lätt en kliché. Men det råkar också vara sant. Hennes prosa kommer åt något, den går direkt på kärnan, med ett språk som är lika pregnant och oförsonligt som känslolägena hon gestaltar. Horace Engdahl har kallat hennes tidiga åttiotalsverk för en »litteraturens återkomst«, efter ett pedagogiskt orienterat litterärt sjuttiotal.

Kandre var ett klassiskt underbarn, en multibegåvning som målade tavlor och gick på konstskola i London redan i tonåren. Men det var först i punk- och postpunkbanden Kramp, Ruhr och Global Infantilists hon gjorde sig ett namn i subkulturella innekretsar. När Kartago nu, närmare fyrtio år efter tillkomsten, ger ut albumet »Punkserier«, är det Kandres konstnärliga rötter som kommer i dagen. Serierna säger mycket om Kandres influenser, en hel del om hennes begåvning, men rätt lite om hennes litterära kvaliteter. De är skrivna på det lätt våldsromantiska och dramatiska manér som anstår en nördig sextonåring och borde vara en angelägenhet främst för hardcorefansen och forskningen. Det är svårt att föreställa sig att de daterade serierna skulle tilltala en ung publik av i dag. Men kanske kan utgivningen ändå locka till sig en ny generation Kandre-läsare.

I dokumentären om Kandre berättar DN-kritikern Jonas Thente hur hennes debut var den första riktiga bok han köpte för egna pengar: »Kanske förändrade Mare Kandre mitt liv. Helt klart förändrade hon i ett enda slag min syn på den svenska litteraturen och det slaget hette symboliskt nog ›I ett annat land‹.« Han är inte ensam. Carina Rydberg, Daniel Sjölin, Aase Berg och Carl-Johan Vallgren, alla är de författare som vittnat om Kandres betydelse.

Mattias Fyhrs bok gör också upp med seglivade föreställningar om Kandres författarskap. Om henne har ofta sagts att hon är en »intuitiv kvinnoförfattare« som skriver om den specifikt kvinnliga erfarenheten, inte sällan ur flickebarnets perspektiv. Fyhr understryker att det i hennes verk snarast finns ett överbryggande av könsgränser. Bilden av Kandre som en intuitiv författare sträcker sig dock längre än så, vilket också Fyhr slår fast när han säger att hon framställts som »ett naturbarn som skriver sina verk på känn«. Som om hennes litterära genialitet emanerar från inre instinkter. Så enkelt kan legenden tvinnas om en författare som i själva verket arbetade sinnessjukt hårt och metodiskt med sina verk (hon skrev om till förbannelse) och som stod stadigt förankrad i en lång, litterär tradition. Inte minst den gotiska.

Ofrånkomligen är det dock så att Kandres verk till stor del kretsar kring flickerfarenheten och vuxenblivandet; ett slags frenetisk, oförsonlig uppgörelse med samhällets stereotypiserade förbiseende av just sådana erfarenheter. I hennes författarskap går en krokig linje från barnets blick på världen till utforskandet av modersrollen. Allra mest intensivt explosiv blir hon när hon uppehåller sig i det förpubertala gränslandet mellan barn och flickkvinna, som i »Aliide, Aliide« (1991) som inleds med den åttaåriga huvudpersonens bestämda, mångfaldiga »nej, nej, nej och åter nej«. I recensionen av debutromanen konstaterar Kristina Lugn att Mare Kandre med sin fantasi och humor inte förstått att kvinnliga författare inte förväntas röra sig på de domänerna.

»Det blir sommar – I solen är allting upptänt och hårt.« Så lyder den första raden i »Bübins unge«; en stenhård prosalyrisk roman om flickan som får sin första mens och sedan finner sig släpa omkring på »Ungen« – en äcklande varelse, en rest från barnvarat, som måste förintas. Inledningen är karakteristisk för Kandre. Hur hon ständigt arbetar med kontraster. Det går igen i titlar som »Hetta och vitt«, och löper också genom »Aliide, Aliide«. Ljuset, vitheten, är ofta skoningslöst och hårt i Kandres värld, våren obarmhärtig med sitt avslöjande solsken, i jämförelse med det skydd som dunklet erbjuder. Men skiftena mellan ljus och avsaknad av detsamma är mer komplexa än så. I mörkret vilar också farligheter och i ljuset bor hopp om försoning. Faktum är att de flesta av Mare Kandres romaner har mer eller mindre lyckliga slut. Ändå går det inte att komma förbi mörkret. Hennes förmåga att ofiltrerat gestalta obehag som man som läsare nästan motvilligt luras in i.

Vid sin död för snart elva år sedan arbetade Kandre med en roman som aldrig blev fullbordad, »Den underjordiske brudgummen«. Ett uttalat självbiografiskt projekt om omöjlig passion, destruktivitet och svindlande frihet. Utdraget som publicerats i tidskriften i 00-tal, slutar med raderna: »… jag sitter vid det förbannade skogsbrynet med mina knutna händer vilande i knäet och väntar än, sitter vid randen till en mörk, djup skog som ligger i detta gula rum, vet inte vad jag skall göra av det, det vi gjorde, det jag till slut blev.«

Dunkla skogsdjup och gula rum.

En perfekt blandning av ljus och mörker. 

»Punkserier« ges ut på Kartago i februari.

3 x Mare Kandre

• »I ett annat land« (1984) – debuten om barnet som i både bokstavlig och bildning mening lämnar ett land för ett annat; Kanada för Sverige, barndomen för den obegripliga flicktillvaron.

• »Aliide, Aliide« (1991) – den som ofta hålls för Kandres bästa; mindre prosalyrisk, mer traditionell roman, men med samma outhärdligt intensiva erfarenhet av att vara ett barn som möter omvärlden.

• »Quinnan och Dr. Dreuf« (1994) – ett utmärkt exempel på Kandres lättsammare, skojfriska sida är denna uppgörelse med Freud och synen på den kvinnliga psykologin.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Analys / Ekonomi

Den motvilliga skattesänkaren

Budgeten för 2020 sätter punkt för värnskatten från 1995. Vinnarna är rika och män.

Analys / Ekonomi

Sidea: Svenskt bistånd är som ryska dockor

Man kan ägna mycken tid åt att reda ut alla budgetposter, skriver Emanuel Sidea.

Ekonomi

Jan Larsson blir konkurrent till Persson

Jan Larsson, S tidigare valgeneral, går till Handelsbanken – och blir därmed konkurrent till sin förre chef Göran Persson.

Prenumerera