Hackordningen upp och ned

Efter ett halvårs försök till urbanisering bor vi på landet igen. Huset är vackert och isande kallt, trädgården är vild och stekhet. Om morgnarna och kvällarna syns de enorma bergen i öst; i solen förvandlas de snötäckta topparna till ett bländande, stilla inferno. Däremellan, mitt på dagen då temperaturen snart når trettiofem grader, dränks det mesta i moln och dimma, som om Gud själv tröttnat på det kuperade landskapet och går en vända med ångstrykjärnet.

Hierarkierna kastas om. I storstäder råder omänskliga, högprecisa måttsystem för allt. Hur bra på engelska? Hur uppdaterad garderob? Stamgäst på hur många innekrogar? Vän med hur många ambassadörer och andra internationella sändebud? Knuten till vilka tidningar och tidskrifter?

Här ute gäller andra värderingar. Hur noggrann med att inte köra ihjäl grannens nykläckta kycklingar, som ständigt frekventerar grus-vägens många vattenpölar? Hur många minuter för att göra upp en eld i öppna spisen, med torkade vinkvistar till tändved? Hur skicklig på att uppfatta grannskapets gåvosignaler om att hemgjort vin, inte öl, är det man dricker på verandan till ett respektabelt medelklasshem? Hur många veckor innan man förstår att bygdens samlade åsnekår invaderar en nyklippt gräsmatta om man inte ordentligt tillsluter grindarna?

Jag befinner mig med ens lägst i hackordningen – med ett möjligt undantag. Gårdshunden Chico, som, ska vi säga … följde med på köpet. Eller motsvarande. Här är han i alla fall, och några flyttplaner verkar inte uppfylla hans skrala tankevärld. Han är ful. Han är dum. Han är lismande. Men där upphör också likheterna. Han är nämligen ytterst självständig och en överlevare av rang.

Någonstans inhandlar min galna hustru »av misstag« get i stället för lamm. Vi grillar fanskapet. Alla håller god min. Senare anas en lönnfet skugga slinka ut ur köket: Chico, med ett stycke köttputs i truten. (Aldrig ser man folk äta med samma hysteriska belåtenhet som efter ett välförrättat kriminellt värv – stöld är godare än gratis.) När jag försöker åthuta kräket frambringar han en kombination av flin och fräsljud. Det läggs som allt annat på minnet, då min nya bok skriker efter innehåll.

Och så inser jag den ljuva sanningen. Inte ens hundjäveln står jag över. Äntligen befinner jag mig längst ner, där fallhöjden är precis noll. Äntligen har jag planat ut och kan ägna mig åt det värdelösa intellektuella arbete världen efterfrågar och förtjänar.

Text: