Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
USA-val / Utrikes

Parti utom kontroll

Så tappade republikanernas etablissemang greppet om sitt parti och banade väg för Donald Trump.

Mike Murphy var redo att återvända till politiken. Han hade undvikit de senaste två presidentvalen, eftersom han tyckte att det kändes obekvämt att attackera Barack Obama. Murphy var inte särskilt förtjust i Obamas politik, men han kände en grundläggande respekt för honom och ville inte gå till historien som den kampanjstrateg som hindrat USA från att få sin första svarta president.

Som veteran i den republikanska partimaskinen hade Mike Murphy skapat sig ett namn genom att vinna kongress- och guvernörsval åt relativt moderata republikaner som John McCain, Mitt Romney och Arnold Schwarzenegger. Med designerglasögon, välansat skägg och mild framtoning framstod han mer som en universitetsprofessor än en slug strateg.

Nu, i slutet av 2014, ville han ge sig in i matchen igen. Hans gamla chef Jeb Bush, som han arbetat med i 18 år och såg som en nära vän, skulle ställa upp i presidentvalet 2016. Murphy hade svårt att föreställa sig en bättre kandidat. Han kunde förnya partiets image. Han var invandringsvänlig, gift med en mexikansk fru, pratade flytande spanska och kom från Florida, presidentvalets viktigaste delstat, där han varit populär guvernör.

Hela det republikanska etablissemanget slöt upp bakom Jeb Bush. Ingen annan kandidat kom i närheten när det gällde stöd från republikanska senatorer, guvernörer, kongressledamöter, tidigare ministrar och lokala ledargestalter. Pengarna strömmade in till kampanjen: 14 miljoner dollar redan innan den officiellt hade startat. 114 miljoner dollar till en oberoende organisation, Right 2 Rise, en så kallad Super Pac som Mike Murphy själv blev chef för. Från sitt kontor i Los Angeles skulle han nu regissera en av den amerikanska politiska historiens mest påkostade och ambitiösa primärvalskampanjer.

Det fanns bara ett problem. De republikanska väljarna var inte särskilt förtjusta i Jeb Bush.

Den 15 juni 2015 inledde Jeb Bush sin presidentkampanj, med ett välregisserat evenemang i Florida. Nästa dag höll Donald Trump en presskonferens där han förklarade att han också tänkte ställa upp. En vecka senare hade Trump gått förbi Bush i opinionsmätningarna. Så har det varit sedan dess.

I oktober förklarade en självsäker Mike Murphy att han inte oroade sig för Trump, som han jämförde med en zombie och avfärdade som politikens Kim Kardashian, en ytlig kändis utan substans. Han lovade att Bushkampanjen snart skulle återhämta sig, lagom till valet i Iowa. Det hade partietablissemanget trots allt bestämt.

– Jag har jobbat med honom [Bush] i 18 år. Jag vet hur han långsamt blir bättre och bättre. I debatterna har han varit bra. Han kommer att fortsätta att bli starkare, sa Murphy.

murphy

Mike Murphy

I september och oktober köpte Mike Murphys Super Pac 60 procent av allt tv-utrymme för politiska reklamfilmer i New Hampshire. Under samma period gick Jeb Bushs opinionssiffror i delstaten från 9 procent till 8 procent. I de senaste mätningarna från Florida, där Jeb Bush bott hela sitt vuxna liv, har Donald Trump 47 procent av stödet, Bush har 10.

Krisen för Jeb Bush speglar klyftan mellan republikanernas partielit, det så kallade »etablissemanget«, och de faktiska väljarna. Det är också en del av en större berättelse om hur det politiska landskapet förändrats i USA på 2000-talet. Gräsrotsaktivister och extremister har fått mer inflytande samtidigt som gamla makthavare förlorat förmågan att kontrollera partiets väljarbas.

Som David Frum, veteran från George W Bushs administration, uttryckte det i en artikel i The Atlantic häromveckan:

»Partieliten planerade en dynastisk återupprättelse 2016. I stället startade man ett internt klasskrig.«

Traditionellt sett har de amerikanska primärvalen varit en slags charad, där väljarna får intryck av att själva kunna handplocka sin favoritkandidat.

I realiteten är det oftast partiledningen som, med små och stora gester, avgör vem som ska vinna. Det var inte republikanernas kärnväljare som ville ha Bob Dole, John McCain eller Mitt Romney som presidentkandidater, det var partieliten som såg till att det blev så.

För partiledningen tycks det här valet dock markera ögonblicket då man förlorade kontrollen över väljarna. Varje försök av partiledningen att styra kärnväljarnas handlingsutrymme har hittills resulterat i allt större bakslag. I god tid inför primärvalen försökte Reince Priebus, ordförande för RNC, partiets nationella organisation, flytta fram datumen för vissa av de mest konservativa delstaternas val, för att minska deras inflytande i primärvalsprocessen. Men de lokala partiorganisationerna slog bakut och stoppade försöket. I stället stärktes bilden av en toppstyrd partiorganisation som inte litar på väljarna ute i landet.

Vid sidan av Bush har favoritkandidaterna bland republikanernas traditionella kungamakare varit Scott Walker och Marco Rubio. Andra har slutit upp bakom John Kasich och Chris Christie, framgångsrika guvernörer i liberala delstater, som åtminstone ansetts attraktiva som vicepresidentkandidater.

Men med bara dagar kvar till valet i Iowa är ingen av dem i närheten av en favoritposition. Scott Walker har redan hoppat av. Marco Rubio räknar i bästa fall med en tredjeplats i Iowa. Jeb Bush har rasat från första till femte plats i nationella mätningar. I stället är det outsiderkandidaterna Donald Trump och Ted Cruz som leder alla mätningar.

USA-val

Förra året publicerade Jonathan Rauch, jurist och policyexpert på Brookings Institution, ett ambitiöst försvarstal för den gamla skolans politiska kungamakare. I boken »Political Realism: How hacks, machines, big money and back-room deals can strengthen American democracy« skriver han:

»Visa mig ett politiskt system utan politiska maskiner och jag ska visa dig förvirring, fragmentisering och en ostoppbar utveckling mot extremism, som gör det omöjligt att regera.«

Rauchs försvar för den politiska maskinen ser nu i stället alltmer ut som en prognos för dess sammanbrott.

Mike Murphys gamla parti har förändrats. Han var van vid en konservativ rörelse som tog sina direktiv från nyckelfigurer som Karl Rove, Charlie Black och Ralph Reed, en ledare för den kristna högern. På Murphys storhetstid var det Wall Street Journals ledarsida och debattörer som Charles Krauthammer, Alex Castellanos och Murphy själv som satte ramarna för den anständiga debatten. Det hade varit en effektiv, toppstyrd, ideologisk maskin, där organisationer som Club for Growth, och tankesmedjorna American Enterprise Institute och Heritage Foundation skrev pamfletter som distribuerades i miljontals exemplar till gräsrotsaktivister runtom i landet, som lydigt upprepade budskapen. Kärnväljarna och aktivisterna litade på att partieliten i Washington delade deras mål. De talade med samma röst.

Nu har kärnväljarna tröttnat på att lyssna på etablissemanget. Efter att ha rättat sig i ledet i de två senaste presidentvalen, trots avsaknad av starkare känslor för John McCain och Mitt Romney, fick man genomlida förnedrande nederlag. Och detta trots partielitens löften om att dessa två var de enda kandidaterna som kunde besegra Barack Obama. De röstade lojalt i mellanårsvalen för att hjälpa republikanerna att vinna en majoritet i kongressens båda kammare, men trots detta har det inte skett några större sakpolitiska konservativa triumfer i Washington.

Visserligen har man med majoriteten i kongressen lyckats vingklippa nya större initiativ från Vita huset. Men samtidigt har Obama noterat seger efter seger utanför den politiska processen, som klimatavtalet i Paris, atomuppgörelsen med Iran och – inte minst – förbättringen av den amerikanska ekonomin.

Mike Murphys misslyckande bygger på en analys av hur det brukade fungera. I en intervju förra året berättade Murphy att han såg 2016 års primärval som ett vägval mellan två sorters kandidater. Dels de som fångar upp väljarnas frustrationer, som Donald Trump och Ted Cruz. Dels de som tilltalar väljarnas förhoppningar, som Jeb Bush och Marco Rubio.

Sådana val brukar traditionellt vinnas av de hoppfulla optimisterna: Kennedy, Reagan, Clinton, Bush, Obama. Bittra pessimister överlever oftast inte mer än ett par veckor i rampljuset. Men den här gången hade Murphy valt fel spår. Efter åtta år med Obama som president verkade det finnas avsevärt fler frustrerade republikaner än hoppfulla.

David Axelrod, strategen som låg bakom Barack Obamas första valseger, presenterade nyligen en annan teori om republikanernas primärval.

När Axelrod hjälpte Obama att vinna 2008 hade han utgått från att den viktigaste kandidaten i valet var den avgående presidenten, George W Bush. Demokraterna längtade efter Bushs motsats. På samma sätt längtar nu republikanerna efter Obamas motsats, menar Axelrod.

Även om Jeb Bushs sakpolitik inte kan förväxlas med Obamas så är de snarlika personligheter: eftertänksamma män som sällan uttrycker sig förhastat eller extremt, utan snarare har en lite introvert framtoning och lutar åt diplomatiska lösningar.

Marco Rubio har byggt hela sin kampanj på att vara ett slags republikansk Obama – en ung kandidat som är relativt bekväm med ett USA där vita är på väg att bli minoritet.

Men bland kärnväljarna var många ute efter motsatsen: någon som inte bara pratade om frustration och ilska, utan själv kunde förkroppsliga dessa känslor.

Det har inte varit någon brist på varningssignaler för republikanernas parti-elit. 2013 lyckades den nyblivna senatorn Ted Cruz stänga ner hela den federala statsapparaten, trots partietablissemangets försök att stoppa honom. Året därpå lyckades en ilsken Tea Party-höger peta bort partiets näst viktigaste ledare i kongressen, Eric Cantor, i en primärvalsprocess där man i stället stödde David Brat, en oerfaren outsider som kampanjade på två enkla budskap: mindre invandring och mindre inflytande från Wall Street och lobbyister i Washington. David Brats seger över Cantor var en skräll – inte sedan 1800-talet hade något liknande hänt. Det var som om demokraterna skulle ha petat Nancy Pelosi som ledare i representanthuset och ersatt henne med en aktivist från Occupy Wall Street.

Nu upprepas berättelsen om Eric Cantor och David Brat på nytt, men med Jeb Bush och Donald Trump i identiska roller. Trump förenar, precis som Brat, ekonomisk populism med främlingsfientlighet, medan Bush är etablissemangets val, med stöd av näringslivet, partieliten och moderata strateger, som Mike Murphy.

Med bara ett par dagar kvar till valet i Iowa ligger Bush kvar på en avlägsen femteplats i opinionsmätningar, med Trump och Cruz i solklar ledning.

Sent omsider har det gamla etablissemangets maskineri vaknat till liv med en panikartad attack på Trump. En välfinansierad Super Pac, som drivs av veteraner från Mitt Romneys senaste presidentkampanj, släppte nyligen en ambitiös reklamfilm där man grävt upp en rad gamla uttalanden där Trump säger motsatsen till de budskap han nu framför. Anmärkningsvärt nog attackeras Trump uteslutande från höger – för att han tidigare påstått sig vara för aborträtt, ökad invandring och allmän sjukvård.

Det konservativa veckomagasinet National Review publicerade nyligen ett temanummer där man samlat högerskribenter som sågar Trump. Partietablissemanget verkar ha givit upp försöket att få republikanerna att röra sig mot mitten. Den man nu sätter sitt hopp till är inte Bush utan Marco Rubio, som trots allt ser ut att ha en chans. Om nu primärvalen utvecklar sig annorlunda än opinionsmätningarna. Det har hänt förr.

Jeb Bush fortsätter tappert med sina kampanjtal i Iowa och New Hampshire. De senaste veckorna har hans möten börjat likna gruppsamtal kring »problemet Trump«. Under ett besök i New Hampshire förra veckan fick Bush ännu en fråga om hur han skulle kunna besegra rivalen.

– Jag vill undvika att det blir ännu ett terapisnack om Trump, sa Bush och suckade uppgivet.

Sedan ägnade han resten av mötestiden åt att prata om Donald Trump.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera