Dubbelmoral kan hälsa hem

På resa i norra Uzbekistan nås vi av beskedet att Mehmet Kaplan avgår som bostadsminister. Eftersom mottagningen är skral är det inte alldeles lätt att begripa vad som har hänt. Det framgår att Mehmet har ätit middag med någon som han inte borde sitta till bords med, och någon annan har vägrat ta någon i hand. Allvarliga saker, förstås. Här i Nukus i norra Uzbekistan har vi just lärt oss att elegant lägga högerhanden över hjärtat och artigt buga mot medmänniskan. Naiva som vi är tycker vi att det känns artigt och trevligt. Hemma i Sverige duger det förstås inte alls. Där är det en förolämpning.

Nukus är världens yttersta utpost, omgiven i alla riktningar av ofruktbara saltöknar. Tre timmars bilfärd härifrån ligger Aralsjön, eller det som är kvar av Aralsjön efter Sovjetunionens rovdrift på vatten. De sovjetiska bomullsodlingarna ledde till en ekologisk  katastrof. I Nukus är jorden torr och salt, luften är  förgiftad och cancerfallen för många.

Några miljöpartister syns inte till. Inte heller några islamister. I enväldets Uzbekistan syns ingen annan till än de som har betygat president Karimov sin vördnad. Alla tycker likadant. Det är praktiskt.

Några problem med brottslighet »finns inte alls«, för en biltjuv får trettio års fängelse. Då minskar motivationen att knycka bilar. Politiska brott bestraffas ännu hårdare. Om någon knystar pekar president Karimov mot öster, och frågar retoriskt: Vill ni ha det som i Afghanistan? Nej, det är det ingen som vill. »Freden« är värdefull. Och i »Fredens« namn kan president Karimov göra som han behagar.

Att komma tillrätta med olämpligt beteende och dåliga åsikter är knepigare i en mogen demokrati, med yttrandefriheten inskriven i grundlagen sedan 250 år. Vi har ju lagar om mycket: religionsfrihet, näringsfrihet och tryckfrihet. Vi har förbud mot våldsbrott, egendomsbrott och hatbrott. Däremot har vi inte skrivit in seder och bruk i grundlagen.

Att vägra handhälsa på någon kan – i vissa fall – upplevas som oartigt, men det är inget brott. På den dåliga uppkopplingen med uzbekiska öknen så framstod det närmast som ett brott i Sverige. Det förvånade. Jag tycker inte att det borde vara ett fall för JK, snarare för Magdalena Ribbing.

Att Mehmet Kaplan hade ätit ramadan-supé med suspekta personer är allvarligare. Han hade delat hummus med Ilhan Sentürk, ordförande för den svenska sektionen av den turkiska fascistiska organisationen Grå vargarna.

På rak fråga förnekade Kaplan att han alls känt igen Sentürk. Desto märkligare eftersom han hade träffat honom flera gånger tidigare. Skandalen var stor, och bortförklaringarna från Kaplan och de miljöpartistiska språkrören var förfärliga.

För en gångs skull gick det att hålla med Jan Myrdal på en punkt i hans inlägg på SVT Debatt. Som turkisktalande minister i en svensk regering borde »Kaplan direkt ha sökt upp Sentürk för ett samtal om Grå vargarna i Sverige.« Och återberättat innehållet för sina kollegor i regeringen! Då hade Kaplan framstått som en framsynt och engagerad minister. I stället blev han en belastning.

Vem har lidit störst skada av Mehmet Kaplans krishantering: miljöpartiet eller regeringen? Det får statsvetarna bena upp. Men jag kan inte komma ifrån känslan av att vi alla har lidit skada. Mehmet Kaplans många uppseendeväckande uttalanden om Israel, yttrandefriheten och andra fadäser borde ha kommenterats tidigare. Den svenska regeringen behöver verkligen ministrar med invandrarbakgrund, och med annan – helst bättre – språklig och kulturell kompetens än Stefan Löfven.

Sverige var länge ett land med extremt stark konsensuskultur, och vi låtsas att inget har hänt. I stora, viktiga frågor som försvaret, utrikespolitiken, utbildning och forskning borde det fortfarande kunna råda konsensus. Men hur vi hälsar på varandra kan inte vara en sådan fråga.

Om vi väljer att kräva konsensus kring personligt uppträdande, badvanor, mat-och fastetraditioner och hälsningsprocedurer, då måste detta bli transparent. Då måste anställningsvillkor, för ministrar och andra, tydligt ange detta. Är vi beredda att göra upp med vår dubbelmoral i dessa frågor? Vi talar ändå om ett land som fnissar generat åt grundlagen som kräver av statschefen att han ska dela den evangelisk-lutherska tron…

För övrigt ser man annorlunda på livet när man nyss mött ett månadsgammalt kamelföl. Eller säger man kalv? Inte heller den lilla kamelen handhälsade, utan räckte ut en blå tunga och gallskrek så att jurtorna hoppade.

Text: