Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

En destruktiv negativ gemenskap

Idén om kollektiv skuld är absurd, skriver Ann Heberlein.

Hemma hos mig sköter min man allt hushållsarbete. Det är han som städar, tvättar, diskar och lagar mat. Det är den oundvikliga konsekvensen av det förtryck kvinnor levt under sedan mänsklighetens begynnelse. Historiskt har kvinnor skött hushållsarbetet medan mannen har kunnat ägna sig åt sina små fritidsintressen. Nu är det paybacktime. Alltså tar min man hand om allt sådant som kvinnor genom tiderna gjort medan jag lutar mig tillbaka i min chesterfieldfåtölj med ett glas rött och en god bok. Rättvisa måste skipas. Dessutom finns det en massa undersökningar som visar att kvinnor fortfarande gör majoriteten av hushållsarbetet. Min man är privilegierad medan jag tillhör en underprivilegierad grupp. Hemma hos oss gör vi vad vi kan för att råda bot på dessa vidriga strukturer och historiska oförrätter.

Jag medger att jag försökt förmå min make att ge mig total amnesti från tröttsamt och trist hushållsarbete med hänvisning till hans skuld för allt det den grupp han tillhör, männen, har utsatt den grupp jag tillhör, kvinnorna, för. Han vägrar. Det gör han rätt i. Idén om kollektiv skuld är absurd. Ändå är utdelandet av kollektiv skuld ett återkommande tema i historien – judarna beskylls för Jesu död på korset, kristna för korstågen, tyskarna för förintelsen och muslimer för terrordåd. Kollektivt skuldbeläggande skapar en negativ gemenskap där människor binds samman av bitterhet och förödmjukelse. Ett övertydligt exempel på det destruktiva i kollektivt skuldbeläggande är tyskarnas ressentiment efter de hårda skadeståndskraven efter första världskriget: där såddes fröet till andra världskriget.

Vi borde alltså veta bättre. Trots det frodas idéer om kollektiv skuld och kollektivt ansvar i den samtida svenska debatten. Sven Melander, Sveriges nyaste politiska kommissarie, slår fast i ett bejublat och delat inlägg att »alla män ska känna kollektiv skuld för våldtäkter.« De »rasifierade« hävdar sin rätt till separatistiska rum med hänvisning till kolonialism och slavhandel – något som alla vita enligt dem är skyldiga till. På så vis uppnås en attraktiv position som underprivilegierad och offer och vi andra, vi som anses privilegierade beläggs med munkavle. Eftersom vi, enligt det kollektiva skuldbeläggandets logik, är skyldiga och därmed onda ska vi bara hålla tyst. Eller som den separatistiska plattformen Makthavarna uttrycker det: »hos oss är vita människors åsikter inte välkomna«.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera