Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Fysikern Albert Einstein och författaren Virginia Woolf.

Kultur

Litteraturpartiklarna

Därför är det stora likheter mellan en författare och en fysiker.

Virginia Woolf fyllde fickorna med sten och klev ner i River Ouse. Vågen som var hennes sjukdom hade blivit för stark för att hon skulle orka bjuda den motstånd mer. I stället överlämnade hon sig åt floden. Ett självmord är ett självmord och ingen metafor, men när Woolf valde att sluta sina dagar i vatten klev hon bokstavligen ner i den flyktiga ström som hon så väl beskrivit i sin litteratur. Såhär låter det i romanen »Vågorna«: »[…]hur kan vi ta strid med denna flod; vad är beständigt? Våra liv strömmar också bort […]«

Universum är fyllt av dessa förgängliga flöden, det vet både författaren och fysikern.

»Fysikens lagar sysslar med det som är möjligt, inte med det som är praktiskt«, skriver Jeanette Winterson i »Vintergatan går genom magen«. Hon åskådliggör därmed en grundläggande likhet mellan fysiken och litteraturen. Romanen blåser nytt liv i den urgamla kärlekstriangeln med en man och två kvinnor. Här ligger inte bara mannen med sin älskarinna; den andra kvinnan ligger också med hans fru. Med en begreppsapparat hemmahörande i fysiken, tar Winterson språnget ut i teorier om kärlekens och skönhetens krafter, det som alltid delvis ligger bortom vår fattningsförmåga. Och det oförklarliga är inte ofarligt: »Är skönheten så oerhört farlig att det är bättre att klara sig utan den […] Innanför Nagasakis och Hiroshimas fasor ligger skönheten i Einsteins E = mc2.« Inte heller litteraturen sysslar med det praktiska och harmlösa, den uppehåller sig vid det möjliga.

Skönlitteraturen och vetenskapen har alltid kilat mer eller mindre stadigt. Naturvetenskapens hypotetiskt oändliga möjligheter har alltid fascinerat skönlitterära författare. Oavsett om det skett i form av drömmande utopisk science fiction eller i nattsvarta framtidsvisioner om vetenskapliga experiment som går överstyr. Den litterära dystopin, från Mary Shelleys Frankenstein och framåt, har använt vetenskapen som ett vapen som kan missbrukas om det hamnar i fel händer. Som Leo Kalls sanningsserum i Karin Boyes »Kallocain« eller den mystiska epidemin i Jerker Virdborgs »Kall feber«. Eftersom litteraturen av hävd rör sig kring gränserna för vad som är möjligt, är frågeställningarna givna: Hur kan vi vrida och vända på universum och vår plats i den här tillvaron? Hur kan vi tänja den biologiska människokroppens gränser ytterligare lite till?

Om den klassiska dystopin kan sägas använda sig av medicin/biologi och kemi i första hand, har disciplinen fysik fått en delvis annan roll i skönlitteraturen. Snarare än att enbart vara ett medel för att tänja på fantasins gränser, har den införlivats som en disciplin med intima band med både konst och filosofi. Varför just fysiken? I sin långessä »Allt är vågor« undersöker Per Molander denna relation, genom att med Virginia Woolfs roman »Vågorna«(1931) binda samman det tidiga 1900-talets romanexperiment med den moderna fysikens problemställningar. Utgångspunkten för Molanders bok är analogin mellan Woolfs ifrågasättande av en etablerad litterär ordning (realism) och den utmaning av den klassiska fysiken som Einsteins relativitetsteori gav upphov till.

I fokus för Per Molanders essä står faktiskt språket. Närmare bestämt metaforen och dess betydelse i såväl Woolfs roman som inom naturvetenskapen: »Parallellerna mellan litteraturens och naturvetenskapens bruk av metaforer är många och långt ifrån triviala.« Molanders »ärende« kan alltså sägas vara att visa hur såväl fiktionen som fysiken tillgriper metaforen för att försöka förklara och begripliggöra sådant som inte helt och fullt låter sig förstås. »Är sanningen det som vi inte vet? Det vi vet tillfredsställer oss inte. Det vi vet avslöjar sig hela tiden som ofullständigt«, skriver Jeanette Winterson i sin roman.

patrik-svensson

Svaren på de existentiella frågor som skönlitteraturen alltid uppehållit sig vid, de som man tidigare fann i religion och mytologi, försöker man i ett sekulariserat samhälle – lite tillspetsat – finna i vetenskapen. Michel Houellebecq satte genforskningen under lupp i den numera kultförklarade »Elementarpartiklarna«. I Nicole Krauss roman »Man utan minne«, leker hon med tanken på vad som skulle hända om människor kunde byta minnen med varandra. I Juli Zehs thriller »Fritt fall« utgår hon från idéer om parallella universum och låter fysiken ge liv åt ett ordinärt kidnappningsdrama.

»Är elektronens tvekan människans, är dess potentiella tillstånd enbart tankens? Är fysikens kunskap kunskapen om världen eller kunskapen om kunskapen om världen?« Frågan ställs i Helena Granströms versroman »Osäkerhetsrelationen« från 2010. Granström, fil lic i matematisk fysik, är den i svensk samtidslitteratur som allra tydligast gestaltat förhållandet mellan fysik och fiktion. Det skedde delvis redan i debuten »Alltings mått«, men renodlades till konsekvens i »Osäkerhetsrelationen«. Boken utgörs av ett pågående samtal mellan ett gäng vetenskapsmän (efterhand kan namn som Einstein, Heisenberg och Bohr identifieras). Här spinner elektroner, universa kröks och atomer klyvs. Man behöver inte vara naturvetenskapligt skolad – men det är säkert roligare om man är det! – för att intuitivt förstå de samband mellan konstens och vetenskapens liknande grundpremisser som Granström skissar fram.

De fysikaliska mysterier som dessa herrar försöker förstå är direkt applicerbara på poetens vilja att förstå meningen med livet: »Man försöker fatta livet om livet men når inte runt.«

I Virginia Woolfs roman är den vetenskapliga inspirationen mindre explicit. »Vågorna«, som skildrar sex olika och sammanflätade livshistorier under en enda dag, har i stället oftast liknats vid andra konstformer; impressionistiskt måleri eller en symfoni.

De problemformuleringar och upptäckter som fysiken uppehöll sig vid, vid tidpunkten för romanens tillkomst, avslöjar sig i stället i språket: »Det finns ingenting stadigt, ingenting fast i universum. Allt går i vågor, allt dansar; allt är snabbhet och triumf.« Vågen är hos Woolf, liksom i fysiken, den centrala metaforen, något som Molander pedagogiskt visar i sin essä. Hans text är bitvis intrikat för den som inte är skolad i fysik, och stundtals ter sig också kopplingarna till Woolfs roman lätt sökta. Som om Molander vill finna mer av fysiken i fiktionen än vad som faktiskt finns där. Men den gemensamma nämnaren – metaforen – naglar han fast med glasklar tydlighet: »Vad både författare och fysiker söker är ett språk för att med vardagens ord beskriva en verklighet som ligger bortom den vardagliga.«

Att »Allt är vågor« utkommer i en tid då debatten om humaniorans vara eller inte vara åter aktualiserats, kan sägas vara ett lyckokast. Per Molanders analys kan därför förhoppningsvis också utgöra en påminnelse om väsentligheten i klassisk humanistisk bildning och om släktskapen mellan disciplinerna. Fysik och litteratur är givetvis skilda företeelser, men de gifter sig fint. Symptomatiskt är också äktenskapet mellan en teoretisk fysiker och en poet – Jove och Stella – i Jeanette Wintersons roman. Winterson ger kroppslig, konkret form åt relationen mellan fysik och fiktion, en balans som rubbas i sina grundvalar när de båda förälskar sig i Alice. Det är opraktiskt, men kanske möjligt? Winterson prövar gränserna, och trots det som går sönder längs vägen, mynnar romanen ut i ett omfamnande av mysteriet. Slutraderna lyder: »Vad det än är som drar ur säkringen, som slungar dig över ditt eget livs gränser ut i en kortvarig och fulländad skönhet, om så bara för ett ögonblick, så är det tillräckligt.«

Universums oändlighet. Kärlekens kraft. Skönhetens mysterium. Alla som någon gång försökt greppa dessa obegripligheter vet vad som sker: tanken vindlar. Och det är där, på den plats där tanken snurrar och svindel uppstår, som fysiker och författare arbetar. Man söker i de minsta beståndsdelarna – må det vara kvarkar eller bokstäver – för att hitta de stora svaren. Såväl fysiken som litteraturen arbetar med okända storheter. Det finns alltid sådant som vetenskapen inte kan veta med bestämdhet, liksom det finns sådant som språket aldrig kan täcka in.

Det litteraturen och fysiken har gemensamt är att de försöker bjuda »motstånd mot en tillvaro utan struktur«, som Molander påpekar. I denna strävan förenas fysikern och författaren. Båda på trots mot insikten om att såväl elementarpartikelfysiken som litteraturen i större eller mindre utsträckning är otillräckliga förklaringsmodeller. »Verkligheten stretar emot, och det mänskliga intellektet räcker inte riktigt till«, skriver Per Molander. Och kanske är det, förutom i språket och metaforen, just här som den minsta gemensamma nämnaren mellan fysiken och litteraturen står att finna. I människans begränsning. Jeanette Winterson formulerar det tydligast: »Nu när fysiken håller på att bevisa universums intelligens, vad ska vi då ta oss till med människans enfald?«

»Allt är vågor: Virginia Woolf och den moderna fysiken« av Per Molander utkommer i mars på Weyler förlag.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera