Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Poesi Kultur

Förbannad dikt

Den nya svenska poesiantologin kommer att få svårt att trenda på Twitter.

Ett av de där blanka studiovardagsrummen på TV4, med käckt placerade kaffekoppar och blomvaser. Malou efter tios bokklubb firade tio år och hade bjudit in Åsa Beckman, kritikchef på DN, och poeten Bob Hansson för att diskutera den svenska litteraturens utveckling under det senaste decenniet. Hansson kändes näst intill ditkommenderad (med ny bok att marknadsföra) och log roat åt hela situationen, liksom flytande lite ovanför hurtigheten och mysfaktorn. Det blev, som formatet kräver, ett ganska ytligt samtal om trender och tendenser. Bob Hansson ansåg att poesin blivit mer politisk, frodigare och mindre stram sedan 90-talet. Åsa Beckman, med ögat på prosan, noterade ett »otroligt starkt verklighetssug«. Men det mest intressanta inpasset stod Malou von Sivers själv för när hon sa att litteraturbevakningen inte får bli för »introvert och stillastående«; den ska vara »sprängfylld av känslor och dramatik«. Underförstått: det är sådan litteraturen själv är – eller ska vara. Där satte Malou nämligen fingret på den eviga frågan om litteraturens roll, om fin- och fulkultur, om vilken roll det »svåra« har i den kulturella sfären.

Min mormor, född 1919, hade förmodligen hållit med Malou von Sivers. För henne var poesi något folkligt, något man fick med modersmjölken och sedan repeterade i dragiga skolsalar. Hon kunde recitera långa dikter av författare vars namn sedan länge fallit i glömska, och så lite Hjalmar Gullberg.

Jag tyckte att det mesta mormor läste var för sentimentalt; det rimmade ofta och handlade mycket om olycklig kärlek. Men poesin låg som ett extra pulsslag under huden på henne, trots att hon aldrig läst vidare på universitetet eller följt med i någon litteraturdebatt. Dikt var helt enkelt en del av allmänbildningen i mormors barndom. I dag ser det annorlunda ut. Ämnet aktualiseras i och med publiceringen av antologin »Svensk poesi«, 650 dikter från 1 500 år i urval av forskarna Daniel Möller och Niklas Schiöler. Här kan läsaren själv följa utvecklingen från medeltida ballader via Anna Maria Lenngren till experimentellt 80-tal. Det frestar till att ställa frågan: Har poesiläsandet blivit en elitaktivitet?

Möller och Schiöler skriver i förordet att de försökt välja nytt till sin antologi, men det tycks ha varit svårt; de gamla favoriterna hänger kvar och fixstjärnor som Södergran, Boye och Tranströmer är generöst representerade. Med rätta, förstås; utan dem skulle väl ingen känna sig hemma i en svensk antologi? De flesta som passerat genom ett svenskt gymnasium kan citera (eller åtminstone känna igen) nyckelrader från denna den svenska lyrikens hall of fame. Men hur är det med senare poeter, säg, de födda efter 1960? Hur förhåller vi oss till dem?

»Svensk poesi« låtsas på antologiers vis att ingenting alls har hänt där i skarven mellan diktning som allmängods och diktning som kultursidesstoff, mellan det lätt- och svårtillgängliga, mellan formmässig konformitet och experimentlusta, konvenans och politiserad dikt. För många nöjesläsare skulle nog säga att något har hänt. Vid något tillfälle slutade poesin att ha den relevans och/eller genomslagskraft som den hade när min mormor gick i den småländska småskolan. De hyllade poeterna slutade vara identiska med de välkända och älskade.

Ann Jäderlund till exempel: hon hålls ofta för en av vår tids allra viktigaste svenska poeter (vilket inte minst befästs av att hon under 80-talet var föremål för sin egen debatt om den kvinnliga erfarenheten). Jäderlund är flerfaldigt prisbelönt och Anna Hallberg, även hon firad lyriker och ingående i kretsen kring tidskriften OEI, beskriver Jäderlunds författarskap som »ett av de ytterst få i Norden som verkligen har förutsättningar att leva vidare in i nästa århundrade«. Men frågan är vem som läser Ann Jäderlund i de tjocka lagren av besökare på landets folkbibliotek. Lever hennes diktrader i det allmänna medvetandet på det sätt som Tranströmers »du blir aldrig färdig, och det är som det ska« gör? Det är tveksamt. Samma sak kan sägas om Katarina Frostenson: Alla vet att hon är en viktig svensk lyriker, men hur många kan räkna upp hennes diktsamlingar eller citera henne?

Åsa Beckman föreslår i Malou efter tio att Svenska Akademien kan ha »större betydelse än man tror« för vad som anses fint eller korrekt att läsa i Sverige. Men även om det är sant ger det egentligen ingen förklaring till att poesins roll tycks ha krympt: Akademien har ju funnits med länge. Kanske ligger det i stället något i Bob Hanssons tes om att poesin gradvis blivit mer politisk – och därmed, möjligtvis, mer exklusiv?

Doktoranden Evelina Stenbeck menar i ETC att »samhälleligt engagerad litteratur kom tillbaka med kraft under 2000-talet«. Antologiredaktörerna har gjort ett urval som framhäver denna rörelse. Här finns bland annat Lars Mikael -Raattamaa, som sagt att »all poesi är politisk«, Johannes Anyurus förortsdikter, och Athena Farrokhzad som råkade i trubbel när hennes Sommarprogram uppmanade till beväpnat motstånd mot samhället. Den politiska dikten har ju seglat upp som publikfavorit på andra sidan sundet i Danmark där Yahya Hassans rasande uppgörelse med den patriarkala uppväxtmiljön sålt slut i bokhandlarna och Montana-pristagaren Asta Olivia Nordenhof publicerar lyriska inlägg i samhällsdebatten på sin Facebooksida. Men bredvid dessa unga superstjärnor tuffar intellektuella trotjänare som Göran Greider, lika politisk han men knappast hipp. Greider står i stället för en Konsumversion av svensk samhällskritisk dikt, en socialdemokratiskt sanktionerad tjänst som tagen direkt ur folkhemmet. Att bara vara politisk är med andra ord inte identiskt med att vara exklusiv.

Bob Hansson (som inte finns representerad i antologin – för lättviktig?) gjorde mycket för att populärisera poesin på 90-talet. En vän till mig hälsade ibland på det kollektiv där Bob Hansson bodde och minns att han brukade recitera sin poesi iförd en t-shirt på vilken han skrivit könsord med glitterpenna. »Inlevelsen var nästintill vansinnig och Bobs temperament var svårt att förutse. Det var fint, och skrämmande.« Dikterna handlade tydligen ofta om fåglar. I mina tonårscirklar läste vi inte Bob Hansson. Han hade suspekt frisyr, skrev på talspråk och verkade lite för glad. Det var vi för pretentiösa för att acceptera, och poetry slam-scenen som växte fram sida vid sida med denna typ av dikt kändes mer som rap än litteratur. Motpolen till Bob Hansson på 90-talet var konceptdiktarna på OEI. Som ett ointagligt Fort Knox sitter tidskriften OEI mitt i Sveriges poesilandskap. Grundad 1999 ville den »[ge] sig hän åt dumhet, samtal och brus, languagepoesi och efterlanguagepoesi« och ägna sig åt »virtuella karteller och produktiva felläsningar«. Ganska långt från mormors Gullberg och Ferlin, med andra ord. I slutet av 00-talet gick vågorna höga kring OEI när Axess dåvarande chefredaktör Johan Lundberg i en debattartikel i Expressen anklagade tidskriften för att vara insulär och svår, en »intolerant maktbas« som bara var intresserad av »avantgardistiska formexperiment« präglade av »oppositionella gester«. Men Malte Persson menade i stället att »OEI var, särskilt de tidiga åren, väldigt lekfull och öppen och full av entusiasm för att introducera nya idéer och författarskap«. Vem som har rätt är väl ytterst en akademisk fråga. Vissa gillar Ukon, andra Tranströmer. OEI är knappast en publikfriande publikation och det ligger kanske något i att tidskriften främst är eller var en scen för de redan invigda, men gäller inte det för alla tider? Dessutom är det knappast som att den svenska nittiotalspoesin uppfann den »svåra« dikten (se Vilhelm Ekelund och den tidens klassiskt inspirerade poesi, varje svår ung mans absoluta favorit).

Snarare är det nog så att dessa två motpoler, det svåra och det lättillgängliga, det smala och det populära, alltid existerat sida vid sida. Det är med andra ord inte helt korrekt att säga att poesi blivit en elitaktivitet. Kanske på kultursidorna, kanske den lyrik som syns och recenseras, men på internet frodas en hälsosam poetisk subkultur där entusiasterna möts för att läsa och diskutera varandras dikter. Här heter alstren fortfarande »Längtar efter dig«, »Tomt i hjärtat« och »Februari«, precis som om de vore Kent-texter. Kent-texterna är väl förresten de som i dag inpräntas i tonårshjärnorna (och på tonårsarmarna) i stället för Lenngren. Den dag Jocke Berg ger ut en samling med låttexter kan bokhandlarna förmodligen förvänta sig en storsäljare.

Den antologiläsare som söker bråddjup existensiell ångest kan för övrigt bläddra bakåt i antologin och läsa texterna tagna från svenska runstenar. Här slösas inte med orden: »Jorden skall rämna / och himlen därovan«, »Fågeln sönderslet den likbleke rövaren: / Man såg på asgöken, hur den svällde.« Lättfattligt, hyfsat självupptaget (runorna restes oftast över en död släkting eller till minne av den egna resan) och med en språklig direkthet som skulle få många poesirecensenter att jubla. 

Fakta | Från runstenar till Raattamaa

Antologin »Svensk poesi« ges ut på Albert Bonniers förlag i början av maj och innehåller ungefär 650 dikter från omkring 500-talet till 2016, från texter på runstenar till Lars Mikael Raattamaa. För urvalet står Niklas Schiöler, poesiforskare, som bland annat skrivit doktorsavhandlingen »Koncentrationens konst« om Tomas Tranströmers poesi och Daniel Möller, docent i litteraturvetenskap, vid Lunds universitet. Två kriterier har styrt antologins urval: konstnärlig kvalitet och litteraturhistorisk relevans.

47 nu levande poeter medverkar i antologin. Här är 12 av dem.

poeter

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera