Sluta utrota vår historia

I mitten av 1900-talet köpte Stockholms stad in stora landområden som fylldes med sockerlådor i raka rader. I dag är det åter byggboom. För att lösa den akuta bostadskrisen ropas efter ett nytt miljonprogram, fast vi inte löst problemen från det förra. Även behovet av lokaler tycks vara omättligt. De politiska partierna i Stockholm slåss om att vara mest bygg- och rivningsvänliga. Flera vill förkorta prövningstider och minska medborgarnas rätt att påverka. Betongborgarråden från S, M och C tycker inte det är ett dugg konstigt att alla kulturinstanser motsätter sig deras Nobel Center på Blasieholmen, och tar inget intryck. Att kulturexperter körs över utgör normaliteten. Redan i planeringen av Dennispaketet 1992 budgeterade staden cyniskt för bötesbelopp vid rivning av K-märkta byggnader.

I Stockholm har vi en nationalstadspark. Ganska stora delar av den utgörs varken av park eller intressant natur, men är ändå skyddade. En av anledningarna är att det behövs »gröna kilar« så att diverse djur ska kunna ta sig rakt igenom huvudstaden. Till och med före detta industriområdet Albano regleras så strikt att ett planerat studentboende fick skalas ner ordentligt. Det är nämligen skillnad på kultur och natur. Inför naturen är plötsligt byggandet inte alls överordnat allt annat.

Ulvsunda slottspark som anlades på 1600-talet kunde häromåret bebyggas med radhus. Även om den var en riktig park räknades det inte som »parkmark« då den är privatägd. Kulturen fick stryka på foten, medan ovårdade skogsdungar strax intill är skyddade.

I Lill-Jansskogen, där jag brukar spatsera, ska man ta bort vackra lövträd och främja mörka granar. Detta för att skogen ska bli mer naturlig. Men inne i en stad behöver man inte en vild skog, man behöver ett grönområde helt anpassat efter människans behov. Vi har miljoner skogsplättar runt om i landet där små insekter och lavar kan få leva sitt naturliga liv hur mycket de vill. Varför måste det ske mitt i Stockholm?

Att vi fått ett så kallat »kulturreservat« på Järvafältet mellan Husby och Tensta, på en plats där sockerlådorna var planerade, berodde inte på kulturminnen i form av gamla gårdar utan till stor del på den lilla fisken gröningen som behövde kulturlandskapet för att överleva.

Nästan hela Sverige täcks av natur. Till och med gammelskog växer på en betydligt större yta än den som täcks av historiska byggnader. Trots det är skyddet för kulturhistoria minimalt jämfört med naturskyddet. Det är betydligt svårare att få spränga bort en bergknalle än ett 1800-talshus!

Naturen är underbar och central för vår överlevnad. Det jag ifrågasätter är balansen mellan natur och kultur. Är grönlingen i Igelbäcken viktigare än ett stadshotell från 1879? Är ett skogsparti, vars uppgift är att vara »grön kil«, viktigare än en samling byggnader som berättar något centralt om en plats historia? Är en ö full med skarvar mer skyddsvärd än en nygotisk kyrka?

Det är något fel i balansen: det är som om vi har drabbats av ett självhat där människans nedvärderas så att vår egen kultur och historia blir värdelös, medan djur och växter får en närmast religiös vördnad. Men ska vi bli harmoniska och visa varelser är ingenting viktigare än att bevara kultur och lära av historien.

Låt oss därför lyfta upp skyddet för kulturhistorien till samma nivå som naturen! Ingen hundraårig byggnad borde få rivas, vanskötsel av kulturhus borde likt miljöbrott ge fängelse och sammanhållande kulturmiljöer borde klassas som »kulturella kilar« där en njutande flanör skulle kunna ta sig genom staden utan minsta risk att se en byggrop.

Text: