Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
KULdoriangrayStadsteatern Kultur

Evigt tema: Evig skönhet

Vad vi kan lära av Oscar Wildes vackre yngling i selfiens tidevarv.

Mer än ett sekel har gått sedan Oscar Wildes roman »Dorian Grays porträtt« utkom till den brittiska allmänhetens förfäran. Av recensenterna kallad »pervers«, »omanlig«, »feminin« och läsbar endast för de perverterade. Nu är den olycksalige dandyn Dorian Gray på tapeten igen. Stadsteatern i Stockholm sätter upp ett kammarspel i Emil Graffmans regi och på Trafalgar Studios i London spelas just nu en version skriven tillsammans med Wildes barnbarn Merlin Holland. Under våren 2017 återutger Modernista Nils Selanders svenska översättning från 1905. Vad är det som gör Dorian Gray så intressant just nu?

En snabbtitt på handlingen ger en fingervisning om vad det är som lockar. »Dorian Grays porträtt« handlar om en osannolikt vacker ung man, Dorian, som rör sig i Londons societetsliv och där blir vän med konstnären Basil Hallward. Dorian blir Basils musa och Basil avbildar honom i en mängd olika poser och förklädnader, bland annat som grekisk gud och hjälte. Men när han beslutar sig för att måla Dorian precis som han är händer något. Slagen av porträttets äkthet vägrar Basil först visa upp det, medveten om att han lagt ner för mycket av sin egen ohälsosamma beundran (eller »avgudadyrkan«, som han själv kallar det) i bilden. När Dorian får se sitt porträtt grips han av förtvivlan över att han själv kommer att åldras och förlora sin skönhet, och i ett ödesdigert ögonblick av fåfänga erbjuder han sin själ i utbyte mot evig ungdom. Han kommer att förbli vacker medan porträttet åldras i hans ställe. Snabbt kastar han sig in i ett liv av hedonistiska utsvävningar och skandalösa excesser, under ledning av den Mefistofeles-like mentorn Lord Henry Wotton som vill lära honom att utnyttja sin förtrollande skönhet.

Ringer det några klockor än? Något om vår utseendefixerade samtid, kanske? Det finns få historier lika uppenbart sedelärande som »Dorian Grays porträtt«. Ändå motsatte sig Oscar Wilde precis en sådan läsning. När boken först publicerades i tidskriften Lippincott’s Monthly Magazine rasade den viktorianska läsekretsen: boken var djupt omoralisk, inte minst Dorians förförelse av skådespelerskan Sybil Vane som tar livet av sig när hon inser att Dorian inte älskar henne. Wilde svarade med ett förord till den andra utgåvan där han försvarade konstens rätt att »bara vara«, det vill säga l’art pour l’art, konsten som estetiskt självändamål. Sloganen konst för konstens skull uppfanns inte under 1900-talet – idén har rötter i romantiken – men det var i och med esteticismrörelsen kring sekelskiftet som den fick ett genomslag. Wilde, estet ut i fingerspetsarna, ville fjärma sig från all sorts moralism och friskriva författaren från ansvar: »There is no such thing as a moral or an immoral book. Books are well written, or badly written. That is all.« Paradoxalt nog är det precis vad den djälvulsliknande Lord Henry säger, han som ger Dorian den bok om hedonism som driver honom allt djupare in i synden. Det är bara en i raden av självmotsägelser som visar på Wildes komplicerade förhållande till sin litterära skapelse.

Vi skulle nog gärna vilja tro att konsten är utan konsekvenser, att den i sig är värdeneutral – men är den det? Kan den vara det? Och är det ens önskvärt? Den stora frågan är kanske: Går det att i dag läsa »Dorian Grays porträtt« på det sätt som Oscar Wilde önskade? Han skrev mot bakgrund av senviktorianismens moraliska klimat, där figurer som konstkritikern John Ruskin lade fram tunga argument för konstens fostrande roll i samhället. Idag befinner vi oss snarare i ett post-moraliskt klimat, och det ramverk på vilket den viktorianska världsuppfattningen fästes, kristendomen, har mer eller mindre monterats ner. Wildes roman är knappast uppseendeväckande längre. De kollektiva uppfattningarna om ungdom och skönhet må vara desamma som på 1800-talet, men tycker majoriteten längre att det estetiska självförverkligandet är etiskt tveksamt?

Dorian Gray blir riktigt intressant om vi tillåter oss en förskjutning i läsningen och förflyttar Dorian dit där han nu hör hemma, från den samtida konstvärlden och ut i populärkulturen. 2016 handlar romanen mindre om konst för konstens skull och mer om hur vi ser på oss själva och varandra. Internet- och mobilåldern har gett oss en mängd verktyg för att jaga Dorians dröm om, tja, den perfekta selfien. Döden skrämmer oss förstås precis lika mycket som den skrämde 1800-talets hipsters, men hur vi hanterar den skräcken har förändrats, eller kanske snarare utvecklats. Någonstans på vägen krockade längtan efter evig ungdom med en kapitalistisk marknadslogik som snabbt identifierade en rad mänskliga svagheter såsom fåfänga, rädsla för andra människors åsikter, och gammalt hederligt hävdelsebehov. Därur uppstod livsstilen som marknadskategori, som livsfilosofi, som den definitiva identitetsmarkören. Där Dorian Grays porträtt får symbolisera hans skräck för att åldras och därmed funge-rar både som en försäkran om att hans ungdom någonstans bevaras och en ständig påminnelse om dess pågående förfall, outsourcar hans gelikar i dag sin fåfänga till Instagram, Facebook, Snapchat eller Twitter. Med lite ansträngning går det att leva ett parallellt liv online, noggrant komponerat och ljussatt, om än inte målat i olja. Vilken kraft tillmäter vi dessa bilder av våra hälsofrukostar, hundvalpar, uppsminkade ansikten och intima stunder med pojk- och flickvänner? Har de inte börjat leva sitt eget atavistiska liv på nätet, där de dessutom kan leva för evigt?

I slutet av »Dorian Grays porträtt« attackerar Dorian den förhatliga tavlan, och föga förvånande faller han själv ner död. Porträttet visar honom åter ung och oemotståndlig. Här finns en viss koppling till Instagramporträtt eller till och med privata bilder som skickats till en tillfällig flört och sedan hamnat på villo-vägar. Foton tenderar att leva för evigt på internet. Det spelar ingen roll om ursprungsbilden förstörts; den har redan hunnit kopieras och fyrdubblas. Det som läggs upp på nätet är snart utom ägarens kontroll – precis som Dorian Grays porträtt. Skräcken för vad vi egentligen skapat med våra bildcommunities ligger hela tiden latent, men som ett antal skandaler med nakenbilder på kändisar samt fenomenet »hämndporr« bevisar  har den ännu inte fått oss att censurera oss själva.

Vill man gå ett steg längre kan man koppla ihop »Dorian Grays porträtt« med den så kallade transhumanismen, den rörelse som vill »uppgradera« människan medelst diverse chip och annan teknologisk apparatur. I botten ligger förstås drömmen om att aldrig behöva dö, även om det sker genom att man laddar upp sitt medvetande på nätet. Här blir den etiska länken med Wildes roman åter aktuell, för Wildes protester till trots: »Dorian Grays porträtt« är en sedelärande historia. Den framstår mer som religiös allegori än estetikmanifest, vilket till och med det agiterande förordet bidrar till när Wilde talar om begrepp som fördärv, skönhet och utvaldhet (»Those who find ugly meanings in beautiful things are corrupt«; »They are the elect to whom beautiful things mean only Beauty«). Vad Dorian söker efter är någon som kan ta på sig hans misstag, synder, åldrande, smuts, allt det som fördärvar skönhet. Men i stället för att han vänder sig till kristendomen och den Jesus som erbjudit just detta (ett erbjudande som många viktorianska författare och poeter tackade ja till), så vänder han sig till konsten. Den kan inte rädda honom. Som av en händelse konverterade Oscar Wilde till katolicismen på sin dödsbädd, nästan som om hans enda roman till slut hann ikapp honom.

På sätt och vis står 2000-talets kultur nära den viktorianska i och med att den tvingar oss att förhandla mellan eviga värden och jordiska diton, mellan de växande möjligheter vi har att förbättra utseende och social status och till och med förlänga liv och de etiska riktlinjer som många av oss trots allt önskar följa. 1890 behövde konsten kanske få vara sin egen anledning; 2016 vore det snarare uppfriskande om den försökte uppfostra oss litegrann. Kanske kan Dorian Gray lära oss ett eller annat den här gången?

»Dorian Grays porträtt« har premiär på Stadsteatern i Stockholm den 7 oktober. I regi av Emil Graffman, med manus av Lucas Svensson fritt efter Oscar Wilde.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera