Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Vilse i samtiden

Sd:s realpolitiska framgångar förvirrar partiledningen. Nu bråkar de om vilken väg partiet ska gå.

Det var för samtiden något så ovanligt som ett signerat debattinlägg. En Birger Hansson hade skrivit under insändaren i Dala-Demokraten och denne skrädde inte orden:

»Nu har du gått över strecket Jimmie Åkesson. Nu har du fått en ny fiende, nämligen undertecknad. Du skall hålla dig till Sverige och invandringsfrågan. Du har ingenting med Norge att göra.«

Jimmie Åkesson hade dagarna före skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter. En torr sak där försiktiga formuleringar försökte fånga in en flyktig tanke om att det kanske vore lika bra att upprätta en gemensam nordisk yttre gräns nu när EU:s fallit. Danmarks statsminister Rasmussen hade ju öppnat för ett djupare samarbete. Regeringen borde möta inviten.

Det fanns ett faktafel i texten – ett allmänbildningsmisstag kan man säga – och det gjorde många sig lustiga över, men artikelns ärende, det var det bara Birger Hansson som besvarade.

Och han var som sagt förbannad.

»Det är illa nog att Sverige går under, men varför ska Sverige ta Norge med i fallet?«

Herr Hansson hyste av allt att döma inte generellt agg mot sverigedemokraterna eller deras program; han lät tvärtom som en sympatisör som blivit sur. Och händelsen säger nog i all sin fjuttighet något om tillvaron för Sveriges mest expansiva politiska parti.

De vet inte vad de ska göra nu.

De är vilse i det nya politiska landskapet.

Å ena sidan är något slags seger bärgad, realpolitiska framgångar nådda och partiet delvis normaliserat. Å andra sidan sjunker opinionsresultaten, medierna är inte lika intresserade längre och borta är den så kallade sjuklöver man kunde skylla allt på och ständigt kontrastera emot.

Vad ska sverigedemokraterna vara bra för när både moderaterna och regeringen tagit över deras åsikter om migration?

I partiledningen är man enligt Fokus källor oense om svaret. Och i Aftonbladet i förra veckan tillstod Jimmie Åkesson att det fanns olika åsikter om vad som bör vara nästa steg, hur partiet ska agera när kartan är gammal men terrängen ny.

Frågan är bara vad oenigheten betyder.

Med partipolitiska mått har sverigedemokraternas nuvarande strategi legat fast en mindre evighet. Alltsedan Jimmie Åkesson 2005 valdes till ordförande har målet varit reellt inflytande och vägen dit hetat ansvarstagande. Nolltoleransen kommer därifrån, och idén att betona socialkonservatismen mer än nationalismen. Statsmannalinjen, har den kallats internt, eller tålamodslinjen. Hellre hålla käften och vinna anseende än säga något plumpt och riva ner applåder bland de redan frälsta.

Man bör så att säga låta som Stefan Löfven eller Anna Kinberg Batra, inte som Donald Trump.

Svårigheten, beskriver partiaktiva på alla nivåer, har hela tiden varit att just det plumpa gett störst utslag i opinionsmätningar och valresultat. En reklamfilm med en massa kvinnor i burka som hotar välfärdsstaten omvandlas enkelt till stora rubriker vilka sedan tar formen av bättre siffror. Och sådana framgångar har stärkt och svetsat samman det på många sätt oerfarna partiet, vilket varit ett annat viktigt mål i vägen mot makten. Och dessutom, tillägger populistlinjens förespråkare: Blir vi bara tillräckligt stora kan ingen ignorera oss, då tvingas de andra partierna att ta in oss i värmen.

Därav svårigheten att hålla sig till strategin, vittnar partisterna själva.

Och efter valet 2014 rann som bekant tålamodet ut. I en hel valrörelse betonade partiet sin villighet att samarbeta med andra partier, sedan skulle man fälla varje budget som inte anammade sverigedemokraternas migrationspolitik. Ett år senare var det dags igen. Man gjorde annonser om tiggeriet och skickade flygblad till flyktingar runt Medelhavet. Partiet skulle inte längre bry sig om riksdagen utan ge sig ut i landet och kampanja.

Det var inte särskilt statsmannamässigt.

Akesson-Kinberg-Batra

Vinner sd:s tålamodslinje kommer Åkesson att försöka närma sig Kinberg Batra. (Foto: Lars Pehrson/TT)

Frågar man sverigedemokraterna om de händelserna så här i efterhand säger nästan alla att det aldrig var frågan om något strategibyte, men att man behövde bryta dödläget. Just den typen av uttryck dyker ofta upp. Man ville ruska om, få tv-tid, slå igenom. Alltså var det värt att göra tillfälliga avsteg från tålamodslinjen.

Det är intressant i mars 2016.

För är det någon gång sverigedemokraterna har hamnat i ett dödläge sedan Jimmie Åkesson tog över partiet så är det nu.

Så hur mycket Donald Trump behöver Jimmie Åkesson bli för att bryta det? Ungefär det är debattämnet i partiet nu när man sitter och planerar vårbudget och skriver ny kommunikationsplan.

– Det kommer bli ett jävla drag runt budgeten, säger en.

– Vi ska hålla fast och se hur det här nya läget utvecklar sig, säger en annan.

Det är inte helt tydligt.

Uppenbarligen har tålamodsstrategin starkt stöd i partiledningen, samtidigt tillstår alla att det finns ett starkt tryck för den mer populistiska linjen. Otydligheten beror på att de ännu inte vet hur de ska agera, men också på att den stora interna fienden rensades ut med förra ungdomsförbundsordföranden Gustav Kasselstrand och människorna runt honom. Det som var svartvitt då har blivit olika nyanser av grått nu.

En sak är i alla fall säker: det som de egentligen pratar om i sverigedemokraterna är moderaterna.

De mer populistiskt lagda tycker med emfas att moderaterna inte ska få komma undan med sin omsvängning i migrationspolitiken. De säger sig vilja syna bluffen, ropa vi-var-först och visa att moderaterna saknar såväl radikalitet som handlingskraft för att utgöra ett alternativ till regeringen.

De mer tålmodigt lagda anser att moderaterna gärna får vinna en procentenhet eller tre av sverigedemokraterna eftersom det förväntas stärka den falang i moderaterna som drivit omsvängningen och som antas vara mest benägen att börja samarbeta med sverigedemokraterna.

Man kan se hur de olika linjerna fått genomslag de senaste veckorna.

Utspelen om en bonustrappa för invandrare som arbetar, att välfärdstjänster knyts till medborgarskapet eller för den delen kraven att slopa licenskravet på pepparspray »tills det blir ordning i rättsväsendet« är alla försök att hitta konflikter med moderaterna, att hitta tillbaka till positionen som det mest radikala partiet. Medan Jimmie Åkessons plötsliga ja till en utredning om svenskt Nato-medlemskap ger uttryck för den andra linjen. Moderaterna har ju hänvisat till sverigedemokraternas Nato-motstånd och a-kassepolitik när frågan om samarbete kommit upp. Det verkar heller inte finnas någon entusiasm att blåsa till strid om EU och driva fram ett svenskt Brexit.

På det sättet handlar allt i sverigedemokraterna nu om moderaterna och hur man ska förhålla sig till dem. Ungefär som att allt i miljöpartiet under många år handlade om socialdemokraterna.

Den pågående osämjan i sverigedemokraternas partiledning spelar alltså en avgörande roll för hur regeringsalternativen ser ut inför och efter nästa riksdagsval. Vinner tålamodslinjen kommer Jimmie Åkesson göra allt för att slipa av kanterna gentemot moderaterna och kristdemokraterna på olika politikområden, och försöka göra Anna Kinberg Batras invändningar mot samarbete obsoleta. Tvinga moderaterna att ha en mildare retorik mot sverigedemokraterna, en process som redan inletts.

Det lär säkert också generera en och annan butter insändare. Åtminstone med adress moderatledaren.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera