Krönika

»Flaskchock« när USA slog Frankrike

Axel Odelberg påminner om blindtestet som fransmännen förnekar.

Frankrike är en nation med grandios självuppfattning. Kanske lite mer grandios än det alltid funnits fog för, och på senare år har den galliska tuppkammen slaknat en del till följd av terrorattentat och detroniseringen till andra rangens EU-nation efter det allt mäktigare Tyskland.

Denna utförsbacke mot verkligheten började egentligen redan för 40 år sedan med en blindprovning av viner i Paris.  På den tiden var övertygelsen att de stora röda cru classé-vinerna från Bordeaux liksom de främsta vita och röda från Bourgogne var det bästa som kunde uppbringas. På vinproduktionens karta var Frankrike Mittens rike och där bortom producerades inget värt att kalla vin, utom möjligen i den nära periferi som kallas Spanien och Italien.

Men så en dag ställdes allt på huvudet. I maj 1976 arrangerade den brittiske vinhandlaren Stephen Spurrier en tillställning som gått till vinhistorien som »The Judgment of Paris«, en benämning lånad från den grekiska mytologin och prins Paris korande av Afrodite till den skönaste av grekiska gudinnor. Denna tillställning blev epokgörande och gjordes till spelfilm 2008 med titeln »Bottle Shock«.  Spurrier samlade nio av Frankrikes främsta vinexperter till en jury med uppgift att blindprova en samling vita och röda viner från Frankrike och Amerika. Amerikavinerna kom främst från en okänd liten region i
Kalifornen kallad Napa Valley. Frankrike representerades av fyra av de främsta röda vinerna från Bordeaux, bland annat Chateau Mouton Rotschild 1970 och Chateau Montrose från samma år, och på den vita sidan av ett knippe toppviner från Bourgogne, däribland en Puligny Montrachet -73 och en Meurseault Charmes från samma år.

De flesta, inklusive Spurrier, var övertygade om att de franska vinerna skulle sopa banan med jänkarna. Det var lite som när den skrämmande boxarbjässen Sonny Liston ställdes mot den storkäftade utmanaren Cassius Clay; en kul match men given utgång.

Men Clay (sedermera Mohammed Ali) segrade och det gjorde även två jänkarviner. Bland de röda blev Napa-caberneten Stag’s Leap Wine Cellars etta före Mouton Rotschild och bland de vita, amerikachardonnayen Chateau Montelena före Meurseault Charmes. En chock skakade vinvärlden, särskilt den franska.

Spurrier hade bjudit in många medierepresentanter till evenemanget men bara Time Magazines reporter George M Taber dök upp. Han publicerade nyheten och skrev senare även en bok om tilldragelsen, men ingen annan tog upp tråden förrän flera månader senare då Le Figaro först, och Le Monde senare, avfärdade den amerikanska segern som oseriös och skrattretande.

Invändningar mot den statistiska metod som använts för att sammanställa resultatet och en av jurymedlemmarna, Odette Khan, chefredaktör för en prestigefylld vintidning, begärde att få sitt bedömningsprotokoll i retur för att hemlighålla att hon gett de amerikanska vinerna högst poäng.

Men snöbollen rullade. Vinvärlden skulle aldrig bli densamma. Det produceras i dag viner i alla världsdelar, som kan mäta sig med de bästa franska, utom på ett område: priset.  Och det är inte en kvalitetsfråga, det är varumärkesmagi. Som symboler för sinnlig njutning är franska varumärken alltjämt oöverträffade. Och fortfarande går det knappt att hitta en flaska vin producerad utanför Frankrike i franska livsmedelshallars rikhaltiga vinhyllor.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera