Krönika

Sanningen om sanningen

Vem hade kunnat ana att Bush och bin Ladin skulle framstå som rätt sansade farbröder jämfört med dagens republikaner och jihadister?

Vad är sanning? frågade Pilatus. Och tvådde sina händer.

Vad är sanning? frågade Nietzsche, och svarade: »En rörlig armé av metaforer, metonymier, antropomorfismer, kort sagt en summa av mänskliga relationer som poetiskt och retoriskt stegrats, översatts, smyckats, och som efter långt bruk tycks fasta, kanoniska och bindande för ett folk: sanningarna är illusioner, om vilka man glömt att de är det.«

Men det är förstås inte hela sanningen. För retorikern Nietzsche är sanning retorik. För andra är sanning påtaglig verklighet, naturlagar, händelser som skett. Problemet med det är att verkligheten sällan är helt påtaglig, naturlagarna ständigt reviderade, och inte ens de få händelser vi sett med egna ögon tenderar vi att minnas korrekt.

Jag hörde en gång en tant snäsa av en ung person som artigt frågade om det fanns plats vid hennes kafébord, och sedan i ett frammumlat samtal med sig själv på några minuter övertyga sig själv om att den frågande varit ytterst oförskämd. Ge det ytterligare lite längre tid och allt är möjligt. Det tog ett par sekel att omtolka ett snöpligt överfall av baskiska rövare under Karl den stores reträtt från Spanien till Rolandssångens hjältemodiga kamp mot blodtörstiga muslimer. Det är sådana sanningar man bygger nationer och imperier på.

I brist på direkt tillgängliga fakta blir sanning en fråga om vad som är lätt och praktiskt att tro på, vilket förstås varierar med sammanhanget. Att jorden är platt (som rapartisten B.o.B nyligen hävdade) duger så länge man inte planerar längre sjöresor. Newtons fysik fungerar fint för tågresor, men inte för rymdresor, osv.

Vissa människor kan leva med att sanningar är tvetydiga eller utom räckhåll för efterforskning. Andra vill ha svar på allt, och blir till exempel renläriga nyliberaler eller trotskister. Det är numera en banal observation att internet har skapat åsiktsbubblor, där den globala byns isolerade infödingsstammar slipper utsätta sig för andra sanningar än de egna. Men även utan internet så fungerar många universitetsinstitutioner och styrelserum likadant. 

Sanning är, som Nietzsche visste, makt och ett redskap för makt. För ett drygt decennium sedan avfärdade en av George W Bushs neokonservativa rådgivare i ett ökänt citat journalister som »vad vi kallar den verklighetsbaserade kretsen«. Studiet av verkligheten hade de själva övergivit, för att i stället skapa den i takt med »imperiets« behov.

Bush må i dag vara halvglömd. (Vem hade kunnat ana att han och hans antagonist bin Ladin skulle framstå som rätt sansade farbröder jämfört med dagens republikaner och jihadister?) Men kriget om sanningen går vidare. Som i Tyskland, där ryska statsmedier gör gemensam sak med högerextrema nätsajter i att utmåla invandrare som våldtäktsmän, oavsett hur mycket polisen dementerar.

Tragiskt ironiskt är att just de som mest brukar förakta akademiska relativister samtidigt själva håller sig med den mest postmoderna sanningssynen. Den som klagar på faktafel i sverigedemokratisk reklam kan få en hänvisning, inte till fakta, utan till vad som är »konsensus« i debatten. För att inte tala om det eviga tjatet om att folks »upplevelser« måste »tas på allvar«, oavsett om dessa upplevelser är verklighetsförankrade eller ej.

Att tro att det alltid finns en entydig sanning är en lika ofullständig sanning som att tro att alla sanningar är sociala konstruktioner. Därför är det absolut nödvändigt att vi skrivande och tänkande människor fortsätter att både försöka finna sanningen bortom orden, och att kritiskt bevaka bruket av själva orden. Hur frestande det än är att bara två sina händer.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera