Le Pen rör om i presidentvalet

Text:

Foto: TT

Ett tydligare tecken på hur hotade de franska höger- och mittenpartierna känner sig av den högerextrema presidentkandidaten Marine Le Pen går knappast att hitta. För första gången ordnar de konservativa primärval i Frankrike. Kampanjerna startar i nästa vecka och i slutet av november ska de väljare som  ”delar den republikanska mittens och högerns värden” utse vem som ska representera dem i presidentvalet.

Opinionsundersökningarna visar entydigt att Nationella fronten är på väg att återigen ta sin ledare till andra omgången i presidentvalet. Förra gången, 2002, lyckades Jean-Marie Le Pen, far till Marine, få socialister, liberaler och konservativa att gå man ur huse för att rösta fram den konservativa kandidaten Jacques Chirac till president med 82,2 procent av rösterna. Den här gången är det inte säkert att Le Pens invandringskritiska och socialkonservativa parti är samma röda skynke för väljarmajoriteten.

Det franska presidentvalet sker i två omgångar. I den första, som går av stapeln den 23 april, får alla myndiga franska medborgare – med tillräckligt stöd från representativa politiska församlingar och tillräcklig kampanjkassa – ställa upp. I Frankrike, där partier bildas och ombildas på löpande band, brukar det betyda att väljarna har åtskilliga presidentkandidater att välja mellan. Men i den andra omgången, planerad till den 7 maj, ställs de två kandidater som fått flest röster mot varandra. Plötsligt måste väljarna ta ställning till kandidater som de kanske normalt aldrig skulle ha röstat på.

Tidigare har fransmännen ändå vetat att den ena kommer från vänster och den andra från höger (undantagsfall finns då båda de segrande kandidaterna kommit från högern), men nu finns tre jämnstarka politiska huvudfåror. Partierna vågar inte längre chansa med flera olika kandidater i första valomgången för att se vem som klarar sig bäst.

Den kandidat som lockar flest väljare i primärvalen borde rimligen ha större chans att knipa många röster i det riktiga valet. Just nu lutar det åt att konservativa Republikanernas Alain Juppé, tidigare premiärminister och utrikesminister, numera borgmästare i Bordeaux, vinner primärvalet knappt framför den förre presidenten Nicolas Sarkozy, också Republikanerna. Även i presidentvalet har Juppé en god chans och skulle enligt mätningar vinna den första omgången framför Marine Le Pen från Nationella fronten, med 33 respektive 29 procent av rösterna.

Men Nicolas Sarkozy knappar in och hans uttalanden visar att han positionerar sig för att ta väljare från Nationella fronten, med en hårdför linje mot terrorism och migration. Inte ens Marine Le Pen förfäktar hans kontroversiella förslag om att alla fransmän som skulle kunna utgöra ett hot mot nationens säkerhet ska låsas in i förvar, utan hon tar tillfället i akt att betona att hon försvarar rättsstaten. I gengäld är de båda eniga om att alla utlänningar som misstänks för samröre med terror ska utvisas omedelbart.

Extremgiren högerut har fått mittenväljare, och högerns mer moderata väljare att vända sig ifrån honom.

Tidigare utbildningsminister François Bayrou, till exempel, som grundade mittenpartiet Demokratiska rörelsen, Modem, uppmanar sina partimedlemmar att stötta Alain Juppé.

Fem år med François Hollande som president i Frankrike närmar sig sitt slut. Under åren har han lyckats bli den minst populära presidenten hittills, och många vänsterväljare ser honom som en svikare. Medan en socialdemokratisk ikon som François Mitterand nationaliserade banker och införde 35-timmarsvecka har Hollande mest gjort sig känd för förändringarna i arbetsrättslagen, som anses vara mycket arbetsgivarvänlig.

Den franska presidenten har ovanligt stark makt med västeuropeiska statschefsmått mätt. Han är ordförande för ministerrådet (regeringen), vars arbete trots det leds av premiärministern, och högste befälhavare för den franska militären (och den som kan tillåta användning av Frankrikes kärnvapen). Han har rätt att upplösa nationalförsamlingen och utlysa nyval, benåda fångar och utfärda beslutade lagar.

Makten delas med premiärministern som är chef över ministerrådet.

Parlamentet har två kamrar: den direktvalda nationalförsamlingen, och den indirekt och lokalt valda senaten. Parlamentsvalet äger rum senare nästa år.

Hollande har fortfarande inte bekräftat att han kandiderar för omval. Vänstergrupperingen är splittrad och Socialistpartiet har bara lyckats förmå två partier att ställa upp i primärvalet för en gemensam vänsterkandidat.

Å andra sidan har flera socialistiska partier avstått ifrån att lansera en kandidat för att inte bli det slutgiltiga sänket för Socialistpartiets kandidat.

– I tvåpartisystemet, höger mot vänster, så kunde vi samlas till andra omgången. Nu handlar det om att komma till andra omgången. Det är därför mer effektivt att ha en enda kandidat från vänstern”, konstaterade Socialistpartiets partisekreterare Jean-Christophe Cambadélis redan i februari i tidningen Le Journal de dimanche.

Ironiskt nog är det två personer som inte själva har anmält sig som kandidater i presidentvalet som ligger bäst till bland vänsterväljarna, den unge före detta ekonomiministern Emmanuel Macron och nuvarande premiärminister Manuel Valls. Även kandidaten Arnaud Montebourg, som brukar kallas Frankrikes svar på Bernie Sanders, ligger bra till och flera opinionsundersökningar antyder att han vinner primärvalet.

Men där väntas det ta stopp. Alla opinionsundersökningar hittills visar att presidentvalet kommer att stå mellan Marine Le Pen och en högerkandidat.

Marine Le Pen vädrar förstås morgonluft. I regionalvalen förra året fick Nationella fronten 27 procent av rösterna i snitt, tre gånger så många som i valet 2010, och när andra politiker hårdnar går hon dem till mötes från sitt håll och visar upp en mjukare linje. Likheten med Nicolas Sarkozy, som dessutom misstänks för ekonomiska oegentligheter i sin förra presidentvalskampanj, verkar nu så stor att argumenten om vem som är rumsren och inte faller lite plattare än tidigare år.