Krönika

Var likgiltig – för fredens skull

Thomas Engström räds alla ivriga världsförbättrare.

Man får nuförtiden vara ett kräk på alla möjliga sätt. Man får roffa åt sig, man får mucka gräl med alla och envar, man får bre ut sig och fjanta sig och sätta sig på kilometerhöga hästar. Men får man, i en tid av facebook-aktivism och buhupositionering, någonsin vara det minsta lilla likgiltig?

Jag gör ett försök att läsa om George Orwells »1984«. Anledningen är att jag åtagit mig att skriva någonting mer eller mindre tryckbart om kärleksrelationen mellan Winston och Julia, ett drama som en gång i tonåren berörde mig starkt. Till en början går det bra: Orwell har ett hyperkänsligt sinne för sjaskiga detaljer och världen som målas upp är trovärdigt brittisk (om än inte vidare plausibel som framtidsvision eller ens som satir över olika samtidstendenser). Någonstans efter två tredjedelar tappar jag fullkomligt sugen. Jag kan inte engagera mig längre. Världen i befintligt skick är så fasansfullt eländig att jag inte behöver någon dystopi för att känna vederbörlig skräck.

Kanske hänger detta samman med att jag på sistone har läst på tok för många böcker om Syrienkriget. Som litteraturkritiker måste jag ge varje sådant verk en äkta chans. Som världskritiker vill jag bara skrika: Vilket skitkrig! Vad tråkigt det är! Så tröstlöst snårigt och invecklat och meningslöst och korkat!

Jag orkar inte mer. Mitt engagemang är förbrukat för den här gången. Kanske återvänder det med förnyad kraft i nästa liv – fast jag hoppas inte det.

»Allt som krävs för att onda människor ska segra är att goda människor inte gör någonting«, brukar det heta. Jag är inte så säker på det. »Allt som krävs för att världen ska gå åt helvete är att några få människor på allvar tror att de kan göra den bättre« – det vore en devis av högre sanningshalt. Historiens samlade skurk-galleri är en hoper idealister; ivriga världsförbättrare till siste man. De var inte likgiltiga, bara hänsynslösa, och skillnaden är avgrundsdjup.

Det var inte kallsinne som fick dem att slakta miljoner, det var perfektionismens och pedanteriets mordiska glöd.

Om det finns någon synd som det borde gå att göra en dygd av är det alltså likgiltigheten. Inte inför ens nästas lidande, men väl inför profeternas visioner. Och det gäller, är jag rädd, även domedagsprofeterna. Orwell må ha varit bra på detaljer, men han saknade grepp om världsalltet. Det gör vi alla, tack och lov. Lita aldrig på den som påstår motsatsen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera