Diagnos: utlandssvensk

De får korresjukan«, sa min förre chef på denna tidning. »Det är precis vad de får, de jävla kräken. Skenande, bindgalen korresjuka.«

Någon back öl hade vi väl gjort slut på, vilket i den gode Martins fall brukar verka som ett bittert sanningsserum. (Själv reagerar jag mest på alkohol med högljudda felaktigheter.) Det han pratade om var förstås journalister som bosätter sig utomlands.

Korresjukan, med Martins definition, är en tilltagande övertygelse om två saker. För det första att det nya hemlandet råkar vara det viktigaste i hela världspolitiken. För det andra att det gamla hemlandet råkar vara det minst intressanta genom hela världshistorien.

En personlig utveckling av det slaget följer, tror jag, en kurva i linje med något slags växande högmod. Eftersom jag nu själv genomgår exakt den processen kan det vara intressant att känna efter en aning och skärskåda förfarandet.

Ja, jag läser numera georgiska och ukrainska nyhetssajter före de svenska om morgnarna. Häromdagen inträffade exempelvis ett misstänkt bombdåd i Armeniens huvudstad Jerevan, fem timmars bilkörning härifrån. Attentatet kom bara några veckor efter att nya strider blossat upp i det omstridda Nagorno-Karabach, och tätt inpå det årliga högtidlighållandet av offren för turkarnas folkmord på armenierna 1915. Det hamnade inte direkt på Aftonbladets startsida, om vi säger så. Samma kväll small det i Odessa. Svenska medier? De babblade glatt vidare om exakt hur dum i huvudet man kan bli i miljöpartiet, och om chanserna för att den snart frisläppte gryningspyromanen ska bli ny utrikesminister.

Läkarens diagnos på Engström? Korresjukan! Stora utlandssvensksjukan! Det är bara det att, eh … jag har rätt. Hundraprocentigt, utan tillsatser och färgämnen, ISO-certifierat jävla rätt. Georgien är, i bästa fall, stormens öga – inklämt mellan mängder av konflikter. Den mellan väst och öst, den mellan kristendom och islam, den mellan nord och syd; mellan Ryssland och Turkiet, Armenien och Azerbajdzjan. Mellan Georgien och Ryssland, som ockuperar uppemot en fjärdedel av landets yta. Och så vidare. Ah, just det, sedan håller Nato som bäst på att bygga en ny Svartahavsflotta för att bistå Ukraina, Rumänien, Bulgarien och Georgien mot det ryska hotet.

Så vänta er inga storartade analyser av svenskt sosseri-as-usual från min sida. Nej, jag tänker koncentrera mig helhjärtat på planetens just nu viktigaste fenomen: Kaukasus och mig själv.

Text: