Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Je suis Britney Spears

Därför jag kan sitta och stirra på den där Britney Spears-bilden i evigheter.

Det är något i blicken när hon höjer det gröna paraplyet, tar sats och går bärsärk på paparazzifotografens bil. Något heroiskt. Ett slags stolthet. Som vore hon på väg att drabbas av sin egen tragedis renande kraft.

Fotografiet av Britney Spears mentala sammanbrott 2007 kommer troligtvis för evigt att skvalpa runt på internets vanvördiga kyrkogård. Världen fick en kvinnlig motsvarighet till Michael Douglas-karaktärens sedan länge klassiska falling down-ögonblick.

Men det här var på riktigt och bilden är omöjlig att värja sig mot. Britney Spears som ända sedan debuthitten » ... Baby One More Time« 1998, burit upp sin Lolita-osande tuggummipop med en air av att alltid vara till lags, visade plötsligt att »nu i helvete fick det vara nog«. Det fick världsvälvande dimensioner. No more Ms. nice girl(s).

Att det förstås var något djupt tragiskt över det hela, det sägs att ett övergrepp låg bakom Britney Spears flipp, förtar inte kraften i händelsen.

KULbritney-2007

»När alla har bestämt sig för att man är vidrig är man fri«, säger Tone Schunnesson i Sydsvenskan (3/9) om sin knarkande huvudperson i debutromanen »Tripprapporter«. En ung kvinna som går ner sig fullständigt. Schunnesson säger att hon är intresserad av kvinnor som varit den perfekta drömmen, som sedan krackelerar inför öppen ridå. Som Lindsay Lohan och Britney Spears. Samtidigt romantiserar hon inte omvärldens dom över denna nyvunna frihet: »Det är något orättvist i att vara en kvinna som går sönder. Den sortens män vill alla kvinnor ta hand om. Men den sortens kvinnor vill ingen veta av.«

Kanske var det därför Britney Spears sammanbrott var just ett sammanbrott och inte en ny riktning. Vem orkar väl gå runt och vara oönskad hela tiden? På Spears nysläppta album, »Glory«, är popytan putsad till oigenkännlighet, i betydelsen: det här kunde vara vem som helst. Men det är Britney Spears. Egentligen har artisten alltid hållit en stadig kurs framåt. Ägnat sig åt lättuggad pop. Det sägs ständigt och jämt att hon är den perfekta projektionsytan, ett tomt kärl som kan fyllas med valfria drömmar. Och illvilliga hån.

Åtminstone verkar det gälla för världens samlade kritikerkår. Sällan kränger omdömena så kraftigt som när Britney Spears släpper nytt. Hon är antingen regelrätt oduglig (kan inte sjunga, kan inte dansa, kan bara porra sig) eller lite kul sådär.   

Jag har alltid förundrats över tonläget. Med Britney Spears nya album i hörlurarna känner jag som jag känner inför döttrarnas Dolly Style-drömmar. Det är inte menat att jag ska känna dem, det är inte meningen att jag ska lyssna på det här. Jag kunde lika gärna sätta en snäcka mot örat. Jag vaknar till när jag kommer till »Clumsy«, låt nummer sex, och hör de små »oopsen«, de som Britney Spears gjorde till sina i Max Martin-hitten för sexton år sedan. Kanske var »oopsen« boven i hela Britneydramat. Kanske var det aningslösheten de konnoterar som öppnade upp för omvärldens skamlösa dömande av Britney Spears, vilket sedermera slutade med ett grönt paraply mot en bil: »Oops, I did it again/I played with your heart, got lost in the game.«

Som kvinna, och det slutar inte med stigande ålder, är man van vid att ständigt bli synad, ständigt bli bedömd. Det är nog därför jag kan sitta och stirra på den där Britney Spears-bilden i evigheter.

Jag förstår henne så jävla väl.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera