Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Ibsen skulle vända sig i graven om han visste«

Forskaren och skådespelaren Anna Pettersson har klivit av scenen för att göra större nytta.

Regissören Anna Pettersson synar klassikerna och visar att skådespelaren är lika viktig som rollen. Nu iscensätter hon Lewis Carrolls barnboksklassiker »Alice i Underlandet« från 1865, på Göteborgs stadsteater.

– Alice är en rebell som ifrågasätter maktstrukturer. Hon halkar inte ner i kaninhålet av en slump, hon bestämmer sig för att hoppa. Alice iscensätter sin egen utveckling, säger Anna Pettersson.

Hon är skådespelaren som redan 30 år gammal, 1999, fick SVD:s Thaliapris efter att ha spelat Ibsens »Hedda Gabler« på Kulturhuset Stadsteatern och Lars Noréns »Personkrets 3:1« på Dramaten. I dag är hon mest verksam som regissör och har ett tiotal uppsättningar bakom sig. Hennes föreställningar – kända för att utmana teaterkonventioner och förväntningar på hur en klassiker ska spelas – ingår numera i ett forskningsprojekt. Hon är doktorand på Stockholms dramatiska högskola.

Efter den humoristiska och skarpladdat genusmedvetna »Fröken Julie« på Strindbergs Intima Teater (2012) där hon spelade alla tre rollerna, haglade utmärkelser och priser över Anna Pettersson. Bland annat DN:s Kulturpris 2013. Föreställningen har turnerat internationellt och hittills spelats 148 gånger – senast i Shanghai.

– När Strindberg skrev pjäsen hade publiken inte sett en polisserie på tv. De chockades av scenografin, ett verkligt kök med doften av stekt njure osande i salongen och av en pjäs där en kvinna av börd och en man av folket har sex med varandra. Strindberg och Ibsen var radikala och nyskapande för sin tid, men de skulle vända sig i sina gravar om de visste hur vi med vår spelstil mumifierat deras pjäser. Vi upprepar en tradition av hur vi tror att dessa dramatiker ska spelas.

Vi sitter vid ett fönsterbord på Stadsmissionens kafé i Gamla stan. Anna Pettersson, skärpt och välformulerad, är hemma i Stockholm över dagen. Premiären i Göteborg ligger tre veckor fram i tiden.

Varför »Alice i Underlandet«?

– Alice är en ung kvinna som är på väg men ännu inte nått sin slutdestination. Kanske är hon en människa som fötts på fel sida om gränsen, utan tillgångar och möjligheter. Det är befriande att boken inte är psykologiskt realistisk. Vi berättar den här historien med hjälp av filmade sekvenser, musik, ljus, kostymer och framför allt skådespelarnas gestaltning. Jag tycker om att låta skådespeleri och teknik samarbeta på scenen.

Som skådespelare gjorde du en rad roller, som en del av en ensemble, på olika institutionsteatrar. Har du slutat med det?

– Ja, men inte för att jag inte ville vara skådespelare, utan för att jag gör mer nytta som regissör. Det är svårt att skapa förutsättningarna för förändring som ensam skådespelare i en ensemble på en institution. Som regissör har jag i alla fall större möjligheter. Att vara skådespelare är underordnat min drivkraft att förändra.

Anna Pettersson, född 1969, växte upp i Bredäng i södra Stockholm. Pappa jobbade på gamla Televerket, mamma var dykinstruktör. Sportdykning på västkusten på somrarna samlade hela familjen. Teaterintresset väcktes när hon sattes i teaterkurs som 7-åring. Efter Teaterhögskolan i Stockholm har hon spelat ängel i »Angels in America«, revy i »R.E.A« på Hamburger Börs och stått ensam med tre musiker på scen, i föreställningen »Nästan ensam« – som hejdlöst rolig primadonna. Ofta samarbetar hon med sambon Gustav Lund – kompositör, musiker och medlem av Just D. Tillsammans med 15-åriga dottern Moa reser hon gärna till Berlin: »Hon följer med mig på teater och jag följer med henne och shoppar.«

Vad saknas på den svenska teaterscenen?

– Vi behöver ta tillvara de unga, annars kommer vi bara att upprepa synen på vad teater och klassiker är. Vi måste ge dem inflytande över organisationen. På teatern säger man ofta att man vill ha en yngre publik. Då måste man lyssna på de unga som vet vad unga människor vill se på teatern. Det är inte vi som närmar oss femtio som ska sitta och spekulera om det.

Hon skrattar.

– Men det är först i den här åldern som man får makten att påverka.

Har du tackat nej till teaterchefsjobb?

– Ja, hittills har jag gjort det några gånger.

Hon skrattar.

Varför tackar du inte ja?

– Jag funderar på vad nästa plats skulle kunna vara för mig, där jag kan vara med och förändra och påverka teatern. Det är möjligt att teaterchefsrollen är nästa steg. Eller inte. Det får framtiden utvisa.

Räksmörgås på Stadsmissionens kafé

Bjuden på lunch: Regissören och forskaren Anna Pettersson som åt räksmörgås och drack vatten. Och en bulle till kaffet.

Bjöd på lunch: Lolo Amble som också åt räksmörgås och drack vatten.

Fotograferade gjorde: Angelica Zander som varken åt eller drack.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera