Klappa en mansplainare

Förakt är en farlig försvarsmekanism. Visst, i sin mildaste form – det luftiga avfärdandet – kan det komma väl till pass, utan att någon värre synd begås. Men högmodet är en svårfrånkomlig ingrediens i sammanhanget, och man måste akta sig så att man inte sitter så högt upp att rösterna från ens medmänniskor framstår som gnisslet av insekter.

Begreppet mansplaining har uppstått för att det finns ett behov av att få avfärda en masse, utan att behöva sänka sig till den enskilda diskussionen och dess särskilda deltagare. Det är, vill jag understryka utifrån tröstlös erfarenhet, alls inte bara kvinnor som drabbas av viktigpettrar och besserwissrar och käpphästryttare och statistikhaverister. Alla som skriver offentligt drabbas av vredgade påhopp vars gemensamma nämnare är en närmast ofattbar småaktighet, ett tunnelseende utan motstycke.

Oftast tycks det verkligen vara män som ägnar sig åt detta; därav termen. (Det stora undantaget rör språkliga spörsmål – »Britta Persson, pensionerad svensklärare« är den gängse underskriften till läsarmejl om stavning och ordval.) Men vilka är de? Varför håller de på? Vad är det som har gjort dem så upprörda?

De enorma friheter vi tar oss som skribenter, förstås. En samvetsgrant insnöad akademiker, obestridligen expert på sitt område, blir av lätt insedda skäl ursinnig när en simpel kulturjournalist häver ur sig sina egna tolkningar av samhällsverkligheten. Saken är bara att kunskaper i sig inte räcker för att någon ska bli regelbundet publicerad; man måste också kunna skriva. I själva verket gäller den omvända värderingen: kan man skriva behöver man egentligen inte kunna någonting alls. Tack och lov.

Det riktigt fascinerande är att mansplainare dyker upp även när de håller med i sak. De vill bara komplettera, det vill säga briljera. Eller, med en mindre elak vinkling, få lite hederlig erkänsla för sitt värv. Man gjorde själv likadant när man var liten och ens föräldrar berättade något. Man fyllde i, lade ord i munnen på dem för att visa att man faktiskt inte var riktigt så dum i huvudet som de verkade tro. Det är en förståelig mekanism, och den går att hantera precis utmärkt – inom ramen för normalt mänskligt umgänge. Och inom ramen för sociala medier? Lycka till. 

Text: