Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Grishuvuden och rosa tomater

Margit Richert hittar matbasaren där allt finns.

Det första man möts av utanför basaren i Telavi är spannar med jordgubbar, mullbär och körsbär. Säsongen är här; nu är tid att safta kompott och sylta muraba. De arma stadsbor som inte har egen fruktträdgård är hänvisade till att schackra med de azeriska kvinnorna, vars kartellbildningsskicklighet får den svenska byggindustrin att framstå som amatörmässig.

Genom ingången passerar man käcka grishuvuden uppradade tillsammans med sina klövar. Nu slaktas de sista svinen före högsommaren – köttet håller för dåligt när temperaturen börja klättra upp mot 35 grader. Men än så länge är det svalt nog i den enorma hangaren. «Shaslik! Shaslik!» bjuder slaktarna oss vänligt – grillspett heter egentligen mtsvadi på georgiska, men alla förutsätter att vi är något slags ryssar.

Det viftas ilsket med plastpåsar fästa vid träpinnar – inte en fluga tillåts landa på de solblekta vaxdukarna där hela oxläggar och halva killingar tronar på lit de parade. Ett lungslag dinglar på sin krok: njurar gnistrar som rubiner i de solstrålar som silar genom köttkatedralens tak. En snärt med flugsmällan – sedan åter till backgammon med grannslaktarna. Vem som vinner är oklart, men vi köper en bit kalv till kvällens gryta.

Vi tar av till höger in i mejerigången. Makens kaffemjölk säljs opastöriserad i urdiskade läskflaskor. Våra två mjölktanter har förstått att vi talar hjälplig georgiska och pumpar oss ständigt på ny information. Är vi gifta? Har vi barn? Vad kostar en liter mjölk i Sverige? Vi blir påtrugade en glasburk matsoni, kallsyrad yoghurt med gräddlock. Chacha! Vi måste förstås smaka den georgiska grappan innan vi går. Det är strax innan lunch och spriten håller minst sextio procent, men det är bara att skåla: Gamarjous!

Ost härnäst. Mozarellasnäll sulguni eller fetasträv imeruli? Vi smakar oss igenom halva gången och fastnar till sist för en bit stickig guda, en grynpipig fårost från Tushetibergen.

fiskkaren flämtar ett par karpar matt åt de sprittande bäcköringarna, intill ett stånd plockade kycklingar med hängande huvuden och fötterna i vädret. Jag har lärt mig den hårda vägen att de inte är urtagna. Hackade kycklinginälvor med valnöt sägs vara en delikatess.

Den som tar åt vänster efter fisken förirrar sig in i klaustrofobiska gångar kantade med turkiska blommiga lakanset, emaljkastruller, ukrainska hemmatofflor och klänningar för alla sorters figurer. Till höger finns skrotnissar och vaxduksrullar, nål och tråd och adaptrar.  En kryddmadam rycker tag i oss: dags att provsmaka chiliaromatisk adjika, dofta på malda, knallgula  tagetesblad och beundra de syrliga berberisbären. Vi köper hennes tkemali, en sötsur illande grön plommonsås smaksatt med sommarkyndel och korianderblommor.

Vidare mot grönsakerna. Det är säsong för rosa tomat, köttiga bestar stora som spädbarnshuvuden. Persisk tunnskalig gurka samsas med salladslök, färskpotatisen ligger storlekssorterad, överallt ett överdåd av örter. Lila basilika, dragon, persilja, mynta, frilandsdill och rödbetsblast i tjocka knippen. Späd vitkål i stora pyramider, högar av glänsande aubergine. Fler sorters paprika än jag visste fanns. Kassarna börjar bli tunga.

På väg ut ser jag något som får pulsen att rusa – efter många somrars jakt på Mälaröarna känner jag igen den blekgula kantarellfärgen på trettio meters avstånd. Ett kilo, tack. Nej förresten – ta två!

Jag trodde att jag skulle få ge upp mycket när jag lämnade Sverige. Jag hade ingen aning om hur mycket jag skulle vinna. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera