Krönika

Drömläge för Löfven

»Lyckas statsministern inte sätta bollen i krysset nu, så vetetusan om han förmår göra det alls.«

Ibland kommer hjälpen från oväntat håll. De politiska sakfrågor som dominerat scenen har inte varit socialdemokraternas. Nu har de fyra borgerliga partierna på kort tid lagt olika förslag på hur lönerna kan sänkas för att ge nyanlända flyktingar jobb. Socialdemokraterna har fått den höger-vänsterkonflikt som de behöver till skänks.

Moderaterna kallar det förstajobbet-anställningar. Det vill införa kontrakt som i upp till 18 månader ger den anställda max 75 procent av lönen, för att resten av arbetstiden ska läggas på obetald utbildning. Kristdemokraterna pratar om snarlika introduktionsanställningar. Under som mest fem år ska den anställda få 75 procent av lönen, men jobba full tid för att lära sig jobbet på jobbet.

Centerpartiet å sin sida uppmanar arbetsmarknadens parter att sluta särskilda avtal som riktar sig enbart till nyanlända. Annars vill Annie Lööf lagstifta fram fler »ingångsjobb«, men hon har inte varit mer specifik än så. Det har däremot Jan Björklund varit. Förra veckan utfärdade även han ett hot om lagstiftning om inte parterna löser frågan. Han kallar det startjobb. Lönen ska vara 14000–16000 kronor i månaden, inkomstskatten låg och arbetsgivaravgifterna borta. Det finns inga krav på kollektivavtal. Ingen del av arbetsmarknaden är fredad.

Kärt barn har många namn. Men alla förslag är varianter av lagstiftade lönesänkningar, varav liberalernas helt frångår partsmodellen och vill låta riksdagsledamöter bestämma lönernas nivå. Alla är de också formulerade i hopp om att nya enkla låglönejobb för flyktingar snabbt ska växa fram.

Det finns dock inga mirakelkurer när det gäller att öka jobbchanserna för dem med de sämsta förutsättningarna. Det konstaterar professor Lars Calmfors, som leder det näringslivsfinansierade Arbetsmarknadspolitiska rådet. Sedan i måndags vill även detta råd se lönesänkningar ungefär i stil med liberalerna, men utan idén om att politiker ska sätta löner och med den uttryckliga ambitionen om att ge »ett litet bidrag« till sysselsättningen.

Redan i dag finns nämligen generösa subventioner till arbetsgivare som anställer en nyanländ invandrare. Upp till 80 procent av lönen kan betalas av staten i ett till tre års tid. Arbetsgivare skulle ofta inte ens tjäna på att anställa i startjobb istället för med anställningsstöd. Ändå är de senare inte så framgångsrika.

Att ta reda på varför och åtgärda detta, borde stå högre på agendan än att sänka lönerna. De är nämligen inte problemets rot. Det är att en persons humankapital är lågt. Så är fallet för just en del nyanlända flyktingar. Få har språket eller nätverken för att skaffa sig jobb här. Vissa har ansenlig utbildning, medan andra knappt har någon alls. Och en del är för gamla för att en gymnasieexamen ska vara ett rimligt mål.

En dos nytänkande ihop med anställningsstöd, bättre bostadspolitik, utbildningar i svenska och yrkeskunskap, samt vissa beredskapsjobb kommer nog att krävas. Kanske det kunskapslyft för integration som Aftonbladets Karin Pettersson skrev om i förra veckan. Efterfrågan på bilmekaniker, bussförare, lärare, undersköterskor och kockar väntas ju bara öka. Jobbstrukturen tar tid att ändra och det finns inga garantier för att nya enkla jobb leder till nämnvärt fler arbeten totalt sett. Hur länge skulle de ens överleva innan den teknologiska utvecklingen har rationaliserat bort dem?

Riskerna med låglönejobb vet vi desto mer om. De kan låsa in människor i fattigdom. De personer som är fast i staplade bemannings- och visstidsanställningar kan behöva sänka sina löneanspråk. Sjunker deras inkomster med hänvisning till att flyktingar ska få jobb, lär det spä på motsättningar. Och om lönerna dumpas, varför skulle arbetsgivare anställa en nyanländ flykting som inte kan språket, framför någon som redan kan både jobbet och svenska?

Det finns som sagt ingen mirakelkur. Särskilt inte om politiker, som varken kan de enskilda branscherna eller kollektivavtalens villkor i övrigt, skulle börja ratta lönerna.

Allt detta vet Stefan Löfven. När de borgerliga tar strid om lönebildningen ger de honom inte bara en politisk konflikt utan kliver också rätt in på hans förra hemmaplan. Den gamla fackbasens läge är gyllene. Han kan bli arg, använda sin kunnighet, formulera de smartaste förslagen och plocka några välbehövliga opinionspoäng. Lyckas statsministern inte sätta bollen i krysset nu, så vetetusan om han förmår göra det alls.

För övrigt går det att tjäna pengar på att medfinansiera bröllopet till ett äktenskap man tror kommer spricka, på sajten SwanLuv.com. Det finns onekligen en marknad för allt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera