Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

Läkaren blev sin egen patient

När läkaren och deckarförfattaren Karin ­Wahlberg fick cancersymtom insåg hon att kötiden för undersökning skulle bli farligt lång.

Jag träffar Karin Wahlberg i hennes övernattningslägenhet på Östermalm i Stockholm, hon och maken är bosatta i Lund, och vi slår oss ner i det ljusa vardagsrummet med kaffe och kaka. Hon utstrålar livsenergi och i bokhandlarna ligger hennes senaste rykande färska bok. Men den här gången är det inte den kriminalroman i sjukvårdsmiljö som vi har vant oss vid från Wahlberg.

Som läkare har Karin Wahlberg många gånger fått ge patienter obehagliga besked, som exempelvis cancerdiagnoser. När hon en dag märkte att hon blödde ur ändtarmen förstod hon direkt vad som antagligen väntade henne själv. Symptomen, som hon märkt av en tid, gick inte längre att bortse ifrån.

– Jag insåg redan från början vad det kunde innebära, säger Karin Wahlberg.

Men när hon väl sökte hjälp för sin blödning togs inte hennes symptom på allvar. Hon borde ha fått en undersökning av hela tarmen inom tio dagar, men hon blev hemsänd och blödningarna återkom. Hon sökte på nytt och fick beskedet att hon skulle få vänta i tre månader på koloskopi.

– Det slutade med att jag fick ta tag i utredningen själv. Jag fick hjälp av en kollega, berättar hon.

Under koloskopin fick hon syn på sin växande cancerknöl på skärmen.

– Jag kände något slags triumf över att jag faktiskt hade rätt. Jag hade cancer fast jag hade fått höra att det kunde vara förstoppning, men mest blev jag ju rädd. Alla säger: Hur hade det gått om du inte varit läkare?

Med sjukdomen väcktes ett gammalt trauma till liv. Karin Wahlbergs mamma dog i bröstcancer 1960 och eftersom Karin var under tolv år då, fick hon inte tillträde till avdelningen på sjukhuset där mamman vårdades. I stället fick hon stå i hisshallen utanför avdelningen medan mamman rullades ut ur sin sal. De kunde vinka till varandra på var sin sida fönsterglaset. Det var sista gången hon såg sin mamma.

– Min mamma var sjuk under kanske tre år och i perioder var hon hemma, men det fanns hela tiden en oro. Det har färgat hela mitt liv, mycket mer än vad jag ville förstå när jag var ung.

Innan Karin Wahlberg blev läkare arbetade hon som lärare. Men när hon blev arbetslös 1987 bestämde hon sig för att i stället utbilda sig till läkare.

– Jag är gift med en läkare och det har varit avgörande, han gick till jobbet nöjd och belåten varje dag och tyckte han hade världens bästa jobb. Jag var skitavundsjuk på honom. Jag har blivit läkare på ren och skär avundsjuka. Jag ville ha ett viktigt jobb och jag ville vara behövd.

I dag är hon friskförklarad och i och med det har läraren i henne vaknat till liv igen. För ett år sedan började hon skriva på sin bok, »Cancerland – tur och retur«. Hon vill sprida kunskap om tarmcancer, en rätt okänd cancerform trots att det är den tredje vanligaste i Sverige. Med sin koppling till underliv och avföring är det en sjukdom med låg status, något som få vill berätta offentligt om. Sjukdomen kan leda till stomi, påse på magen, svårigheter att hålla tätt och ibland problem med sexlivet.

– Många människor har de här bekymren och undringarna, ingen har skrivit om det tidigare, säger hon, och ger i boken en personlig inblick i hur det är att vara cancerpatient, med allt ifrån känslor av stark oro till ljusa stunder med förhöjd livskänsla och starka sinnesintryck.

– Jag är fortfarande tacksam över att jag lever, det tänker jag på ganska ofta, säger Karin Wahlberg, vars reaktion efter vårdupplevelserna var att hon ville skriva boken som en sorts tack för god vård, och för alla positiva möten hon haft med andra patienter och med vårdpersonal.

– Vi har i dag bättre mediciner och bättre syn på människors rätt att få bestämma själva. Läkarna talar sällan över huvudet på sina patienter. Det arbetas fram standardiserade vårdprogram över hela Sverige och skapas centrum för olika cancerformer. Det är viktigt att samla expertisen och att kirurgerna får operera en viss cancer ofta, desto skickligare blir de.

Med de andra erfarenheterna fanns där också. Svårigheten att få en diagnos, hur man som patient skickas omkring. Orättvisorna. Om Karin Wahlberg hade bott i Stockholm eller på Gotland hade hon blivit erbjuden regelbundna kontroller för tarmcancer från sextio års ålder. New public management systemet som infördes inom sjukvården under 1990-talet, för att effektivisera, tycker hon ledde till en ekonomistisk syn på vård och ökad administration för personalen, även för läkarna.

– Allt har bara handlat om ekonomi på senare år, inte om värderingar, säger hon, men tillägger att hon tycker sig se att det systemet är på väg bort.

– Om jag skulle önska mig fler av någon yrkeskategori inom vården så är det läkarsekreterare som fanns förr. Men de ska finnas ute på avdelningarna, inte sitta avskilt som administratörerna gör i dag, säger Karin Wahlberg. Men hon är inte alls säker på att det behövs mer personal:

– Däremot behöver vården omstruktureras, nerifrån och upp. Politikerna måste lyssna mer på folket på golvet.

Skrivandet har hjälpt Karin Wahlberg att bearbeta sina erfarenheter från sin egen sjukdom och de smärtsamma minnena av sin mammas bortgång, då hon själv bara var nio år.

– Jag har nog varit mer sårbar än många andra, beroende på min uppväxt, men jag har blivit sårbarhetstålig och lärt mig leva med det som har varit svårt.

Hon debuterade som författare när hon var 50 med kriminalromanen »Sista jouren«, och har uppskattats för sina realistiska skildringar från vårdmiljöer. Hon har också skrivit en historisk roman och barnböcker. Samt nu alltså en självbiografisk berättelse. Vid sidan av författandet har hon fortsatt sitt arbete som gynekolog och förlossningsläkare, på deltid.

– Det är världens bästa jobb, därför att det är på riktigt. Det är meningsfullt och utvecklande.

I dag har bilden av cancerknölen hon såg på skärmen försvunnit ur medvetandet.

– Alla läkare blir patienter, förr eller senare. Jag tänker sällan på knölen. Likaså har rädslan och den täta förälskelsen i livet också ebbat ut. Det är precis som det ska, katastrofer bedarrar och det mesta återgår till det normala. Men kvar finns en större respekt för livet, jag är fortfarande betydligt närmare mig själv och har lättare att markera, att säga ifrån. Jag tillåter mig att värna om det liv jag har. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera