Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Popcornpolitik för pöbeln

Kulturvärldens principlösa principfasthet måste få ett slut.

Precis när jag trodde att det svenska kulturlivet inte kunde bli mer andefattigt, kom hon in som ett yrväder en augustiafton och hade ett hållningslöst krus i en svångrem om halsen. Jag pratar om Bok & Biblioteks vd Maria Källsson.

Först lät det så här när frågan om den högerextrema tidningen Nya Tiders närvaro på mässan kom upp: »Vår policy generellt är att alla måste få göra sin röst hörd oavsett åsikt. Det är själva essensen i yttrandefriheten«, sa hon till tidningen Svensk Bokhandel.

Det är rimligt att anta att mässan, vars tema i år är just yttrandefrihet, noga hade tänkt igenom ett sådant beslut. (Om man inte till äventyrs blandat ihop Nya Tider med den sedan länge skrotade Moderna Tider.)

Klipp framåt – upprörda röster på Twitter och några enstaka bojkotter senare.

Plötsligt hette det att Nya Tider inte får ställa ut (ja det är samma Källsson som pratar): »när så många besökare, samarbetspartner och författare hört av sig och ifrågasatt hur vi resonerat så var vi tvungna att ta ett nytt beslut.«

Det får mig att tänka på samlagsscenen i Göteborg. När ledningen för det nya Världskulturmuséet i början av 2005 beslutade att ta ner en tavla av konstnären Louzla Darabi, »Scène d’amour«, som föreställde ett par som har sex, över vilket det stod en text på arabiska från »Koranen«. Protesterna blev högljudda och det hette att tavlan plockades ner för att den flyttade fokus från utställningens tema (som för övrigt var aids och hiv).

Det är hårresande att seriösa kulturaktörer, och ja jag räknar in ett kommersiellt bolag som Bok & Bibliotek i den gruppen, så konsekvent och tjurskalligt vägrar ta ställning till viktiga begrepp som yttrandefrihet och konstnärlig frihet.

Kära kulturinstitutioner, tolka begreppen ni är skyldiga att tolka, släng ut vem ni vill, plocka ner vad ni vill, så länge det är er hållning och inte mobbens. Ni vill inte längre något. Ni tror inte längre på något. Ni vill inte förmedla något. Och vill ni händelsevis förmedla något – ta Kungliga Operan som inför premiären av »Svansjön« hösten 2015, med den internationellt kände dansaren Clyde Emmanuel Archer som prins, tog fram en affisch som visar ett mångbottnat möte – då backar ni. »Bilden visar ett möte mellan prinsen och prinsessan i vår föreställning ›Svansjön‹ och har upplevts problematisk och kränkande, eftersom den visar en svart man som upplevts vara i underläge. Därför väljer vi att ta bort bilden«, sa Torbjörn Eriksson, press- och informationschef på Kungliga Operan till DN. Strunt samma att dansaren själv, Clyde Emmanuel Archer, inte tyckte bilden var rasistisk, utan kände stolthet när han såg den.

Vid det här laget har vi vant oss vid att den inrikespolitiska debatten mest består av papegojor och opportunister. Papegojor som upprepar, opportunister som »lyssnar in«. Med Nya moderaternas kampanj »Hallå Sverige – Vi lyssnar« som lanserades våren 2013 – då partiet bjöd in »folket« att tycka till om vilken politik de skulle bedriva – som ett slags Sverigerekord i principlöshet.

Att kulturvärlden nu glatt poledansar kring samma intellektuella principlöshet är bedrövligt.

Bokmässan behöver riktlinjer som håller, skriver Ulrika Knutson i Göteborgs-Posten (23/8). Och hon har givetvis rätt. Men jag skulle bli mycket förvånad om ansvariga tänkte ut och formulerade dessa riktlinjer själva. Stalltipset är att de tar in en dyr konsult med 20 poäng i kommunikationsvetenskap som skriver en idémässigt urlakad promemoria att rapa upp när det ånyo blåser upp till Twitterstorm. En meningslöst övning i sig. Med kulturaktörer så ryggradslösa som de svenska, återstår snart bara en sak: stiltje.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera