Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Ut ur röstbåset, in i striden

Britternas uppgörelse med EU slutar inte med folkomröstningen.

Man kunde nästan ta på frustrationen hos Jonathan Faull. Det var några veckor före folkomröstningen och chefen för EU-kommissionens insatsstyrka för »strategiska frågor relaterade till Storbritanniens folkomröstning«, hade hamnat i ett meningsutbyte på mikrobloggen Twitter.

Faull angreps av anonyma EU-skeptiker som antydde att han i lönndom spelade någon roll i folkomröstningen. Britten är förvisso en nyckelspelare i processen som lett fram till den. Han var kommissionens högste tjänsteman som förhandlade fram avtalet mellan EU och Storbritannien som britterna nu röstar om och är troligen den som kommer att leda arbetet för att ta hand om efterräkningarna, inte minst om utfallet blir att stanna kvar.

Men som nästan alla andra i EU-maskineriet har han medvetet hållit sig utanför valkampanjen.

»Jag är tjänsteman«, svarade han uppgivet.

»Jag kan inte ens rösta, bott utomlands mer än 15 år.«

Även om Faull inte agerar för någon sida i striden illustrerar attackerna den misstro som finns mot Bryssel. Det politiska och ekonomiska ledarskapet har i valkampanjen famlat efter argument som biter på missnöjda väljare. Det är uppenbart att makthavarnas logik och studier inte biter.

Folkomröstningen var en chans för britterna att lugnt och sakligt överväga EU-medlemskapet och Storbritanniens plats i världen. I stället blev det ett förgiftat gräl med skräckpropaganda från båda håll.

Om britterna röstar för att stanna gör de det inte av övertygelsen att EU är något bra utan av rädsla för de ekonomiska konsekvenserna vid ett utträde. Den grundläggande motviljan till EU är kvar hos en stor majoritet, särskilt i det konservativa partiet. Inbördeskriget i brittisk politik kommer att fortsätta.

Visserligen har »Lämna«-sidan lovat att acceptera valresultatet, men det är svårt att tro med tanke på hur intensivt de avskyr EU. En knapp förlust kan också skyllas på en exceptionell händelse, som till exempel förra veckans mord på Labourpolitikern Jo Cox.

Skottlands folkomröstning 2014 om att lämna Storbritannien avskrev inte heller den frågan för all framtid. Med resultatet 55–45 procent för att vara kvar bidar självständighetssidan otåligt sin tid i väntan på att styret i London på något sätt bryter mot förutsättningarna som rådde 2014 så att en ny folkomröstning är berättigad. Det skulle kunna vara att trampa på skotska befogenheter eller att gå ur EU.

Vi behöver bara 6 procentenheter fler röster nästa gång, argumenterar de skotska nationalisterna.

Om britterna röstar för att lämna EU ser skilsmässan ut att bli både lång och uppslitande. Det kan ta upp mot sju–tio år. Från ögonblicket när premiärminister David Cameron anmäler till övriga EU-ledare att Storbritannien vill lämna unionen startar klockan. Villkoren för utträdet ska bestämmas inom två år, enligt EU-fördraget.

EU-sidan insisterar att det bara går att börja förhandla om den nya relationen först när Storbritannien är ute och alla banden klippta. Ordföranden för EU-ledarnas toppmöten Donald Tusk tror att det sedan minst tar fem år för att nå ett nytt avtal.

»Lämna«-anhängarna hoppas att EU kommer att ge Storbritannien förmånliga villkor. Nog vill tyskarna fortsätta sälja Mercedes till britterna? Men sannolikt blir EU:s förhandling stenhård. Frankrike lär bli bad cop och Tyskland good cop. De har ett mycket starkt intresse i att Brexit inte blir en succé för att andra länder inte ska få samma idé. En dominoeffekt skulle kunna svepa med Nederländerna, Danmark – eller varför inte Sverige? EU-skepsisen växer också i Italien och hos östeuropéer som Tjeckien. Långtgående upplösning i det scenariet.

– Det ligger i Tysklands och Frankrikes intresse att stoppa spridningseffekten. Hur skulle en snabb och bra uppgörelse se ut i Ungern, eller Sverige, eller till och med Polen? EU är beredd att ta en kortsiktig kostnad för att stoppa att EU-samarbetet vittras sönder, säger Simon Hix, professor vid London School of Economics.

Många års osäkerhet slår mot den brittiska ekonomin. Ekonomiskt vore den bästa lösningen om Storbritannien valde ett norskt upplägg med nästan fullt tillträde till inre marknaden. Enligt Internationella valutafonden, IMF, skulle brittisk BNP bara falla med 1,4 procent till 2021. Men denna lösning innehåller absurt nog allt som de brittiska EU-skeptikerna ogillar: stora inbetalningar till EU-budgeten och krav på att följa de flesta av EU:s regler – men helt utan inflytande över dem.

Att bli politiskt självständig får ett högt ekonomiskt pris. Utan tillträde till inre marknaden och utan frihandelsavtal med EU spår IMF att brittisk BNP faller med 4,5 procent till 2021.

Lämna-sidan har lovat ett orealistiskt önsketänkande. Förhandlingarna riskerar att bli mycket hätska. Samtidigt skulle Storbritannien behöva förhandla fram handelsavtal med hela resten av världen parallellt.

Beslutet är stort. Det är ett hot mot internationaliseringen och liberala demokratier, förkunnade Finlands avgående finansminister Alexander Stubb vid ett möte i Luxemburg förra veckan.

– Det här är ett av de avgörande ögonblicken sedan andra världskriget. Du har globaliseringsanhängare mot nationalister – inte så mycket vänster mot höger längre, sa han.

På nationalisternas sida räknar han upp brittiske Ukip-ledaren Nigel Farage, republikanernas presidentkandidat i USA Donald Trump och franska Nationella frontens ledare Marine Le Pen.

– Taktiken de använder är att vara mot invandring, mot globalisering. De försöker ta sig in i tankesättet hos folk som tycker att de har förlorat på globaliseringen, sa Alexander Stubb.

Den brittiska avskyn för EU har onekligen långa anor, ständigt underblåst av en fientlig press. Men den förstärks nu av den allmänna vågen av populism. För många har det gått för snabbt med globaliseringen, digitalisering och förändringar i samhället mot en mångkulturell regnbåge. Det kan kallas för en »framtidschock« – att förändringarna går för snabbt.

Många brittiska EU-motståndare säger att de inte längre känner igen sitt land. De som känner sig förbisprungna är oftare män än kvinnor, oftare lågutbildade och bor utanför storstäder. EU-invandrare får skulden för att det är svårare att få tag på bostäder eller bra skolor, eller att sjukvården är ansträngd. (Detta trots att EU-medborgarna är nettobidragare till samhället och alltså delvis betalar för britterna.)

På samma sätt blir invandrare fokus för vreden i andra länder. Men inte bara invandrare, flyktingar och EU, utan också »ohejdade marknadskrafter«, euron och frihandel när samhällen förändras snabbt.

Det finns tydliga paralleller mellan debatten om Brexit och diskussionen om frihandelsavtalet mellan USA och EU, TTIP. Vid sitt besök i Stockholm i månadsskiftet förklarade USA:s handelsminister Michael Froman det kraftiga motståndet mot frihandelsavtalet med att medelklassen är satt under press. I USA har lönerna stått stilla i 15 år medan löneskillnaderna har ökat. USA producerar lika många varor nu som tidigare, men med färre arbetare eftersom fabriksrobotar har ersatt dem.

– Man kan inte rösta om nästa generation robotar. Man kan inte rösta om globaliseringen – den är bara en kraft som sprider sig, sa han då till Fokus.

– Fast man kan rösta om handelsavtal. Så på många sätt blir handelsavtal syndabocken som folk öser sin fullt berättigade oro över.

Motstånd mot frihandel går hem hos amerikanska väljare. Så inför president- och kongressval i höst tävlar kandidaterna om att förespråka protektionism.

I en marknadsekonomi är det normalt att jobb skapas och försvinner hela tiden. Och ekonomiska fördelar av frihandel är entydigt belagda – precis som fördelarna med EU-medlemskapet. Men folk upplever det inte så. På samma gång viker tron på auktoriteter, och väljare i Storbritannien litar inte längre på experter eller exempelvis tv-företaget BBC.

När det gäller handelsavtalet med USA finns också en utbredd rädsla i Europa att europeiska regler för miljö, hälsa, arbetsrätt och medborgerliga rättigheter försvagas. Detta trots att ansvariga, som EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström, upprepar med en papegojas envishet att så inte ska ske.

Hon är frustrerad. Sakliga argument når inte fram. I maj skulle hon delta i en debatt om TTIP i Bryssel. Plötsligt ställde sig en grupp anti-TTIP aktivister upp i publiken och började sjunga. Genom dörren vällde ett 50-tal aktivister in.

Alla sjöng med kraft »Do you hear the people sing?« från »Les Misérables«. Men dessa representanter av folket vill inte själva lyssna på Cecilia Malmström. De bjöds in till att delta i debatten. Men de fortsatte att sjunga – med övertygelsens glöd lysande i ögonen. Och sjunga. Tills polisen kom efter 20 minuter.

– Vi underskattade motståndet. Ingen trodde att vi skulle behöva förklara varför ett avtal med USA är bra, säger Cecilia Malmström till Fokus.

Att ge enkla löften och vinna val med dem är en sak, att infria dem är en annan. Det har inte minst grekiska vänsterpartiet Syriza fått erfara. I valet i januari ifjol lovade partiet att inga smärtsamma förändringar behövdes trots att landet stod på ruinens brant. Allt kunde vara som förr. När Syriza sedan vann regeringsmakten försenades en uppgörelse med övriga euroländer ett halvår (till en trolig kostnad av 2,7 procents högre arbetslöshet i år).

I juli utlyste Syriza en folkomröstning om räddningspaketet man till sist enades om – åtstramningar och reformer i utbyte mot nya lån. Absurt nog rådde Syriza folket att rösta nej. Och 61 procent av de stolta grekerna bad också långivarna att dra åt helvete. Men sedan vände Syriza på klacken igen och genomförde uppgörelsen i alla fall. De insåg att statsbankrutt var ett alltför högt pris.

Så folket bestämmer inte alltid.

I den brittiska folkomröstningen är det otänkbart att regeringen skulle gå emot utfallet. Men det är alltså ett utfall som snarare bara leder till fortsatta konflikter. Och hur kampen kommer att svänga är högst osäkert, även för experterna i Bryssel.

Eller som Jonathan Faull svarade på Twitterfrågan om han kommer att vara involverad i en förhandling om ett handelsavtal vid en eventuell Brexit:

»Vet inte än, det gör ingen. Låt oss vänta på resultatet den 23:e.«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera