Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Han delar Norge

I grannlandet väcker han ramaskri, men här hemma är han fortfarande relativt okänd. Vem är egentligen Jonas Dahlberg?

Lilla baren på Riche en vanlig torsdagskväll för sådär fyra år sedan. Kön till toaletten böljade som en tångruska i havet av människor och plötsligt hördes det ett skrik från en tjej: »Nej, kolla! De har satt en övervakningskamera inne på toaletten!« Mycket riktigt satt där en övervakningsmonitor som visade en skärmbild av toaletten de alla väntade på att få komma in till. Hennes kompis var nu också uppmärksammad och de tittade intensivt på bilden. »Men det är ju ingen därinne. Så vem är det vi väntar på ...? Jag måste kissa. Nu.«

Det de tittade på var Jonas Dahlbergs verk i serien »Safe Zones«. Han hade byggt en liten, helt identisk, modell av toaletten på Riche i papp. Den hade sedan ljussatts och en kamera placerats för att övervaka papptoaletten som sen sänder bilden till monitorn utanför. En äldre version sitter utanför toaletten på Moderna museet. Och de leker båda med vår rädsla för att avslöjas med byxorna nere. Bokstavligt talat.

Sedan han gick ut Konsthögskolan i Malmö år 2000 har Jonas Dahlbergs konstnärskap varit efterfrågat och uppskattat. Dels därför att verken är begripliga, men kanske viktigare därför att de lämnar plats åt oss som upplever dem. Vår närvaro är till och med avgörande.

I hans Utøya-monument blir det väldigt tydligt. De som besöker den idylliska platsen för verket gör så för att de vet vad som skedde där den 22 juli 2011. Deras känslomässiga bild har redan tagit form. Konstverket kommer helt enkelt värdigt att lotsa dig till dig själv.

Den 13 september 2014 twittrade Prithvi Shankar, en ung teknolog från Indien, ut en bild föreställande en sovande amerikansk delegat på FN:s ekonomiska och sociala råd. Han sitter ihopsjunken med dagens agenda (får vi förmoda) över halva ansiktet. Uttråkad till tänderna. Bilden av den slumrande amerikanske delegaten trendade den dagen och Ekonomiska och sociala rådet införde genast en ny medie-policy. De som såg bilden fick nog bara bekräftat det vi alla redan gissade och de själva vet. Att förhandlingar är långtråkiga och tar tid och man kan inte alltid vara på topp.

Det Prithvi inte kände till var att man tre år tidigare bjudit in fyra svenska konstnärer att föreslå en ny fond mot fönstret och att Jonas Dahlberg var en av de tillfrågade. Det draperi som hängt där skulle bytas ut och man ville ha en samtida konstnärlig gestaltning som skulle ersätta den gamla. Just utseendet på det Ekonomiska och sociala rådets stora plenisal är en svensk angelägenhet i FN-huset eftersom den är ritad av Sven Markelius.

Jonas Dahlberg lämnade in förslaget »Silver Screen«, en duk vävd av silvertråd och silverfiber som sakta, sakta genom oxidation skulle framkalla bilden av Brooklyn och East River som finns på andra sidan. Processen skulle ta mellan femton till tjugo år. Kanske inte tillräckligt snabbt för att få delegaterna att inte somna under arbetet, men ändå kanske något som kunde få dem att observera en liten förändring kommande arbetsdag – precis som en förhandlingsprocess. Men förslaget valdes tyvärr bort till förmån för ett verk av Ann Edholm.

Det hade nog varit en dröm för Jonas Dahlberg att få göra ett verk för FN-huset i New York, ett hus ritat av två modernistiska giganter (Oscar Niemeyer och Wallace Harrison). Han studerade trots allt till arkitekt innan han antogs till konsthögskolan. Och det märks i hans konst som är full av avfilmade husmodeller och verkliga boendemiljöer.

Projektet »Safe Zones« är just arkitektoniska verk. Oftast i form av modeller av platser där vi hoppas att vi är ostörda (som till exempel toaletten). Det första verket i serien är från 1996 och består av två ramar som hänger bredvid varandra, i den ena syns lägenhetsritningar och en text. Mellan dem är det dragna linjer. Av texten som hör till så förstår man att han har bott mittemot en lägenhet där han sett ett gevär hänga på väggen. »Hjälp, tänk om mannen som bor där börjar skjuta på mig?! Bäst att räkna ut var alla säkra delar av lägenheten är!« Linjerna markerar alla tänkbara skottvinklar. Platserna som saknar linjer är ofarliga att vistas i. Inuti den andra ramen sitter tre fotografier av den möjlige mördargrannens bostad (tagna på natten ur en nedsläckt lägenhet). Det hela är väldigt »Fönstret mot gården«-aktigt och fantastiskt dråpligt, för det fångar upp och driver en morbid fantasi inför det okända till sin spets.

KULutoya
Omstritt konstverk. Illustration av Jonas Dahlbergs Utøya-monument. Konstverket ska stå klart i juli 2017.

I många av sina verk smyger Jonas Dahlberg runt i hem- och stadsmiljöer. Ingen är där förutom han. Han är ett spöke. Som om han förkroppsligar Le Corbusiers kända citat: »Arkitektur är det skickliga spelet, korrekt och storslaget, av sammanfogade former i ljuset.« Husen och rummen är spel och kulisser och den noggranna ljussättningen är det som håller ihop allt. I videoverket »Invisible Cities« från 2004 låter han en kamera glida ljudlöst fram över en till synes övergiven stad, trots att det är mitt på dagen.

Jonas Dahlberg är själv född och uppvuxen i en sådan stad. Närmare bestämt i Uddevalla på 70- och 80-talen. Och det är svårt att inte se kopplingen till staden i filmen. Det är en mindre svensk stad, där allt är tyst och märkligt stilla (förutom någon fågel som flyger förbi i bilden). Titeln anspelar också på Italo Calvinos bok med samma titel, där Marco Polo berättar för en åldrad Kublai Khan om städerna i hans rike. Men allteftersom orterna beskrivs, så börjar de mer och mer låta som italienska städer med kinesiska namn. Marco Polo beskriver det han minns från hemlandet. I videoverket blir Jonas Dahlberg Marco Polo och betraktaren Kublai Kahn. Ur det perspektivet berättar konstnären för oss om en stad som aldrig kan formuleras på ett annat sätt än som en mindre svensk stad. Det är också en sorts ort som är »osynlig« i det moderna Sverige där de större städerna växer på bekostnad av de mindre.

I verket »View Through a Park« från 2009 hemsöker han i stället de fashionabla bostäderna runt Gramercy Park i New York (stadens enda kvarvarande privata park) om natten. Sakta åker kameran från insidan av det dyrt möblerade hemmet i ena änden, genom parken och in i ett hem på andra sidan och tillbaka. Hans blick når över allt. Kameran blir under filmens gång också mer och mer påträngande. Fantiserade skottlinjer har utbytts mot en kamerablick, men i båda fallen är det ett övergrepp på det privata. Det finns inga säkra zoner.

Den lilla svenska staden och New Yorks paradvåningar förenas i att bli arkitektur-modeller. Den ena krymper sedd från ovan och den andra växer sedd i närbild. Båda är mänskliga fantasier om ett gott liv. De har byggts en gång i tiden för att vara trygga och hemtrevliga platser där barn kan leka och gamla känna sig trygga. När de i filmerna är tömda på människor så är fantasin desto tydligare och platserna förvandlas till spöklika scener från en katastroffilm.

Även om Jonas Dahlberg arbetar med skulptur och fotografi, så är det nog framförallt hans videoverk som han gjort sig känd för. Han säger själv att han är inspirerad av regissörer som danske Carl Theodor Dreyer och ryske Andrej Tarkovskij. Ändå har han mer gemensamt med Steven Spielberg och Lars von Trier. Regissörer som är cineaster och kan filmhistorien. Som har sett nästan allt och ur detta inre bibliotek skapar sina alster.

När Steven Spielberg gjorde »Hajen« 1975, så lät han den vattenrädde sheriffen Martin Brody ängsligt titta sig omkring på stranden när han försöker se var den blodtörstiga hajen kan vara. Hans blick flackar fram och tillbaka och genom kameran blir hans blick vår. Han reagerar som de flesta människor gör när de är rädda eller nervösa. Förmågan att sortera förnuftigt försvinner, all information blir viktig. Precis som Spielberg håller Jonas Dahlberg hårt i de konstnärliga tömmarna medan han lotsar och styr oss genom sina verk.

Det är den här upplevelsen av att se något som i sig själv är bekant eller på ett bekant sätt som ger dem styrka.

I nästan alla av Jonas Dahlbergs konstverk finns också en känsla av melankoli och melodram. De är så att säga hans känslo-mässiga byggmaterial. De blir språngbrädan för en djupare reflektion. Som i de två verk han har gjort som nationalmonument till två nordiska grannländer, det ena hyllar friheten och det andra högtidlighåller minnet av landets offer.

Den 6 december nästa år kommer verket »The Path of the Sun« att invigas i Virolahti i Finland, för att markera 100-årsdagen av Finlands självständighet från Ryssland. Verket består av en vinklad stor cirkel som speglar solens rörelse på himlen. Under cirkeln finns det markeringar som visar solens upp och nedgång dagen då Finland blev ett fritt land.

Tänk dig scenen: i barrskogen halvvägs till Ryssland stiger solen, samtidigt som mäktig musik förstärker scenen. Den fria nationen Finland ser dagen för första gången. Människorna riktar blickarna mot himlen samtidigt som det bleka vinterljuset träffar deras ansikten. De har lämnat det förslavade mörkret för att möta friheten i ljuset.

Något av det mest filmiska som finns är nationella segrar. De förenar landet i en gemensam berättelse. Nationella trauman gör detsamma. Då förenas landet i sin sorgeprocess och bearbetning av det som skett.

I juli 2017 ska Jonas Dahlbergs minnesmonument över offren på Utøya stå klart. Det har varit en lång väg hit. I Norge har det riktats skarp kritik mot förslaget. De som är bofasta i trakten säger att de inte vill bli påminda om terrordådet varje dag, andra har tyckt att det borde resas minnesvårdar i alla de norska kommuner som förlorade en invånare i massakern. Och precis som i fallet med Estonia-monumentet så har några närstående till offren bett att man utesluter deras namn.

Monumentet »Memory Wound« är ren arkitektur. En bit av en udde på fastlandet intill ön i den natursköna bygden kommer att skäras ut. Den sten som tas bort kommer att forslas till Oslo för att vara materialet till ett minnesmonument i regeringskvarteret.

Inuti snittytan som fortfarande är på fastlandet ska det gå att stå och se på den motsatta snittytan där namnen på de som förlorade livet i terrorattacken ska stå tydligt inhuggna. Besökarna ska ledas dit på en gångväg av trä. Det ska ta cirka fem till tio minuter att komma fram. Och då är det också film. Besökarnas blick är kameran. Men det är Jonas Dahlberg som leder dig till att möta ditt minne och det faktum att det inte finns några säkra zoner.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera