Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Hemresa till förfluten text

»Han gillar inte längre mig; jag har skrivit något kanske ­onödigt elakt och typ förstört hela hans karriär.«

Sverige, Öland, Arlanda, Södermalm, Bagarmossen. Sak samma och ändå inte. Det enda bra med Schweden är fiber och okej uppkoppling nästan överallt (till och med där hela landet egentligen inte borde leva). Så säger min man som surar över vårt kackiga wifi i Prenzlauer Berg, där rökbarerna sakta ersätts av skönhetssalonger och homeopatistugor.

Men jag vet inte jag. Efter att ha tokhatat trängseln och stressen på t-banan kommer jag upp till Expressen, till dess ledar-, kultur- och debattredaktioner, och omsluts av frihetlig munterhet. Trots att Nisse Schwartz då ligger på sitt allra yttersta.

Efter att ha besökt honom på Ersta hospice, verkligen ett ställe att dö för, hämtar jag mig med en bok och ett glas på ett av Götgatans mindre eleganta dryckeslokus. Där stöter jag ihop med en Göteborgsförfattare som jag gillar. Men han gillar inte längre mig; jag har skrivit något kanske onödigt elakt och typ förstört hela hans karriär. Så jag flyr därifrån hem till sonens etta i Bagarmossen.

Där, på det trivsamma torget utanför puben Sherlock Holmes, känns jag igen av en vacker ung kvinna. Hon älskar mig! Eller skämtar hon? Hur som helst ska jag ha skrivit något om henne, om ett radioprogram gjort av »invandrartjejer«. Får man säga så? Hon kanske också är arg?

Icke. Hon skriver »shang älskar dig nina!« i mitt lilla block, vi byter telefonnummer, hon pratar oavbrutet både med mig och en vilsen gubbe på torget, hennes kille får knappt en syl i vädret. Det är Shang Imam från Verkligheten i P3 och hon hjälper så gärna till om jag villar bort mig i Bagis, gamla människa.

Skakad och rörd sätter jag mig i ätteläggets soffa och tjuvröker, ovetande om att Nisse just då tagit sitt sista såväl nikotinbloss som allmänt Socialstyrelsegodkända andetag. Snus i all ära, men det har inte samma lugnande verkan.

Ännu mer tröst får jag sedan på Hasse Edströms, från Grisen skriker och Raketerna, 60-årskalas. Kompisar från förr på Kafé 44: Stefan Sundström, Johan Johansson, Nike Markelius, Kajsa Grytt, Malena Jönsson, Liten Falkenholm; jag kan inte nämna dem alla. Eva Fuchs och Oisín Cantwell…

Här behöver man inte vara rädd för att få skäll för saker man har skrivit eller gjort – som att ha lämnat syndikalisterna och gatuaktivismen, eller för att hellre rösta på Expressens ledarredaktion än något enda parti. Det går att vara oenig utan att vara oense, som den ugglekloke Anders Ehnmark brukade påpeka.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera