Krönika

Det dunkla årtiondet

»Verkar det inte orimligt att tro att till exempel Ebbe Carlsson har funnits på riktigt?«

Åttiotalet. Vad var det för tid egentligen? Det sitter jag här i mitt hörn av det postmoderna tillståndet och funderar över. Reagan, A-ha, P.W. Botha, yuppies, »Blade Runner«, Bofors, Tjernobyl, Razzel, tidskriften Kris, The Smiths, Cosby, glasnost, rosa benvärmare …

Andra decennier, låt oss säga trettiotalet eller sextiotalet, känns bekanta och koherenta. Om och om igen har de skildrats både dokumentärt och fiktivt på ett sätt som får mig att tro att jag har grepp om deras ideal och konflikter. Medan åttiotalet fortsätter att framstå som ett främmande land. Kanske just för att det inte borde vara så främmande: jag är trots allt uppvuxen där, invandrad därifrån. Från »det sista analoga decenniet«, som Håkan Forsell kallar det i en essä i Ord & Bilds åttiotalsnummer från i vintras.

Ändå duger åttiotalet som svärtad spegel, nu när världens undergång ånyo är inom sikthåll. Inte minst tyskarna har senkommet upptäckt den dramatiska potentialen i decenniet före murens fall, och tv-serier som #Weissensee« och »Deutschland 1983« gör succé även utanför landet. Estetiskt gör sig kalla kriget, det första, som analog vintagefond för oss som är på väg in i det digitala andra.

Mitt eget åttiotalsgrubbel orsakades dock av att Expressen med kort varsel bad mig skriva en dikt till trettioårsdagen av mordet på Olof Palme. Vilket jag trots andra viktiga förpliktelser (som att dricka massvis med vin och se en femtimmars teaterföreställning med en levande kamel på scenen) i kvällstidningsklassicistisk anda också gjorde. Ämnet visade sig sedan svårt att släppa.

Jag var nio år när Palme sköts och minns som många andra att Godmorgon Sverige blev inställt och att föräldrarna först var misstrogna när man kom rusande med tidningen och nyheten. Nu försöker jag pussla ihop det och andra minnesfragment (Kjell-Olof Feldts hårfärg, flygblad från EAP, repliken »vi behöver ett Radio Free Europe« från en Palmehatande stolle på spårvagnen) med sådant som jag läser om perioden i dag. Jag är inte specialintresserad av Palmemordet, men det är svårt att komma undan. Min kompis Stefan har skrivit en roman om »trettiotreåringen« och är övertygad om att Christer Pettersson var skyldig. Min kompis Rebecka, som inte ens var född 1986, slutar inte prata om Sydafrikaspåret. 

Palmeutredningen blir i all sin oöverskådlighet en symbol för just det svårfångade i detta förflutna. Man sticker hål på den där februarinatten, och ut rinner högerextrema polisgäng, illegala spelklubbar, sydafrikanska yrkesmördare, avlyssnade sovjetiska diplomater, hemliga nätverk… Folk som tror på konspirationsteorier har ju inte fel om att det finns en dold historia. De har bara fel när de tror att det finns endast en dold historia, och att den är klarare och begripligare än den officiella. Verkar det inte orimligt att tro att till exempel Ebbe Carlsson har funnits på riktigt? Finns det lika mycket ljusskyggt gömt bakom en vanlig februarinatt nu?

Det påstås att barn och tonåringar i dag upplever mer omvärldsstress än någonsin, men jag undrar om inte vi som fick lära oss att vara rädda för kärnvapenkrig, skogsdöden och aids inte blev snäppet mer traumatiserade ändå. En stor skillnad är förstås att dagens kids får för mycket information om allt, medan vi fick för lite, och tvingades fylla ut luckorna med egna fantasier. Luckor som alltså ännu inte känns riktigt fyllda.

Så i väntan på att Mikael Marcimain gör den slutgiltiga filmatiseringen av åttiotalet sätter jag på »Café Cosmopolite« med Imperiet och drar mig konfunderat till minnes Hizbollahbombningarna i Paris, Refaat el-Sayed, försurade sjöar och »Macken«.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera