Krönika

Skärp dig, kapitalism!

Det är inte bara posten som slutat komma som ett brev på posten.

Systemkollaps? Kapitalismens kris? Det sjunde inseglet? Kalla det vad ni vill, men situationen är ohållbar. Och nu talar jag inte om smältande polarisar, döende ekosystem, antibiotikaresistens, peak oil, sinande vattentäkter, dito skatteintäkter, insolventa banker, drunknande flyktingbarn, ryskt vapenskrammel, det orangea kuvertet och risken för att Donald Trump faktiskt blir vald till president. Sådant är jag lika bra på att förtränga som alla andra. Jag talar om praktiska saker i vardagen.

Den första regelbundna postförbindelsen mellan länder i Europa inrättades 1490 av släkten Thurn und Taxis. Och så sent som för ett år sedan kunde man få ett brev från Stockholm till Berlin levererat på två–tre dagar. Men nu? Postnord slarvar bort ungefär varannan försändelse, och de som kommer fram gör det med veckors försening. Om det nu är så att folk skickar mycket färre brev nuförtiden, så borde det inte vara en oöverstiglig uppgift att sortera de få kvarvarande korrekt, tycker man.

Teknikens utveckling är inte linjär. Ta flyget, till exempel. Bröderna Wright tumlade tidigt runt i aerodynamiken, men den ovedersägliga höjdpunkten i flygets historia var likväl zeppelinarförbindelsen Frankfurt–Rio: knappt fem dygns färd, privata hytter, matsal, sällskapsrum, läsrum, rökrum, flygel, bar. Vad som kom sedan var enbart försämringar. Från brinnande infernon i bombade stadskärnor, till icke fungerande automater för incheckning, trånga säten och irriterande försök att sälja meningslösa taxfreevaror.

Om man ville slippa färdas som boskap i skattesubventionerat lågprisflyg med överarbetad kabinpersonal kunde man så sent som för ett par år sedan ta nattåg i stället. Naturligtvis går det inte några nattåg längre. Och ni vet hur väl även dagtågen fungerar i Sverige. Medan man väntar i timmar på ersättningsbussar i obygden, får man trycka i sig äckliga mackor från Pressbyrån och drömma om japanska maglevtåg, hyperloop och självkörande bilar.

Och varför kan man inte längre bygga hus och möbler som håller? Varför är utbudet på Netflix sämre än i till och med en dålig videobutik på nittiotalet? Varför är, trots tvåhundra år av kapitalism, »lättöppnade« och »återförslutbara« förpackningar fortfarande inte lättöppnade eller återförslutbara? Varför går det inte att förbjuda taxibedragare i Stockholm? Varför betraktas det numera som helt orimligt att korrekturläsa artiklar innan man publicerar dem? Och är roliga djurvideor en fullgod ersättning för den tredje statsmakten? Jag bara lyfter frågan.

Mänsklighetens historia kan grovt delas in i tre stadier: först laidback jagande och samlande på naturens villkor, med gott om tid för sång och dans och psykedeliska ritualer. Sedan tiotusen år av agrar misär – svält, slaveri, kvinnoförtryck, pest, ölost, barkbröd, skörbjugg, plundringskrig, och så vidare – som till pluskontot dock kan räkna pyramider, skriftspråk, och en del annat i den genren. Sedan den moderna epoken, där den industriella revolutionen åtminstone efter hand och i snitt ledde till att folk fick det betydligt bättre igen. Plus nattåg och zeppelinare, så länge det varade.

Posten har jag givit upp, men jag hoppas fortfarande lite på zeppelinarna. De fick dåligt rykte när Hindenburg brann upp, men det var för att helium belagts med amerikanskt exportförbud, så tyskarna fick använda väte i stället. Den dag då det blir orimligt att bränna flygbränsle som vi gör det i dag kan de kanske göra en comeback. Det tråkiga är att grundämnet helium också är en ändlig resurs. Och att vi när den dagen kommer antagligen lär ha använt alltihop till McDonald’s-ballonger.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera