Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Sankta Elisabeth skingrar skuggorna

Edward Blom ser ljuset från Elisabeth Hesselblads helgongloria.

En god vän undrade, efter att ha läst om Elisabeth Hesselblad, hur många som helgonförklaras. Jag svarade: ett tiotal per år. »Men då är det ju ingen stor grej«, svarade han besviket. Jag fick förklara att det inte är för Katolska kyrkan händelsen är unik – utan för Sverige: för första gången på över 600 år har vi fått ett svenskt helgon.

Själva tanken att något Katolska kyrkan gör kan vara intressant för oss känns nog konstig för de flesta svenskar. Katoliker har traditionellt betraktats som »främmande trosbekännare« och historien efter reformationen har kantats av förtryck. Först genom avrättningar, som till exempel drabbade Södertäljes borgmästare Zackarias Anthelius som dog martyrdöden 1624 för att han vägrade övergå till protestantismen. Sedan genom landsförvisning: så sent som 1858 fråntogs sex svenska kvinnor som konverterat sitt medborgarskap och utvisades – trots att de inte hade koppling till något annat land. Till 1870 var katoliker förbjudna all statstjänst och fick inte sitta i riksdagen. Ända fram till 1950-talets början var katoliker i Sverige förbjudna att bli läkare, sjuksystrar, lärare eller regeringsmedlemmar!

Katoliker är dock inte några främmande fåglar i den svenska kulturen. De första svenskarna blev katoliker redan vid slutet av 800-talet. Mot mitten av 1000-talet tillhörde majoriteten av svenskarna Katolska kyrkan, och det varade till mitten av 1500-talet då Svenska kyrkan uppstod och katolicismen förbjöds. Men helt utan katoliker var inte Sverige efter det heller. Många fortsatte att vara katoliker under ytan även efter reformationen. Framför allt har det hela tiden tillkommit nya katoliker i Sverige, både genom konversion och invandring.

Min egen farmors mormors farmors morfar var en vävare från Belgien vid namn Tomas Voss. Han kom till Stockholm i början av 1700-talet och hörde till de tusentals katoliker som i hemlighet behöll sin tro, fast det var förbjudet. Vad som skedde inne på utländska ambassader kunde svenska staten inte styra – så enda möjligheten att gå till mässa, till bikt eller döpa sina barn var att smyga iväg till en utländsk ambassad som hade en katolsk legationspräst.

Med Gustav III blev det lättare för utlänningar som kommit till Sverige, och deras ättlingar, att praktisera sin katolska tro. Sedan 1783 är Katolska kyrkan tillbaka även officiellt. Men diskrimineringen var så hård att nästan alla barn till katoliker ändå valde att bli lutheraner.

Även sedan religionsfrihet infördes 1952 har synen på katolicismen präglats av oförstående. Katolska kyrkan har alltid upplevts så utländsk att den drabbats av främlingsrädsla, men samtidigt så europeisk att detta aldrig setts som utslag av rasism eller som slag mot svaga grupper. Något som blev tydligt när Femen-aktivister kränkte ett mässfirande i katolska domkyrkan 2014 och inte en enda politisk företrädare gick ut och fördömde dådet.

Med påve Franciskus upplever vi nu en tövädersperiod: Förr var allt svensk press skrev om oss katoliker okunnigt och negativt – nu är det plötsligt okunnigt och positivt! Sådant kan växla snabbt, men att en svensk konvertit som levt i vår tid upphöjts till helgon kommer att ha en långsiktig inverkan på synen på Katolska kyrkan. Detsamma gäller påvens stundande besök vid Svenska kyrkans och Lutherska världsförbundets jubileum. Som ättling till dem som förtrycktes känns det inte oproblematiskt att vår ledare firar med det samfund som stod för förtrycket. Men det är ju just det som kristendomen går ut på: älska och förlåta. Och med allt vi katoliker ställt till med under 2 000 år är vi de sista som skall döma andra.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera