Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
USA-val

Populister är de allihopa

En amerikansk president kommer inte undan vanligt fôlk.

Inget är härligare än en svensk korrespondent på ett republikanskt partimöte i Mellanvästern. De stora ögonen. Andhämtningen. De blossande kinderna. Den ljuva kittlingen när någon, för elfte gången, nämner Gud i talarstolen.

Å, himmelska njutning. Att få sina fördomar bekräftade. Tack, Iowa.

William Jennings Bryans företrädare på posten som amerikansk utrikesminister hette Philander C. Knox. Det var inte ett artistnamn. Den sävlige Knox var namngiven efter verbet »flörta«. Den populistiska demokraten Jennings skulle ha burit det bättre.

High school-studenter i  generationer har lärt sig att associera William Jennings Bryan med »guldkorstalet«. »Du skall icke korsfästa mänskligheten på ett kors av guld«, dånade Bryan på det demokratiska partiets konvent 1896, i en predikan mot guldmyntfoten. Han bars på publikens axlar och gavs smeknamnet »the great commoner«, för sin obändiga tro på vanligt folks visdom.

En riskabel övertygelse, men i gammal amerikansk tradition. Andrew Jackson, »gamle Hickory«, var den sjunde amerikanske presidenten, men räknas som den förste populistiske. Theodore Roosevelt ledde ett populistparti, liksom George Wallace. Ross Perot och Ralph Nader, Tepartyrörelsen, Ockupera Wall Street, PJ O’Rourke och Michael Moore. Från tid till tid, vänster till höger, är den amerikanska populismen alltid där. Alla stora presidenter – FDR, LBJ, JFK, Reagan, Clinton – måste smälta den i egen form. Den har nästan alltid religiös botten. Bryan var presbyterian. Sina sista år ägnade han åt att bekämpa evolutionsläran. Men dessförinnan förlorade han tre presidentval: 1896, 1900 och 1908.

Inte ens i Amerika kan en populist känna sig säker.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera