Då Östtyskland fanns på riktigt

»Land ska med lag byggas«. Jovisst, men det krävs en del annat också.

En fungerande rättsstat vilar på en hel ekologi av mer eller mindre informella regler, ordningar och vanor. Utan dem är varje lag ihålig. I Sverige har till exempel ämbetsmannaidealet, i grunden en informell hedersidé, varit nog så viktigt för att skydda rättssäkerheten och stävja korruptionen.

Det som händer på Riksrevisionen, Karolinska institutet och flera andra ställen, föder misstanken att vi kanske är på väg att förskingra det arvet. Det kan bli svårt att återskapa det med lagstiftning.

Tonläget är högt, men det blir ingen strid som den om löntagarfonderna, om vinsterna i »välfärden«. Det beror inte på att frågan är ointressant, odramatisk eller i avsaknad av principiella aspekter. Tvärtom. Vår nye politikreporter Kristoffer Törnmalm visar i veckans Fokus att motsatsen gäller. Det här är höstens, kanske även nästa valrörelses, stora fråga. Men vi lever i en annan tid än 1983, då tiotusentals löntagarfondsmotståndare tågade genom Stockholms gator.

Det var före de stora avregleringarna av kredit- och finansmarknaderna, i en värld där Östtyskland fanns på riktigt, inte bara som ett retoriskt slagträ. Det var en tid när det som sändes på tv i USA inte alltid kom till Sverige och det gick att köpa saker på resa, som ingen hade sett här hemma.

Det var en mycket mer sluten värld. Den som inte organiserade sig politiskt inom nationalstaten när något hotade, blev överkörd.

I dag är det svårare att samla en majoritet i riksdagen. Skulle så ändå ske är världen öppen. Det är nästan alltid möjligt och enklare att ta ett steg åt sidan, utom lagstiftarens räckvidd geografiskt eller juridiskt, än att stå kvar, engagera sig och slåss. En politisk mobilisering inom näringslivet av det slag som skedde i början av 1980-talet är därför nästan omöjlig att tänka sig i dag.

Den ökade öppenheten är bra på många sätt, men den innebär också att många röster och fruktbara konflikter försvinner från politiken. Och kanske att politiken blir än mer av en uppvisningsbransch, där förslagen inte är så allvarligt menade.

För övrigt: Missa inte Margit Richerts kolumn. Den är en av helgens höjdpunkter

Text: